Den där orienteringskontrollen, det orange-vita tygstycket som hänger där i skogen ... den bara hänger där. Säger inget. Viskar inte. Men den anar att du har irrat runt, att du har sprungit i fel riktning. Den bara väntar på dig. Tålmodigt.
Man närmar sig, flämtande och med en puls på högvarv. Svetten lackar, andhämtningen är frekvent. Och så ser man den där kontrollen, hängande där, som om den aldrig gjort annat. Som om den inte är alls imponerad av all möda ... "ja, ja, grattis då ... du hittade mig till slut ... borde inte tagit så lång tid men okej". Man kan nästan höra den säga det.
Så stannar man till en kort stund ... gött ... man ler mot kontrollen, som en slags storslagen seger, och känslan är hjältens. Man ger sig ut i vildmarken igen, för att söka upp ett annat tyst orangevitt tygstycke. Förhoppningar tänds under vägs ... nästa kontroll ska spikas ... utan irrfärd och med rätt riktning!
