Tung förlust …

Stadens stolthet (nåja ...) IFK Vänersborgs herrbandylag befinner sig återigen i det där välbekanta ingenmanslandet mellan hopp och förtvivlan. Med svetten lackande och marginalerna emot sig kämpar laget för sin överlevnad i Elitserien. Kvalserien har blivit en nervpärs av det mer plågsamma slaget, där varje misstag förstoras och varje tappad poäng väger som bly.

Den senaste matchen blev ett lågvattenmärke. Förlusten var inte bara siffermässigt tung, den slog undan benen på både spelare och ledarstab. Besvikelsen var påtaglig, nästan fysisk. I omklädningsrummet låg orden kvar i luften, osagda men förståeliga. Brödraparet som lett laget valde, i ett ögonblick av ansvarstagande eller uppgivenhet, att kliva åt sidan med omedelbar verkan. Ett drastiskt beslut, men kanske inte helt oväntat i en miljö där tålamodet alltid är begränsat när existensen står på spel.

Klubbledningen tvingades agera snabbt. Några välbekanta namn, tidigare verksamma i föreningen, dammades av och kastas nu in i hetluften. Uppdraget är lika tydligt som otacksamt: vänd förlust till vinst och gör det nu. Det återstår bara ett fåtal matcher och utrymmet för misstag är i praktiken obefintligt.

Risken för nedflyttning är överhängande. Och skulle det ske är det knappast första gången föreningen balanserar på avgrundens rand. För bara några år sedan degraderades IFK Vänersborg men räddades kvar när ett annat lag drog sig ur av ekonomiska skäl. I den bästa av världar kanske historien kan upprepa sig. Hoppet är sällan logiskt men det kanske finns.

Det mest bekymmersamma är kanske att situationen inte är unik. Den är snarare återkommande. År efter år talas det om potentialen. Förutsättningarna finns där. Hemmaplanen, Arena Vänersborg, är en modern inomhusarena närmast skräddarsydd för bandy. Publiken är trogen och engagerad. Lokaltidningen bevakar laget med en nit som närmast liknar ett officiellt klubborgan och ser till att exponeringen aldrig sinar. Ungdomsverksamheten uppges blomstra och återväxten borde vara tryggad. Ändå vill det sig inte.

Nu återstår hoppet om att tränarbytet ska fungera som en chockstart, en gnista som tänder något i spelargruppen. Ibland räcker det med en ny röst, förändrad energi och en känsla av nystart. Ibland.

Denna fredagskväll väntar nästa kvalmatch. Än finns en chans. Liten men tillräcklig för att hålla drömmen vid liv ytterligare några timmar. Och i idrottens värld är det ibland allt som behövs.

Lugnt och stilla …

Igår kväll höll Vänersborgs SK sitt årsmöte. Det blev, precis som flera gånger de senaste åren, en tämligen odramatisk tillställning. Inget kontroversiellt, inget som fick någon att höja på ögonbrynen. Allt löpte på enligt dagordningen, tryggt och förutsägbart.

Det var mycket formalia. Verksamhetsberättelsen redogjorde för det gångna året: träningar, tävlingar, arrangemang och olika insatser. Den ekonomiska rapporten visade på stabilitet och ansvarstagande. Valberedningens förslag på funktionärer för det kommande verksamhetsåret antogs utan diskussion. En budget och en verksamhetsplan presenterades, i stora drag av karaktären ”samma som förra året”. Det finns en trygghet i det. En känsla av att saker fungerar, att föreningen är välskött och att hjulen rullar på. Och det är förstås något positivt.

Samtidigt gick det inte att värja sig från känslan av att det där lilla extra saknades. Det kittlande. Det som får pulsen och andhämtningen att stiga. Den där idén som utmanar, den där visionen som inspirerar, något som lockar, som pekar framåt och får medlemmarna att vilja ta ett kliv till.

