Härligt löp …

Gårdagen bjöd på skaraborgarnas veteranorientering i terrängen vid Pekåsen, strax söder om Grästorp. Förutsättningarna var nästintill perfekta, klart och friskt väder med en vårsol som värmde gott, även om en kylig bris stundtals påminde om att det fortfarande är tidigt på säsongen.

Främmestads IK stod för arrangemanget och levererade, som så många gånger förr, ett välorganiserat och genomarbetat evenemang.

Terrängen vid Pekåsen visade sig från sin bästa sida; inbjudande, varierad och till största delen lättlöpt. Just den här tiden på året är särskilt uppskattad, innan grönskan hunnit täta till skogen och sikten fortfarande är god. Det gav fina möjligheter att hålla flytet i framfarten.

Banorna var både roliga och omväxlande med en lagom nivå av tekniska utmaningar. De bjöd på en fin mix av vägval.

Koll på världseliten …

Det handlade inte bara om att följa tävlingarna som engagerad orienterare under helgen. Kartan låg inte i handen, men däremot mobilen. Med ett halvt öga på vardagen och det andra på liveresultat och gps-spår blev det en märklig blandning av aktiv närvaro och passiv konsumtion. Första omgången av världscupen i sprint utspelade sig i schweiziska Locarno, en stad som badar i ljus vid Lago Maggiores strand och som väcker minnen från ett besök för närmare fyrtio år sedan.

Tre tävlingar avgjordes, tre intensiva uppvisningar i sprintorienteringens kompromisslösa natur. Det bjöds på blågula framgångar som värmde men också några bottennapp som påminde om hur skoningslös disciplinen är. I sprint avgörs allt på sekunder, ibland tiondelar, och ett enda felbeslut kan rasera en i övrigt perfekt genomförd tävling. Det är just det som gör sprinten så fascinerande: den är lika mycket ett mentalt schackspel i hög hastighet som en fysisk prestation.

Den stora snackisen kom dock att handla om norrmannen Kaspar Fosser. Situationen var till synes glasklar, en passage över en mur eller avgränsning, något som normalt leder till diskning utan pardon. Men beslutet blev det motsatta: han friades. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Höjda ögonbryn, ifrågasättande röster och den där återkommande frågan: om reglerna inte tillämpas konsekvent, vad är de då värda?

Samtidigt blottlägger händelsen en större problematik. Sprint i stadsmiljö är en balansgång för arrangörer, som ska skapa rättvisa och tydliga banor i en komplex urban miljö, och för löpare, som i full fart måste tolka kartan och fatta blixtsnabba beslut. Hur tydlig måste en förbjuden passage vara? Hur mycket kan man begära att en löpare ska uppfatta i högsta tävlingsfart, med pulsen på max och marginalerna på noll?

Det är lätt att sitta vid sidan av med smartphonen i handen och döma. Svårare är det att själv vara där, mitt i vägvalet, med sekunderna tickande och osäkerheten krypande.

Och kanske är det just där sprintens nerv sitter: i det ofullkomliga. I att allt inte alltid är svart eller vitt, trots att kartan och regelverket försöker vara det.

Grisar i vägen …

Idag sprang vi tävlingen Hökensåsracet strax väster om Vättern. Här brukar terrängen vara sådär härligt varierad ... lättlöpt, snabb och med fin sikt över de öppna tallhedarna som nästan bjuder in till att bara flyta fram. Men den här gången ville skogen något annat.

Istället möttes vi av en mer krävande bana. Det var gnetigt och pinnigt, med ris och grenar som grep tag i steget och partier som stundtals var riktigt svårframkomliga. De kyliga vindarna och de där sporadiska regndropparna innan start gjorde inte saken mer lockande tur att tjockjackan fick följa med och göra sitt jobb.

