På lägenhetens många väggar hänger tavlor. Flertalet ärvda, andra mottagna som gåvor, ytterligare några inköpta vid olika tillfällen genom åren. De skiljer sig åt i både uttryck och ursprung. Motiv, färgskalor och tekniker vittnar om skilda epoker, temperament och sammanhang. Likaså varierar inramningarna: från enkla, anspråkslösa träramar till stora, ornamenterade och guldfärgade som i sig gör anspråk på uppmärksamhet.
Tavlorna har fått sina platser utifrån spontana och ofta oreflekterade konstateranden: den passar bra där! Någon djupare analys av motiven har sällan ägt rum. De har inte varit föremål för tolkningar, jämförelser eller längre resonemang. De har helt enkelt hängts där och hänger där, tyst närvarande, år efter år.
Men det finns några som inte är upphängda utan istället tar plats djupt inne i klädkammaren. En anledning: de är vare sig vackra eller behagfulla. En av dessa är nedanstående oljemålning.
Tavlan mäter omkring 60x50 cm inklusive ram ... ingen signatur någonstans ... målad på duk ... en gissning är att den är från tidigt 1900-tal.
Av en händelse kollade jag in den lite extra för några dagar sedan. Jag tittade, betraktade, funderade, tänkte efter och försökte förstå. Det blev en del tankar, associationer och försiktiga slutsatser:
Det finns tavlor som visar vad människor gör. Och så finns det tavlor som visar vad människor är. Tycker att den här målningen är både ock. I skymningsljuset, där himlen brinner i dova toner av guld och rost, ses en man stå på ett lass hö. Han höjer sin arm, med en piska, kanske bara som en gest av gammal vana. Hästen framför honom böjer nacken och tar ett försiktigt steg uppför den smala rampen in i ladugårdens mörker. Det är rörelse men också stillhet.
Motivet visar en tillvaro då dagen inte slutar när klockan säger det utan när ljuset försvinner. Skymningen är inte särskilt romantisk. Den är en påminnelse om att ännu ett lass ska in innan kvällen och natten tar över. Den röda ladan står där som en trygg famn, men också som ett krav. Virket är massivt, porten öppen, men insidan mörk. Det är dit arbetet försvinner. Det är där dagens möda samlas.
Det finns något skrämmande i hästens hållning. Den kliver försiktigt, balanserar mellan tyngd och lydnad. Människan bakom är en silhuett inte ett ansikte, inte en individ, utan en gestalt. Han kunde vara vem som helst. Han personifierar generationer som levt av jorden och under himlen.
Färgerna berättar lika mycket som figurerna. Den glödande himlen antyder värme men marken är kallare i tonen. Ljuset ligger som en sista hand över scenen, som om solen själv vill bevittna detta ögonblick innan den försvinner. Det är ett slags vardagens heroism. Ingen publik. Ingen applåd. Bara ett arbete som måste göras.
Den här bilden visar den fysiska verkligheten från förr. Doften av hö. Träets strävhet. Djurets andedräkt i kvällsluften. Den lutande rampen som både är en väg och en prövning.
Det är inte dramatik i egentlig mening. Ingen storm. Ingen tragedi. Bara ett ögonblick av övergång från ute till inne, från dag till natt, från ansträngning till vila.
Motivet visar också den starkes kraft och makt. Det är ingen tvekan om vem som styr, vem som bestämmer och vem som påtagit sig rätten att dominera, kräva och mästra.
Är det kanske just detta som den okände konstnären vill uttrycka: förtryck, envälde, våld och översitteri. Kanske är det just där som tavlan uttrycker sin sanning.
Tänk vilka tankar en undanstoppad och inte särskilt omtyckt tavla kan framkalla ... kanske läge att rota vidare i förråden ...