Men det är viktigt att säga: ingen ska känna skuld för detta. Ingen ska pekas ut. Det här är inte unikt. Tvärtom befinner sig många orienteringsklubbar i ett liknande läge. Ett läge präglat av ordning och reda. God ekonomi. Tillgång till fina kartor. En välfungerande klubbanläggning. Struktur, rutiner och stabilitet. Det är goda förutsättningar.

Ändå kan man ana att något saknas. Energin som smittar. Drivet som får fler att vilja engagera sig. Lusten att testa nytt. Längtan efter att utvecklas. Drömmen om något större.

Kanske är det så att dessa drivkrafter finns där, under ytan. Att de vilar, samlar kraft och väntar på rätt tillfälle. Förutsättningarna finns. Resurserna likaså. Kanske är det bara en gnista som behövs typ en idé, ett initiativ, en hand som räcks upp och säger: ”nu kör vi!"

Stabilitet är en styrka. Men ibland behöver även en stabil förening våga drömma lite. Förhoppningsvis finns det drömmar någonstans i klubbstugan, i skogskanten eller i snacket efter träningen. De bara bidar sin tid.

Premiären får vänta …

Kommande helg är det äntligen dags för tävlingspremiär för orienterarna, den där högtidsstunden när vinterträningen ska testas mot verkligheten. I vanliga fall brukar vi traditionsenligt styra kosan mot strandskogarna vid Åhus i Skåne. Där har vi frusit, huttrat och sprungit vilse och efteråt intalat oss att “det var ju ganska kul ändå”.

Men så blir det inte i år. Snön har legat djup även i Skåne och fortfarande syns inte en tillstymmelse till barmark. På senare år har vi blivit allt mindre förtjusta i konceptet “snöpulsorientering”. Och att springa i andras spår? Det må vara enkelt men det känns mer som att vara statist i någon annans lopp än hjälte i sitt eget äventyr. Orienteringsglädjen infinner sig helt enkelt inte under sådana förhållanden.

Men ... nu talar meteorologerna om väderskifte. Milda vindar, regn och plusgrader är på ingång. Vi håller tummarna så hårt att det nästan krävs tejp runt dem. Om vädergudarna jobbar övertid så kan det vara snöfritt redan helgen därpå. Då siktar vi på tävlingar strax norr om Halmstad.

Om drygt en månad är det vår egen klubb som arrangerar tävlingar. I den bästa av världar är då snön ett avlägset minne, något vi kan prata om med lätt dramatik i rösten:

“Ja, minns ni vintern… när till och med Skåne försvann under snö?”

Tills dess fortsätter vi regelbundet att blicka mot väderprognosen . För just nu är det inte kontroller vi letar efter ... det är barmark!

Så tragiskt ..

Idag är det fyra år sedan Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina inleddes. Det som först kändes overkligt har blivit en utdragen och brutal verklighet med sönderbombade städer, splittrade familjer, tusentals dödade och miljoner människor på flykt.

Så viktigt det är att fortsatt visa solidaritet med Ukraina. Det handlar i grunden om att stå upp för principen att gränser inte ska flyttas med våld och att varje land har rätt att välja sin egen framtid. 

När kriget nu drar ut på tiden prövas omvärldens uthållighet men för Ukraina finns ingen paus. Att fortsätta stödja Ukraina är därför inte bara en fråga om medkänsla, utan om att försvara internationell rätt, europeisk säkerhet och rätten att leva i fred.

Överstökat …

OS är över och plötsligt känns det lite tomt. De senaste veckorna har dagarna planerats efter sändningstider, startlistor och medaljchanser. Alarm har ställts, måltider har anpassats och annat har fått stå tillbaka. För idrott ska upplevas i realtid. Pulsen, nervositeten och de där sekunderna när allt avgörs går inte att återskapa i efterhand.

