Termometern visade fyra minusgrader och det spöregnade under måndagsmorgonen. Gator, gångbanor och bilar blev täckta av ett islager. Naturligtvis ingen höjdare att förflytta sig utomhus vare sig med bil, cykel eller till fots. Istället roade jag mig med att förädla några kilo frysta blåbär som plockades för ett halvår sedan. Det blev ett antal syltburkar och innehållet ska konsumeras till frukostens "oatmeal".
Kvällen var avsatt för ett årsmöte med orienteringsklubben. Det var några år sedan jag närvarade men i år föll det på min lott att vara på plats. Gunilla var upptagen med kortspel ... bridgeafton!
Jag värmde upp med ett spinningpass på gymmet och hade bestämt att promenera till Skidstugan där årsmötet gick av stapeln. Ett sträcka på omkring tre kilometer. Förmiddagens regn var nu utbytt till ymnigt snöfall ... oj vilka mängder som dröste ner och det handlade om snöpulsning.
Omkring 10 procent av klubbens medlemmar hade mött upp och det blev en lugn tillställning. Verksamhetsberättelsen skvallrade om nedgång i tävlingsverksamheten och detta för tredje året i följd. Illavarslande ... mycket!
Men som många gånger i ideella organisationer är nedgång i verksamheten positivt för ekonomin. Årets resultat blev ett överskott och kassakistan fylldes på. Tack vare arrangemang som exempelvis Vårruset samt många ideella insatser är det ekonomiska läget gott. Men det gäller att vara på sin vakt. Driften och de löpande kostnaderna för klubbanläggningen "Skidstugan" är stora, oproportionerligt stora i relation till hur lite anläggningen utnyttjas. Dock har flertalet åtgärder vidtagits under det gångna året för att minska driftskostnader ... bra!
Ett annat bekymmer är svårigheten att besätta styrelsen, ordförandeposten är vakant och det var med nöd och näppe styrelsen blev komplett. Någon valberedning kunde inte heller väljas och därför blir det ett extra årsmöte senare i år med en enda punkt på föredragningslistan; val av valberedning inför nästa ordinarie årsmöte. Nu är det upp till mig och alla andra medlemmar att agera.
Hade förberett mig inför mötet genom att försöka driva på och verka för två saker:
- Nej till avgiftshöjningar i tränings- och tävlingsverksamheten.
- Avsättning av medel i budgeten för revidering och uppdatering av kartor.
Klokt nog fanns det inga propåer eller motioner om avgiftshöjning och inte heller var det några invändningar om pengar till kartproduktion.
När jag traskade hemåt efter mötet i ännu högre snödrivor slogs jag av en tanke: har vi i VSK slutat att drömma om och längta efter lockande och kittlande utmaningar ... har vi tappat sugen ... hur vända vill-ej-kraft till viljekraft?
