Det rasslar, slamrar och smattrar i dammsugarslangen dessa dagar.
Som om man inte städade ett hem, utan vaskade guld eller möjligen sanerade en mindre grusgrop. Det är vinterns efterdyningar som gör sig påminda, inomhus.
Gruset har nämligen en märklig förmåga att förflytta sig. Från trottoarer och gångbanor, där det troget ligger och räddar oss från benbrott och akrobatiska vurpor, till hallmattor, köksgolv och till slut väntar dammsugarpåsen. Allt detta via ett till synes oskyldigt par ytterskor. Särskilt de med rejält mönstrade sulor.
Den senaste tidens isiga väglag har krävt sitt. Det har sandats, grusats och halkbekämpats med frenesi. Ett nödvändigt ont, förstås. Men varje korn tycks ha ett eget livsmål: att ta sig in i ett vardagsrum. Väl där ligger de och knastrar förnöjt under strumpfötter tills någon till slut kapitulerar och drar fram dammsugaren.
Och så försvinner de. I slangen. I påsen. I soporna. Men helt borta är de inte. De har bara gått vidare.
Man börjar undra, inte utan viss respekt, hur många ton grus som varje vår lämnar våra hem via hushållsavfallet. Bara i Vänersborg. Det måste vara tillräckligt för att sanda många trottoarer. Igen.