För svensk del blev det ett mästerskap att minnas. Mycket gick de blågulas väg och avslutningsdagen blev närmast euforisk med två guld som satte punkt på ett redan framgångsrikt spel. Det är något särskilt med den där sista dagen när medaljchanserna ska summeras och det sista kapitlet skrivs och när det dessutom slutar i guldglans förstärks känslan av att ha varit med om något stort.

En av de prestationer som etsat sig fast är Martin Ponsiluomas skidskytteguld. Det var ett guld som kändes genuint välförtjänt byggt på målmedvetenhet, utveckling och förmågan att leverera när det verkligen gäller. Skidskytte är en brutal kombination av fysisk utmattning och mental precision. Att hantera skyttet med mjölksyra i benen och hela nationens förväntningar vilande på axlarna kräver något utöver det vanliga. När sista skottet satt där det skulle och guldet var säkrat var det inte bara en seger i resultatlistan utan en triumf av hårt arbete och kyla under press.

Men Vinter-OS 2026 kommer också att bli ihågkommet av helt andra skäl. Kanadaherrarnas tilltag att ge curlingstenen en extra påstöt med hjälp av långfingret skapade rubriker. En handling som enligt regelboken inte är tillåten. Initierade röster har menat att det i praktiken inte har någon större betydelse för stenens bana men det faktum att regeln finns där antyder att den en gång bedömts som relevant. Regler är ju till för att följas, särskilt i en sport där millimetrar kan avgöra medaljernas valör.

När Kanada blev påkomna med tilltaget var reaktionen talande, nästan som om de ertappats med fingrarna i den förbjudna kakburken. Händelsen fick snabbt eget liv i sociala medier där kommentarer och skämtteckningar spreds i rasande fart. I en tid där varje detalj förstoras och dissekeras blev det ett efterspel som nästan överskuggade det sportsliga. Ett kul exempel i en tid då det var semlans dag:

Tajta dagar …

En långhelg i Stockholm är nu avverkad och vilken helg det blev! Det har varit intensiva dagar med mycket umgänge tillsammans med Gunillasläkten. Samtalen har avlöst varandra runt luncher och middagar, skratt har ekat och det där speciella lugnet som infinner sig när man får vara tillsammans kändes bra.

Utöver det sociala har helgen också bjudit på en rejäl dos kultur. Besök och upplevelser har avlöst varandra, och som kronan på verket blev det musikalen Joyride, en fartfylld och energirik föreställning som verkligen satte färg på vistelsen. 

Mellan varven hann vi dessutom följa OS-sändningarna, vilket skapade den där speciella känslan av gemenskap som stora idrottshändelser alltid för med sig. Att växla mellan familjesnack, kulturupplevelser och spännande tävlingar gjorde dagarna både varierade och innehållsrika.

Även i huvudstaden visade dock vintern vem som bestämmer. Snö, is och bitande kyla satte sin prägel på promenaderna. Det knarrade under skorna och andedräkten låg som små moln i luften. Vackert, absolut men just nu känns orientering på barmark väldigt långt borta … nästan för långt borta. Längtan efter mjuka stigar, torra mossar och vårsol som värmer i ryggen gör sig påmind.

Tuff utmaning …

Det finns många entusiaster och entreprenörer inom olika verksamheter, människor som drivs av en idé starkare än av bekvämlighet, som ser möjligheter där andra ser hinder. En av dem är min tidigare landslagsledarkollega Göran A. Han är besjälad av visionen att orientering en dag ska bli en olympisk gren. Särskilt brinner han för labyrintorientering, eller Maze-O, som han ser som en modern, publikvänlig och tillgänglig form av sporten.

Han lägger ner en imponerande mängd tid och energi på detta arbete. Det handlar inte bara om tankar och samtal, utan om konkret utvecklingsarbete, opinionsbildning och idéutveckling. Hans engagemang är både beundransvärt och inspirerande. Att driva en sådan vision kräver uthållighet, mod och en stark övertygelse särskilt när vägen framåt är lång och förmodligen kantad av hinder.

