Igår kväll höll Vänersborgs SK sitt årsmöte. Det blev, precis som flera gånger de senaste åren, en tämligen odramatisk tillställning. Inget kontroversiellt, inget som fick någon att höja på ögonbrynen. Allt löpte på enligt dagordningen, tryggt och förutsägbart.
Det var mycket formalia. Verksamhetsberättelsen redogjorde för det gångna året: träningar, tävlingar, arrangemang och olika insatser. Den ekonomiska rapporten visade på stabilitet och ansvarstagande. Valberedningens förslag på funktionärer för det kommande verksamhetsåret antogs utan diskussion. En budget och en verksamhetsplan presenterades, i stora drag av karaktären ”samma som förra året”. Det finns en trygghet i det. En känsla av att saker fungerar, att föreningen är välskött och att hjulen rullar på. Och det är förstås något positivt.
Samtidigt gick det inte att värja sig från känslan av att det där lilla extra saknades. Det kittlande. Det som får pulsen och andhämtningen att stiga. Den där idén som utmanar, den där visionen som inspirerar, något som lockar, som pekar framåt och får medlemmarna att vilja ta ett kliv till.
Men det är viktigt att säga: ingen ska känna skuld för detta. Ingen ska pekas ut. Det här är inte unikt. Tvärtom befinner sig många orienteringsklubbar i ett liknande läge. Ett läge präglat av ordning och reda. God ekonomi. Tillgång till fina kartor. En välfungerande klubbanläggning. Struktur, rutiner och stabilitet. Det är goda förutsättningar.
Ändå kan man ana att något saknas. Energin som smittar. Drivet som får fler att vilja engagera sig. Lusten att testa nytt. Längtan efter att utvecklas. Drömmen om något större.
Kanske är det så att dessa drivkrafter finns där, under ytan. Att de vilar, samlar kraft och väntar på rätt tillfälle. Förutsättningarna finns. Resurserna likaså. Kanske är det bara en gnista som behövs typ en idé, ett initiativ, en hand som räcks upp och säger: ”nu kör vi!"
Stabilitet är en styrka. Men ibland behöver även en stabil förening våga drömma lite. Förhoppningsvis finns det drömmar någonstans i klubbstugan, i skogskanten eller i snacket efter träningen. De bara bidar sin tid.
