I förväg fanns naturligtvis möjligheten att tre svenska tjejer skulle kunna toppa damernas individuella sprint i OS. Sverige har under flera år tillhört världseliten i längdskidor och bredden på damsidan har varit anmärkningsvärd. Ändå är det något särskilt med olympiska spel. Pressen är större, marginalerna mindre och slumpen mer närvarande. Ett stavbrott, en dålig start, ett fall i en kurva ... idrott är idrott ... och det kan hända så mycket som kullkastar planer och förhoppningar.
Men just den här dagen stämde allt. Skidorna gled, kropparna svarade och taktiken höll hela vägen in över mållinjen. När tre blågula åkare kom sida vid sida in på upploppet var det en syn som nästan kändes overklig. Ett styrkebesked, ja men också ett ögonblick av idrottslig skönhet och kollektiv triumf. Det var inte bara en seger, det var en manifestation av svensk dominans.
Lika mäktigt, fast på ett annat sätt, var det att se den norske stjärnan Johannes Høsflot Klæbo fullständigt mosa allt motstånd i herrarnas lopp. Där de svenska tjejerna skapade dramatik och nerv, bjöd Klæbo på ren och skär uppvisning. Det handlade om något bortom begreppet utklassning, en påminnelse om hur överlägsen en idrottare kan vara när form, självförtroende och kapacitet sammanfaller i exakt rätt ögonblick.
Kvällen fortsatte i samma dramatiska anda. Det svenska mixade curlinglaget tog sig an OS-finalen och varje omgång kändes som en liten nervpärs. Curling är en idrott där millimetrar avgör, där isens minsta skiftning kan förändra allt. Sten för sten byggdes spänningen upp. Bara minuten innan den sista stenen kändes det som att det svenska syskonparet skulle få nöja sig med silvret. Marginalerna såg ut att vara emot dem och hoppet höll på att rinna ur både spelare och tv-tittare.
Men så kom scenförändringen. Den sista stenen gled iväg, linjen var rätt, farten perfekt och plötsligt var förutsättningarna omkastade. Guld i stället för silver. Jubel i hallen, jubel hemma i svenska vardagsrum. Det var svettigt värre i tv-soffan denna gråtrista och iskyliga tisdag men det var också en påminnelse om varför man älskar idrott: dramatiken, det oväntade och för de ögonblick som etsar sig fast långt efter att tävlingarna är över.