Görans målbild är tydlig: Maze-O ska in i OS-programmet. Med den ambitionen följer, som jag ser det, två rejäla och avgörande utmaningar.

Den första handlar om att övertyga den olympiska rörelsen. Det är Internationella olympiska kommittén som ytterst avgör vilka idrotter och grenar som får plats i sommar-OS. Av deras riktlinjer framgår att de är restriktiva med att utöka programmet. Utrymmet är begränsat och konkurrensen hård. Många etablerade, icke-olympiska idrotter arbetar sedan länge målmedvetet för att bli inkluderade. Att i det sammanhanget lansera en ny orienteringsgren är en tuff uppgift. Det kräver sannolikt omfattande lobbyarbete, strategiska allianser och kontakter med inflytelserika beslutsfattare samt en tydlig argumentation kring publikvärde, jämställdhet, global spridning och ungdomsattraktion.

Den andra stora utmaningen finns inom den egna rörelsen. International Orienteering Federation och de nationella förbunden delar förmodligen i grunden ambitionen att orientering ska bli en olympisk sport. Men frågan är vilken eller vilka grenar som i så fall ska representera sporten. Ska det vara fotorientering, skidorientering, precisionsorientering, mtb-orientering, inomhusorientering eller labyrintorientering? Här driver Göran tydligt linjen att Maze-O är det mest lämpade alternativet.

Maze-O har flera fördelar. Den är publikvänlig, lätt att förstå, relativt enkel att arrangera och populär bland barn och ungdomar. Den kan genomföras på små ytor, exempelvis i stadsmiljö eller i anslutning till arenor, vilket passar väl in i det moderna olympiska konceptet. Samtidigt återstår ett avgörande steg: att skapa en etablerad tävlingsstruktur. I dag finns ännu inga regelbundna nationella eller internationella tävlingsprogram, inte ens i Sverige. För att vinna legitimitet krävs en tydlig tävlingsverksamhet och på sikt ett officiellt mästerskapsprogram. Det är sannolikt den första och grundläggande utmaningen, att gå från entusiasm och idé till institutionaliserad idrott.

Att bygga en ny gren tar tid. Det kräver organisatorisk förankring, ekonomiska resurser och ett brett stöd från föreningar och aktiva. Men alla stora förändringar inom idrotten har en gång börjat med en vision hos en engagerad individ.

Det ska bli mycket intressant att följa Görans fortsatta strävan. Oavsett hur långt resan når är hans engagemang ett exempel på vad passion och målmedvetenhet kan åstadkomma. Idrottens utveckling är beroende av människor som vågar tänka nytt och arbeta uthålligt för att förverkliga sina idéer.

Metalldag …

Det finns material som glänser av statustyp guld, silver och titan. Och så finns det aluminium. Metallen som inte skryter, inte väger tungt och sällan får rubriker. Den bara finns där. I kökslådan, i cykeln, i flygplanen över våra huvuden. Tyst, lätt och oumbärlig.

Vi river av en bit aluminiumfolie utan att reflektera. Knölar ihop en läskburk och slänger den i återvinningen. Kliver ombord på ett flygplan vars kropp till stor del bärs upp av just detta grundämne. Aluminium är som den där kollegan som alltid gör jobbet men aldrig tar åt sig äran.

Varför då detta fokus på aluminium? Det är idag precis 49 år sedan hymens band knöts den där lördagseftermiddagen i Mölndals kyrka. Fyrtionio år. Det är nästan så att man vill säga det långsamt, väga varje stavelse som om den bar på sin egen lilla årsring.

Traditionen påbjuder att man ska uppvakta sin äkta hälft med något som har koppling till metallen: något gott bakat i aluminiumformar / vattenflaska / verktygslåda / stekpanna / burkar med lock / solglasögon / trädgårdsmöbler / champagnehink / kaffebryggare / termos.