Men när startskottet väl hade gått och vi kommit in i skogen förändrades känslan. Där inne väntade ändå löphärliga förhållanden, och kroppen hittade rytmen trots underlaget. Pulsen höjdes dock av en helt annan anledning än backar och tempo, plötsligt dundrade tre riktigt stora vildsvin förbi i full fart. Ett möte som verkligen gav respekt. Det är något särskilt med att stå öga mot öga med naturens kraft på så nära håll.

Efter loppet och en stunds återhämtning bar det av mot Lassalyckan i Ulricehamn för övernattning tillsammans med svärdotter och barnbarn nummer två. En fin avrundning på dagen, med både äventyr och gemenskap.

Imorgon väntar nya utmaningar. Då går färden vidare mot Gällstad och ännu en tävling.

Vad ska man säga …

Uthållighet, pannben och viljan att inte ge upp är egenskaper som ofta lyfts fram i stora sammanhang som elitidrott, expeditioner och livskriser. Men ibland blir de som tydligast i det lilla, i det nästan vardagliga kämpandet som ingen egentligen applåderar. Just därför fastnar vissa berättelser extra starkt.

Ett sådant exempel hittade jag på Livelox, där orienterare laddar upp sina GPS-spår efter lopp. Det är en fascinerande plats att förlora sig i. Där finns perfekta genomföranden, men också tvekan, felbeslut och rena katastrofsträckor. En karta över mänskligt beteende skulle man kunna säga.

Det som grep mig mest var ett specifikt GPS-spår. Ett till synes vanligt lopp – fram till kontroll sex. Där händer något. Spåret börjar snurra, dra iväg, vända tillbaka, göra om. Minuterna går. Fem, tio, tjugo ... till slut närmare 45 minuter till kontrollen.

Det är lätt att tänka: varför bryter man inte och varför går man vidare? Men just där ligger kärnan i det hela. För vissa finns inte alternativet att ge upp. Inte för att det är rationellt, inte för att det ger ett bättre resultat utan för att själva uppgiften bär ett löfte: banan ska fullföljas.

Det finns något nästan kompromisslöst i det förhållningssättet. En envishet som gränsar till det irrationella, men som samtidigt är djupt beundransvärd. Att fortsätta leta när frustrationen växer, när självförtroendet sviktar, när varje minut känns som ett misslyckande ... och ändå inte släppa taget.

Det är också en form av mod. Inte det dramatiska modet, utan det tysta: att stanna kvar i det som är svårt, att inte fly undan när det går dåligt. Att acceptera att det här tar tid, att det inte blir snyggt, att det kanske till och med blir pinsamt och ändå fortsätta.

Kanske är det just därför sådana här exempel berör så starkt. För de speglar något allmängiltigt. Vi känner igen oss i att gå vilse och då inte bara i skogen, utan i livet, i arbete, i relationer. Och frågan blir densamma: ger vi upp eller fortsätter vi leta?

Det där GPS-spåret är inte bara ett bevis på ett misstag. Det är ett bevis på uthållighet. På pannben. På en envis övertygelse om att det är värt att fortsätta, även när allt talar emot det.

Och det är svårt att inte känna en stor respekt inför det.

Historiska marker …

Idag lockades vi av ett veteranlöp arrangerat av Kungälvs OK. Tävlingen gick i en terränglåda som jag, såvitt jag minns, aldrig tidigare har sprungit i. Det finns något särskilt i att möta ny mark. Varje steg blir lite mer nyfiket, varje vägval lite mer levande. Och just denna gång förstärktes upplevelsen av att platsen bar på så mycket historia.

Vi befann oss på norra sidan av Nordre älv, i ett område som för ungefär tusen år sedan utgjorde en verklig gränsbygd. Här möttes intressen från Norge, Danmark och Sverige, och landskapet vi sprang i var en gång en strategisk knutpunkt. Vid Kastellegården, som var dagens samlingsplats, låg det ursprungliga Kungahälla. På den tiden tillhörde området Norge, liksom delar av Hisingen och hela det som idag är Bohuslän.

