Under alla år har jag burit på en bild av curlingsporten som något närmast oantastligt, en idrott präglad av ärlighet, respekt och självdisciplin. Curling har för mig symboliserat något riktigt gott: artighet mellan motståndare, balanserade reaktioner och ett lugn även i pressade situationer. Det har varit sporten där ”fair play” inte bara är en regel utan en självklarhet.
Därför blev kontrasten så stark under matchen mellan Sverige och Kanada i OS under gårdagskvällen. På två plan krackelerade den där bilden.
Det första var det uppenbara regelbrottet. Den lilla extra knuffen med fingret på stenen. En marginell rörelse, kanske, men i en sport där millimetrar avgör och där integritet är centralt blir även det lilla stort. Curling bygger på förtroende. När det rubbas skakas något mer än bara resultatet i en enskild match.
Det andra som skavde var tonen. Sättet man bemötte sina konkurrenter på är en del av spelet, en del av kulturen. När uttryck som ”fuck off” används, oavsett frustrationens hetta, bryts den där oskrivna överenskommelsen om respekt. Det är kanske mänskligt att reagera, men det är just förmågan att behärska sig som gjort curlingen unik tycker jag.
Många, även de djupt insatta och verksamma inom sporten, vittnade om sin chock. För oss som står utanför var förvåningen minst lika stor. Det var inte bara en match som spelades; det var en bild av en sport som fick en spricka.
Kanske är det naivt att tro att någon idrott är immun mot mänskliga svagheter. Kanske är det just det som går upp för en i sådana här ögonblick. Idrottare är människor, även i de mest höviska av sammanhang. Men när en sport som curling som ärså starkt förknippad med heder och respekt visar en annan sida då undrar man.
En illusion fattigare, ja. Men kanske också en erfarenhet rikare: insikten om att ideal måste vårdas aktivt, annars riskerar de att försvinna.