Förslagen känns … ja, just det. Som aluminiumfolie. Praktiska och blanka men som känns sådär. Efter 49 år förtjänar vi något mer än en kökspryl. Vi förtjänar en upplevelse. Något som inte kan staplas i ett skåp.

Så det blir istället Joyride (glädjefärd om man ska översätta det lite fritt) på Chinateatern i Stockholm. En kväll där ljuset blänker mer än någon kastrull, där musiken bär högre än någon termos håller värmen och där två människor som en gång stod i en kyrka i Mölndal får luta sig tillbaka och tänka: vi är fortfarande på väg.

Kanske är det just det som är hemligheten bakom både aluminium och äktenskap. De håller inte för att de är hårdast. De håller för att de är formbara. För att de klarar tryck. Fyrtionio år. Det är inte en burk med lock. Det är en glädjefärd!

Besinning är viktig …

Måndagen blev en mörk dag för de blågula i OS. Redan i de första analyserna efter tävlingarnas slut hördes tonen. Den där speciella blandningen av uppgivenhet, ilska och jakt på syndabockar. När resultaten inte motsvarar förväntningarna börjar det grävas djupt i den berömda orsakshinken. Vad gick fel? Var det uppladdningen, taktiken, uttagningarna eller ledarskapet? För varje svar som formuleras tycks nya frågetecken resa sig. Istället för klarhet växer ofta osäkerheten.

Vid sidan av arenan sitter vi tittare, "experter" och tyckare. Känslorna svallar. För vissa rinner bägaren snabbt över och orden blir därefter. I spalterna kan besvikelsen förvandlas till sågningar som doftar vedbod snarare än analys. Det är ord och inga visor, formuleringar som nästan tävlar i skärpa. Frustrationen är påtaglig, men ibland undrar man vad syftet egentligen är.

Vill man väcka debatt? Skapa tryck på förbättring? Eller är det främst en ventil för den egna ilskan? De aktiva och deras ledare behöver knappast påminnas om att de inte nådde hela vägen. De vet. De känner det i kroppen, i sömnlösa nätter och i den där gnagande känslan av att ha varit så nära ... eller så långt ifrån. Att då mötas av hårda, nedgörande ord riskerar snarare att spä på nederlaget än att bidra till utveckling.

Kanske finns också en medielogik i det hela. Starka ord säljer. Upprördhet engagerar. Läsare klickar, delar och kommenterar när känslorna är heta. Men vem är måltavlan? Vad förväntas vi som publik göra med ilskan? Peka finger? Kräva avgångar? Njuta en smula av skadeglädje? Det är frågor som sällan får tydliga svar.

Samtidigt vittnar atleter om en annan sida av misslyckandet: de personliga påhoppen. Ilskna mejl, bitska kommentarer i sociala medier, ord som går från kritik till kränkning. Det som kunde ha varit konstruktiv analys förvandlas till något nedbrytande. Istället för att bygga upp och sporra riskerar klimatet att bryta ner.

Visst har man rätt att bli besviken. Att investera känslor i ett landslag eller en individuell idrottare är en del av idrottens magi. Men kanske finns det en skillnad mellan att ventilera sin frustration och att rikta den mot dem som redan kämpar med sin egen besvikelse. I den snäva kompiskretsen kan orden få vara råare och känslorna mer obearbetade. I det offentliga rummet behövs kanske något annat: eftertanke, proportion och respekt.

I slutändan är det människor vi talar om, människor som satsat år av sitt liv för några minuter på en arena. Det förtjänar en analys som är skarp men rättvis, engagerad men inte förgörande tycker jag.

Intressen varierar …

Igår var det verkligen en känslomässig berg-och-dal-bana... åtminstone för oss som lever och andas idrott.

Först den där fullständiga euforin när Ponsiluoma skjuter hem OS-guld i skidskytte. Vilken uppvisning! Nerver av stål, skärpa i varje skott och kraft i varje stavtag. Där och då kändes allt möjligt.