Under perioden 1000–1101 präglades området av återkommande konflikter om kontrollen över farlederna i Göta älv och Nordre älv. Här hölls också ett tiotal fredsmöten mellan norska, danska och sveagötiska kungar en påminnelse om att dessa skogar och höjder en gång var skådeplats för maktspel på hög nivå.

Innan start hann vi även titta närmare på en klosterruin. Den anlades av Augustinerorden under 1100-talet, då munkar byggde ett kloster med tillhörande kyrka på platsen. Klostret uppfördes på resterna av ett äldre kastell, en befäst anläggning som skyddade staden, vilket också gett området dess namn.

Det är just sådana här upplevelser som gör orientering så speciell. Det handlar inte bara om löpning och vägval, utan också om möten med landskapets berättelser. Att få röra sig genom historiska miljöer, ibland nästan omedvetet, ger sporten en extra dimension.

Onsdagsrutin …

Graderna låg där någonstans kring 18, vilket i Sverige räknas som högsommar om man frågar rätt person, och som “lite kyligt i skuggan” om man frågar någon annan. Solen sken i alla fall med en sådan övertygelse att ingen vågade ifrågasätta den och himlen var blå på det där nästan provocerande sättet ... som om den visste att den hade gjort ett bra jobb. Allt detta över den lilla skaraborgska orten Magra, som just denna dag fick agera centrum för något så storslaget som veteranorientering. Och folk kom, hela 106 orienteringssugna individer.

Under halvannan förmiddagstimma startade gänget med den där blandningen av beslutsamhet och försiktig tvekan. Kartor vecklades ut, kompasser riktades in och blickar smalnade av i koncentration. Sedan försvann folk iväg åt olika håll vissa med en tydlig plan, andra med något som mer liknade en känsla.

Efter att kontroller hittats, missats, återfunnits och ibland filosofiskt ifrågasatts var det samling kring kaffe och mackor.

Vi stannade kvar. Länge. Samtalen fördjupades, detaljerna blev fler, och varje bom förvandlades till ett strategiskt beslut i efterhand.

Och medan vi satt där, fullt upptagna med att analysera vägval och kaffets styrka, pågick något i bakgrunden. Arrangörerna började plocka in kontrollställningarna. En efter en försvann de, som om någon långsamt suddade ut själva tävlingen.

Till slut satt vi kvar i ett landskap som i princip hade återgått till sitt ursprungliga tillstånd. Skogen var bara skog igen. Åkrarna låg där som vanligt. Och det fanns inga spår kvar av våra prestationer. 

På gång …

Den första maj drar årets omgång av Hitta ut i Vänersborg och Vargön igång en efterlängtad start för alla som gillar att kombinera rörelse, natur och lite klurigt letande. 

Idag har jag varit ute och placerat ut "mina" kontroller.

Dagen bjöd på riktigt härligt vårväder soligt, friskt och hyggligt varmt. Naturen börjar vakna till liv och det känns som att allt är på väg åt rätt håll. Man kan bara hoppas att vädret håller i sig och biter sig fast, så att så många som möjligt får njuta av fina rundor i skog och mark under de kommande månaderna.

Vårlöp x 2 …

Gårdagen bjöd på ett nästan somrigt försmak av våren med 17–18 grader, sol och blå himmel. Terrängen var lika utmanande som inspirerande: mycket kuperad, teknisk och rik på detaljer som krävde full koncentration och noggranna vägval. Idag mötte oss en helt annan verklighet: regn, betydligt svalare temperaturer kring 7–8 grader och en mer öppen, flack terräng där de små detaljerna var färre men där tempobedömning och riktning blev desto viktigare.

Trots dessa tydliga kontraster höll kvaliteten en jämn och hög nivå. Tävlingarna var mycket välarrangerade, först av Sjövalla i Göteborg och därefter av Gudhems IF utanför Falköping, med genomtänkta banor och förstklassigt genomförande.

