OS-invigningar har en tendens att bli långdragna föreställningar. Så även igår. Ändå finns det alltid något lockande i att slå sig ner och följa ceremonin, nästan oavsett hur sent det blir eller hur många minuter av symbolik och högtidstal som passerar. Det är något med helheten, färgerna, musiken och förväntan som gör att man stannar kvar.
Gårdagens invigning hade dessutom en extra dimension. Ceremonier ägde rum på fyra olika platser, parallellt och sammanvävda i samma berättelse. Det gav ett annorlunda tempo och ett nytt slags dynamik. Särskilt fastnade jag för den glada och uppsluppna stämningen när deltagarna från världens alla hörn äntrade scenen. Det var inga stela raka led eller taktfasta steg snarare ett avslappnat myller av leenden, vinkningar och spontana rörelser. Ett tydligt avsteg från det militäriska uttryck som ibland annars präglar dessa parader och kanske just därför så tilltalande.
Samtidigt som världens blickar riktades mot invigningen hade vädergudarna fullt upp på hemmaplan. I Västsverige och runt Vänersborg saluterades evenemanget med sanslöst mycket snö. Plogar och skyfflar som redan börjat hitta tillbaka till sina förråd fick snabbt tas fram igen. På bara några timmar låg ett tjockt snötäcke på marken och det fortsatte att fyllas på timme efter timme.
Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. En del gladdes åt att det vita återvänt och att vintern gjorde sig påmind igen. Andra var betydligt mindre begeistrade. Dit hör exempelvis banläggarna och arrangörerna inför morgondagens Vinterrace. Sista omgången ska avgöras i skogarna väster om Vänersborg, och utmaningen är minst sagt påtaglig när kontroller ska sättas ut i djup snö och svårframkomlig terräng.
Men kanske är det just detta som är charmen. För det är ju trots allt inte utan anledning som tävlingen heter Vinterrace.
