Förra veckan följde jag simmarnas VM. Många bra svenska prestationer och Sarah Sjöström imponerade som vanligt. Om ett drygt halvår är det OS så det är bara att hoppas att formen sitter i. Men ... så såg jag ett uttalande av Therese Alshammar: det är långt i från alla länder som skickade sina absolut bästa simmare och lag. Dels för att det är februari, att det bara är ett halvår sen senaste VM och det är ett OS-år. Hon fortsatte: de svenska simmarna ska åka till OS i Paris coola och självsäkra, men utifrån ska förväntansbilden inte vara så hög ... det har gått inflation i antalet sim-VM de senaste åren!
Mängden mästerskap inom många idrotter växer ständigt. Med ett utifrånperspektiv blir det emellanåt svårt att hänga med i svängarna just därför att man inte alltid är medveten om konkurrensläget och vilken "status" mästerskapet har inom respektive idrottsgren. Det är lätt att bli förblindad och bländad av all medaljglans och då skapas alldeles för högt ställda förväntningar/förhoppningar när det exempelvis är OS-tider.
Uppenbarligen prioriterar atleterna själva mästerskapen på olika sätt. Avgörs tävlingen på hemmaplan satsar man naturligtvis lite extra. Ett OS-år finns det säkert dom som bara har detta som mål och skippar andra mästerskap eller så har man inställningen att det bara är en förberedelse och ett steg på vägen; resultatet/placeringen blir då underordnat.
Alldeles glasklart är dock att på ett OS finns alla i världstoppen på plats och mästerskapet har hos alla högsta prioritet!