Summa summarum: en orienteringshelg som verkligen hade allt: vädermässiga kast, varierande terrängtyper och fina arrangemang. Just kontraster är kanske det som bäst fångar helhetsupplevelsen och också det som gör skogssporten så innehållsrik och givande.

Kanske en talang …

Igår råkade jag hamna på en nybörjarkurs i orientering fast från andra sidan än jag vant mig vid. Under många år har jag varit en som leder, instruerar och visar vägen. Men på senare år har jag medvetet klivit åt sidan. Min tanke har varit att det är dags att låta yngre krafter ta över, att inte låta "gamlingar" fortsätta styra och ställa av bara farten. Det finns ett stort värde i att ge utrymme för nya perspektiv, nya röster.

Ändå stod jag där igen igår.Det behövdes någon som kunde följa med och stötta en 12-åring och jag klev in. Kanske sitter det där djupare än man tror viljan att hjälpa till, att dela med sig av det man kan. Och det är ju något särskilt med just orientering: samspelet mellan karta och verklighet, mellan tanke och rörelse.

Det är alltid fascinerande att se hur olika unga tar sig an grunderna. För en och annan faller det på plats nästan direkt. Kartan blir logisk, symbolerna begripliga, riktningen självklar. För andra är det mer av en kamp; det tar tid att få ihop helheten, att förstå hur det man ser på pappret motsvarar det man har runt sig i skogen. Och så finns det de som inte riktigt får grepp om det alls, hur mycket man än försöker guida.

Igår var det dock en kille som stack ut. Han verkade förstå direkt. Inte bara bitar av det, utan helheten. Kartan, riktningen, löptempot allt hängde ihop för honom. Dessutom fanns där en tydlig energi, en lust att springa, att ta sig fram, att vara offensiv. Han var "på" på ett sätt som inte gick att ta miste på. Det var inte bara att han klarade uppgiften; han verkade verkligen tycka att det var roligt.

Han skiljde sig från andra och det var svårt att inte tänka att här finns något ... en fallenhet, kanske till och med en begynnande talang för skogssporten. Men erfarenheten säger också att man ska vara försiktig med snabba slutsatser. Ibland är det en dagsform, en tillfällig gnista. Ibland är det början på något mer.

Det ska bli intressant att se vad det här var. Och kanske ännu viktigare: vad som händer nu. För just i det här läget spelar ledarskapet stor roll. Att fånga upp intresset, att utmana utan att pressa, att låta nyfikenheten växa utan att kväva den. En skicklig ledare eller instruktör kan göra stor skillnad genom att se, uppmuntra och vägleda ... förhoppningsvis finns denne.

Avklarat …

108 startande noterades på dagens veteranorientering i Vänersborg, där deltagare från närområdet samlades för att mäta sina krafter i skogen. Tävlingen avgjordes i terrängen runt Skidstugan, ett område som bjuder på ett rikt och varierat stigsystem. Här samsas lättlöpta partier med mer detaljrika skogsområden vilket ställer krav på både löpförmåga och noggrann kartläsning.

Vädret visade sig från en kylig sida men det hindrade inte ingen. Efter målgång väntade välförtjänt komfort i form av varma duschar och bastu, något som uppskattades efter stunden i den kyliga skogsluften. Det traditionella eftersnacket och fikastunden kunde avnjutas inomhus, där stugvärmen bidrog till en trivsam och gemytlig avslutning på dagens löp.

För arrangörsklubben VSK innebär ett sådant här arrangemang en hel del arbete allt från planering och banläggning till genomförande och återställning av alla prylar. Nu kan kvartetten som fixade det hela pusta ut efter en väl genomförd tävling. Samtidigt blickar man redan framåt, i höst står klubben redo igen att välkomna deltagare till ännu ett veteranarrangemang.