Sedan kom kallduschen. Herrarnas stafett i längd som slutar det med en total kollaps. Sist. Sist! Det är nästan svårt att ta in. Från guldrus till uppgivenhet på bara några timmar. Det är just det som är idrottens väsen: den ger och den tar.

Efter detta kliver Sara Hector fram och tar silver i storslalom. Stabil, fokuserad, iskall när det gäller. Man blir så stolt. 

Sedan skidskyttetjejerna som inte riktigt får till det den där lilla marginalen som skiljer succé från besvikelse. Trist, trist, verkligen.

Och så Frida Westman i hoppbacken – fyra! Precis utanför pallen men vilken prestation, vilket mod. Ett “wow” som bär på den där lilla, lilla känslan av ”tänk om…”.

Jo, det är en emotionell berg-och-dal-bana att vara idrottsfantast. Hopp, förtvivlan, stolthet, frustration och allt detta inom loppet av några timmar. Man investerar så mycket känsla i något man egentligen inte kan påverka.

Men den mest påtagliga berg-och-dal-banan igår var kanske ändå den jag upplevde på ett mer personligt plan.

Svågern fyllde år och vi samlades runt lunchbordet. Trevligt, varmt, familjärt. Men det blev snabbt tydligt att jag befann mig i klar minoritet när det gäller sportintresset. Den absoluta majoriteten av gästerna var helt ointresserade av idrott inklusive Olympiska spel. Mitt engagemang möttes mest av artiga leenden och lite oförstående blickar.

Det är märkligt hur något som för mig är laddat med dramatik, historia och mänsklig storhet för andra bara är typ ett svagt brus i bakgrunden. Jag kände mig nästan lite ensam i min entusiasm. Samtidigt blev det en nyttig påminnelse: vi brinner för olika saker. Någon går igång på kultur, någon på matlagning, någon på trädgård, någon på vikingaskepp och så någon på sportsliga prestationer. Var och en blir salig på sin egen tro eller sitt eget intresse.

Och kanske är det just det som gör livet spännande. Vi behöver inte förstå varandras passioner fullt ut för att respektera dem. Men visst är det lite speciellt att sitta där med hjärtat kvar i vinteridrotter medan samtalet runt bordet handlar om helt andra saker.

Tavelfundering …

På lägenhetens många väggar hänger tavlor. Flertalet ärvda, andra mottagna som gåvor, ytterligare några inköpta vid olika tillfällen genom åren. De skiljer sig åt i både uttryck och ursprung. Motiv, färgskalor och tekniker vittnar om skilda epoker, temperament och sammanhang. Likaså varierar inramningarna: från enkla, anspråkslösa träramar till stora, ornamenterade och guldfärgade som i sig gör anspråk på uppmärksamhet.

Tavlorna har fått sina platser utifrån spontana och ofta oreflekterade konstateranden: den passar bra där! Någon djupare analys av motiven har sällan ägt rum. De har inte varit föremål för tolkningar, jämförelser eller längre resonemang. De har helt enkelt hängts där och hänger där, tyst närvarande, år efter år.

Men det finns några som inte är upphängda utan istället tar plats djupt inne i klädkammaren. En anledning: de är vare sig vackra eller behagfulla. En av dessa är nedanstående oljemålning.

Tavlan mäter omkring 60x50 cm inklusive ram ... ingen signatur någonstans ... målad på duk ... en gissning är att den är från tidigt 1900-tal.

Av en händelse kollade jag in den lite extra för några dagar sedan. Jag tittade, betraktade, funderade, tänkte efter och försökte förstå. Det blev en del tankar, associationer och försiktiga slutsatser: 

Det finns tavlor som visar vad människor gör. Och så finns det tavlor som visar vad människor är. Tycker att den här målningen är både ock. I skymningsljuset, där himlen brinner i dova toner av guld och rost, ses en man stå på ett lass hö. Han höjer sin arm, med en piska, kanske bara som en gest av gammal vana. Hästen framför honom böjer nacken och tar ett försiktigt steg uppför den smala rampen in i ladugårdens mörker. Det är rörelse men också stillhet. 

