Läste en krönika skriven av Åke Stolt på idrottensaffarer.se som inleddes med nedanstående rader.
Det mullrar i leden. Det som befarades har inträffat. Fredrik Reinfeldt sköter det stora reviret Svenska Fotbollförbundet med vänster hand och efter att ha gjort sina plikter för de övriga åtta styrelser där han arbetar. Och sitt eget företag.
Han ställer in möten, kommer inte till möten och på förbundet hopar sig bekymren. Precis som befarat; han trodde att Svenska Fotbollförbundet var som vilket företag som helst där styrelsen bara behöver se till att vd:n göra sitt jobb.
Jag har ingen aning om hur det egentligen förhåller sig men känner igen kritiken och retoriken från åren när jag var yrkesverksam. Mötte flera idrottsorganisationer både på förbunds- som föreningsnivå som hade rekryterat en namnkunnig/känd företrädare med ett brett kontaktnät. Oftast satt han (det var då oftast en han) i flera styrelser och gled från det ena mötet till det andra alltid med en fläkt av brådska och måste-skynda-mig.
På konferenser, rådslag och allt vad det heter deltog man inte hela tiden, antingen kom man sent eller lämnade tillställningen före alla andra. Efterhand började det knorras och ett missnöje i leden kunde anas. I min yrkesroll kallades jag in för att "medla" och jämka samman olika intressen. Det lyckades ibland men då och då handlade det om avgång och utträde.
Efter ett uppdrag för snart två decennier sedan skrev jag i en rapport:
Organisationer är olika. Företag leds av speciella grundantaganden och intentioner på samma sätt som ideella organisationer styrs av sina. Med jämna mellanrum agerar ledare, ledning och företrädare, och kan då blanda ihop styrsystem som råder i olika världar; kommersiella, offentlig sektor eller folkrörelser. Aktörer från den kommersiella världen som engagerar sig inom den ideella sektorn, väljer mer eller mindre medvetet att styra ideella organisationer på samma sätt. På samma sätt kan ledare präglade av folkrörelser agera på samma sätt inom den kommersiella sektorn. Uppvaknandet brukar bli omilt när man konfronteras med verkligheten.
Slutsatsen som då fastslogs gäller uppenbarligen också idag. Förstår att det är frestande för organisationer att ha en "kändis" i förarsätet, förhoppningarna och förväntningarna brukar vara såååå stora. Men när vardagsrutinen inträder blir det oftast en annan ton i skällan.
Så med erfarenheten som utgångspunkt gör jag ett inspel till valberedningar i ideella organisationer: rekrytera en företrädare som är synnerligen besjälad och uppfylld av förbundets ändamål ... säkerställ också att hon/han kan avsätta den tid som behövs för "ämbetet"!
