Igår var det verkligen en känslomässig berg-och-dal-bana... åtminstone för oss som lever och andas idrott.
Först den där fullständiga euforin när Ponsiluoma skjuter hem OS-guld i skidskytte. Vilken uppvisning! Nerver av stål, skärpa i varje skott och kraft i varje stavtag. Där och då kändes allt möjligt.
Sedan kom kallduschen. Herrarnas stafett i längd som slutar det med en total kollaps. Sist. Sist! Det är nästan svårt att ta in. Från guldrus till uppgivenhet på bara några timmar. Det är just det som är idrottens väsen: den ger och den tar.
Efter detta kliver Sara Hector fram och tar silver i storslalom. Stabil, fokuserad, iskall när det gäller. Man blir så stolt.
Sedan skidskyttetjejerna som inte riktigt får till det den där lilla marginalen som skiljer succé från besvikelse. Trist, trist, verkligen.
Och så Frida Westman i hoppbacken – fyra! Precis utanför pallen men vilken prestation, vilket mod. Ett “wow” som bär på den där lilla, lilla känslan av ”tänk om…”.
Jo, det är en emotionell berg-och-dal-bana att vara idrottsfantast. Hopp, förtvivlan, stolthet, frustration och allt detta inom loppet av några timmar. Man investerar så mycket känsla i något man egentligen inte kan påverka.
Men den mest påtagliga berg-och-dal-banan igår var kanske ändå den jag upplevde på ett mer personligt plan.
Svågern fyllde år och vi samlades runt lunchbordet. Trevligt, varmt, familjärt. Men det blev snabbt tydligt att jag befann mig i klar minoritet när det gäller sportintresset. Den absoluta majoriteten av gästerna var helt ointresserade av idrott inklusive Olympiska spel. Mitt engagemang möttes mest av artiga leenden och lite oförstående blickar.
Det är märkligt hur något som för mig är laddat med dramatik, historia och mänsklig storhet för andra bara är typ ett svagt brus i bakgrunden. Jag kände mig nästan lite ensam i min entusiasm. Samtidigt blev det en nyttig påminnelse: vi brinner för olika saker. Någon går igång på kultur, någon på matlagning, någon på trädgård, någon på vikingaskepp och så någon på sportsliga prestationer. Var och en blir salig på sin egen tro eller sitt eget intresse.
Och kanske är det just det som gör livet spännande. Vi behöver inte förstå varandras passioner fullt ut för att respektera dem. Men visst är det lite speciellt att sitta där med hjärtat kvar i vinteridrotter medan samtalet runt bordet handlar om helt andra saker.
