Det finns två sorters människor en vinterdag i Ljungskile: de som håller sig inomhus med kaffe och under filt samt orienterare. De senare samlades till en solig men kall morgon vid Folkhögskolan för den femte omgången av Vinterracet. Solen var där, absolut, men mest som en dekorativ kuliss. Den gjorde vad den kunde, vilket inte var mycket alls, mot de där tre–fyra minusgraderna som bitit sig fast den senaste tiden.
Drygt hundra löpare startade samtidigt. Ett märkligt skådespel egentligen: människor som frivilligt springer rakt ut i skogen mitt i vintern. Banorna gick till största delen i skog, vilket i praktiken betydde att nästan varje stig hade förvandlats till is, stenhård sådan.
Metalldubbar under skorna gav visserligen ett visst självförtroende, men bara tills man insåg att metalldubbar också kan förhandla med is och ibland förlora diskussionen. Stegen blev kortare, armarna flög emellanåt ut och balansen testades på ett sätt som inga gympass i världen kan erbjuda.
Ändå var det något vackert över det hela. Hundra personer som halkade fram i minusgrader, med rosiga kinder, immiga glasögon och ett obotligt hopp om att nästa stig minsann skulle vara grusad. Det var den förstås inte. Men vad gjorde det? Det är ju trots allt Vinterrace. Och vinter, den ska kännas!