Motivet visar en tillvaro då dagen inte slutar när klockan säger det utan när ljuset försvinner. Skymningen är inte särskilt romantisk. Den är en påminnelse om att ännu ett lass ska in innan kvällen och natten tar över. Den röda ladan står där som en trygg famn, men också som ett krav. Virket är massivt, porten öppen, men insidan mörk. Det är dit arbetet försvinner. Det är där dagens möda samlas.

Det finns något skrämmande i hästens hållning. Den kliver försiktigt, balanserar mellan tyngd och lydnad. Människan bakom är en silhuett inte ett ansikte, inte en individ, utan en gestalt. Han kunde vara vem som helst. Han personifierar generationer som levt av jorden och under himlen.

Färgerna berättar lika mycket som figurerna. Den glödande himlen antyder värme men marken är kallare i tonen. Ljuset ligger som en sista hand över scenen, som om solen själv vill bevittna detta ögonblick innan den försvinner. Det är ett slags vardagens heroism. Ingen publik. Ingen applåd. Bara ett arbete som måste göras.

Den här bilden visar den fysiska verkligheten från förr. Doften av hö. Träets strävhet. Djurets andedräkt i kvällsluften. Den lutande rampen som både är en väg och en prövning.

Det är inte dramatik i egentlig mening. Ingen storm. Ingen tragedi. Bara ett ögonblick av övergång från ute till inne, från dag till natt, från ansträngning till vila.

Motivet visar också den starkes kraft och makt. Det är ingen tvekan om vem som styr, vem som bestämmer och vem som påtagit sig rätten att dominera, kräva och mästra.

Är det kanske just detta som den okände konstnären vill uttrycka: förtryck, envälde, våld och översitteri. Kanske är det just där som tavlan uttrycker sin sanning.

Tänk vilka tankar en undanstoppad och inte särskilt omtyckt tavla kan framkalla ... kanske läge att rota vidare i förråden ...

En illusion fattigare …

Under alla år har jag burit på en bild av curlingsporten som något närmast oantastligt, en idrott präglad av ärlighet, respekt och självdisciplin. Curling har för mig symboliserat något riktigt gott: artighet mellan motståndare, balanserade reaktioner och ett lugn även i pressade situationer. Det har varit sporten där ”fair play” inte bara är en regel utan en självklarhet.

Därför blev kontrasten så stark under matchen mellan Sverige och Kanada i OS under gårdagskvällen. På två plan krackelerade den där bilden.

Det första var det uppenbara regelbrottet. Den lilla extra knuffen med fingret på stenen. En marginell rörelse, kanske, men i en sport där millimetrar avgör och där integritet är centralt blir även det lilla stort. Curling bygger på förtroende. När det rubbas skakas något mer än bara resultatet i en enskild match.

Det andra som skavde var tonen. Sättet man bemötte sina konkurrenter på är en del av spelet, en del av kulturen. När uttryck som ”fuck off” används, oavsett frustrationens hetta, bryts den där oskrivna överenskommelsen om respekt. Det är kanske mänskligt att reagera, men det är just förmågan att behärska sig som gjort curlingen unik tycker jag.

Många, även de djupt insatta och verksamma inom sporten, vittnade om sin chock. För oss som står utanför var förvåningen minst lika stor. Det var inte bara en match som spelades; det var en bild av en sport som fick en spricka.

Kanske är det naivt att tro att någon idrott är immun mot mänskliga svagheter. Kanske är det just det som går upp för en i sådana här ögonblick. Idrottare är människor, även i de mest höviska av sammanhang. Men när en sport som curling som ärså starkt förknippad med heder och respekt visar en annan sida då undrar man.

En illusion fattigare, ja. Men kanske också en erfarenhet rikare: insikten om att ideal måste vårdas aktivt, annars riskerar de att försvinna.