Det finns material som glänser av statustyp guld, silver och titan. Och så finns det aluminium. Metallen som inte skryter, inte väger tungt och sällan får rubriker. Den bara finns där. I kökslådan, i cykeln, i flygplanen över våra huvuden. Tyst, lätt och oumbärlig.
Vi river av en bit aluminiumfolie utan att reflektera. Knölar ihop en läskburk och slänger den i återvinningen. Kliver ombord på ett flygplan vars kropp till stor del bärs upp av just detta grundämne. Aluminium är som den där kollegan som alltid gör jobbet men aldrig tar åt sig äran.
Varför då detta fokus på aluminium? Det är idag precis 49 år sedan hymens band knöts den där lördagseftermiddagen i Mölndals kyrka. Fyrtionio år. Det är nästan så att man vill säga det långsamt, väga varje stavelse som om den bar på sin egen lilla årsring.
Traditionen påbjuder att man ska uppvakta sin äkta hälft med något som har koppling till metallen: något gott bakat i aluminiumformar / vattenflaska / verktygslåda / stekpanna / burkar med lock / solglasögon / trädgårdsmöbler / champagnehink / kaffebryggare / termos.
Förslagen känns … ja, just det. Som aluminiumfolie. Praktiska och blanka men som känns sådär. Efter 49 år förtjänar vi något mer än en kökspryl. Vi förtjänar en upplevelse. Något som inte kan staplas i ett skåp.
Så det blir istället Joyride (glädjefärd om man ska översätta det lite fritt) på Chinateatern i Stockholm. En kväll där ljuset blänker mer än någon kastrull, där musiken bär högre än någon termos håller värmen och där två människor som en gång stod i en kyrka i Mölndal får luta sig tillbaka och tänka: vi är fortfarande på väg.
Kanske är det just det som är hemligheten bakom både aluminium och äktenskap. De håller inte för att de är hårdast. De håller för att de är formbara. För att de klarar tryck. Fyrtionio år. Det är inte en burk med lock. Det är en glädjefärd!
