Det finns många entusiaster och entreprenörer inom olika verksamheter, människor som drivs av en idé starkare än av bekvämlighet, som ser möjligheter där andra ser hinder. En av dem är min tidigare landslagsledarkollega Göran A. Han är besjälad av visionen att orientering en dag ska bli en olympisk gren. Särskilt brinner han för labyrintorientering, eller Maze-O, som han ser som en modern, publikvänlig och tillgänglig form av sporten.
Han lägger ner en imponerande mängd tid och energi på detta arbete. Det handlar inte bara om tankar och samtal, utan om konkret utvecklingsarbete, opinionsbildning och idéutveckling. Hans engagemang är både beundransvärt och inspirerande. Att driva en sådan vision kräver uthållighet, mod och en stark övertygelse särskilt när vägen framåt är lång och förmodligen kantad av hinder.
Görans målbild är tydlig: Maze-O ska in i OS-programmet. Med den ambitionen följer, som jag ser det, två rejäla och avgörande utmaningar.
Den första handlar om att övertyga den olympiska rörelsen. Det är Internationella olympiska kommittén som ytterst avgör vilka idrotter och grenar som får plats i sommar-OS. Av deras riktlinjer framgår att de är restriktiva med att utöka programmet. Utrymmet är begränsat och konkurrensen hård. Många etablerade, icke-olympiska idrotter arbetar sedan länge målmedvetet för att bli inkluderade. Att i det sammanhanget lansera en ny orienteringsgren är en tuff uppgift. Det kräver sannolikt omfattande lobbyarbete, strategiska allianser och kontakter med inflytelserika beslutsfattare samt en tydlig argumentation kring publikvärde, jämställdhet, global spridning och ungdomsattraktion.
Den andra stora utmaningen finns inom den egna rörelsen. International Orienteering Federation och de nationella förbunden delar förmodligen i grunden ambitionen att orientering ska bli en olympisk sport. Men frågan är vilken eller vilka grenar som i så fall ska representera sporten. Ska det vara fotorientering, skidorientering, precisionsorientering, mtb-orientering, inomhusorientering eller labyrintorientering? Här driver Göran tydligt linjen att Maze-O är det mest lämpade alternativet.
Maze-O har flera fördelar. Den är publikvänlig, lätt att förstå, relativt enkel att arrangera och populär bland barn och ungdomar. Den kan genomföras på små ytor, exempelvis i stadsmiljö eller i anslutning till arenor, vilket passar väl in i det moderna olympiska konceptet. Samtidigt återstår ett avgörande steg: att skapa en etablerad tävlingsstruktur. I dag finns ännu inga regelbundna nationella eller internationella tävlingsprogram, inte ens i Sverige. För att vinna legitimitet krävs en tydlig tävlingsverksamhet och på sikt ett officiellt mästerskapsprogram. Det är sannolikt den första och grundläggande utmaningen, att gå från entusiasm och idé till institutionaliserad idrott.
Att bygga en ny gren tar tid. Det kräver organisatorisk förankring, ekonomiska resurser och ett brett stöd från föreningar och aktiva. Men alla stora förändringar inom idrotten har en gång börjat med en vision hos en engagerad individ.
Det ska bli mycket intressant att följa Görans fortsatta strävan. Oavsett hur långt resan når är hans engagemang ett exempel på vad passion och målmedvetenhet kan åstadkomma. Idrottens utveckling är beroende av människor som vågar tänka nytt och arbeta uthålligt för att förverkliga sina idéer.