Samma svar …

Har noterat att de flesta fotbollsspelare som blir intervjuade i TV eller andra medier brukar leverera standardsvar typ detta:

”Nej men jag tycker verkligen att vi börjar få ihop det som lag nu. Vi har lagdelar som hänger ihop på ett helt annat sätt än tidigare – försvar, mittfält och anfall jobbar som en enhet och det gör att vi blir mycket svårare att möta. Det är inte bara individuella prestationer längre, utan det är kollektivet som driver oss framåt.

Just nu är det mycket energi i gruppen också. Man känner det både på träning och under match, att alla är villiga att lägga ner jobbet för varandra. Det är verkligen en ‘en för alla, alla för en’-känsla i laget, och det betyder oerhört mycket, särskilt i de tuffa perioderna under matcher när man måste kämpa lite extra.

Vi försöker hela tiden ta en match i taget och inte sväva iväg för mycket. Det är lätt att börja tänka framåt när det går bra, men vi är väldigt noga med att hålla fokus på nästa uppgift. Samtidigt är vi disciplinerade i att hålla oss till matchplanen. Vår tränare har gjort ett tydligt jobb med att ge oss riktlinjer, och när vi verkligen följer dem fullt ut så ser man också hur bra det kan bli.

Sen handlar det mycket om att utnyttja momentumet vi har just nu. Fotboll är en sådan sport där självförtroende och flyt spelar stor roll, och vi känner att vi är inne i en bra period. Då gäller det att fortsätta bygga vidare på det, inte slå sig till ro utan hela tiden vilja mer.

Så ja, det känns som att vi är på rätt väg, men vi vet också att det krävs hårt arbete varje dag för att fortsätta utvecklas och hålla den här nivån över tid.”

Skifte …

Många ungrare är nog glada i dag. I går gick en majoritet av befolkningen till valurnorna och resultatet blev ett tydligt nej tack till Viktor Orbán och hans anhang.

Det är inte svårt att föreställa sig att många ser fram emot en period av förnyelse och förändring. Missnöjet har länge grott med återkommande kritik mot begränsningar av demokratiska institutioner, upplevd korruption och en politisk kultur som av många beskrivits som alltmer auktoritär.

Men det är nog inte bara ungrare som är glada idag. EU-anhängare gläds och hoppas att man nu slipper Orban och hans nycker.

Två lopp …

Två orienteringar denna helg och två olika upplevelser. Igår stod medeldistans på programmet, i samma terräng som SM-natten avgjordes i. Variationen och möjligheterna till vägval gjorde banorna både utmanande och inspirerande precis så som nattorientering ska vara när den är som bäst. 

När det gäller SM verkar det, av allt att döma, ha varit ett riktigt lyckat arrangemang. Arrangörerna i OK Skogshjortarna visade återigen prov på sin rutin och kvalitet. Allt flöt på, både under mästerskapet och under medeldistansen.

Idag blev det en helt annan typ av upplevelse. Vi begav oss långt upp i Bohuslän, till en trakt som närmast kan beskrivas som ödslig och stillsam. Terrängen bjöd inte alls på den klassiska, kuperade och detaljrika bohusterrängen utan påminde snarare om de mer detaljfattiga och flacka områdena i Skaraborg. En annorlunda utmaning, men kanske inte lika tekniskt stimulerande.

Dessutom gjorde vädret sitt. Kylan bet i kinderna och vinden gav dagen en rå och bister känsla. Det var en sådan där söndag då man verkligen påminns om att våren fortfarande tvekar. Och oj vad man längtar efter den där riktiga vårvärmen när kroppen får svettas i solen och naturen börjar vakna på allvar.

SM i mörker …

Om några timmar går startskottet för SM i nattorientering. Det är en av årets speciella tävlingar inom orienteringen där pannlampornas sken ersätter dagsljuset och där både teknik och en del mod sätts på prov i den mörka skogen.

Årets mästerskap omfattar två seniorklasser och fyra juniorklasser. I startlistorna finns även våra två äldsta barnbarn. Bara det gör tävlingen mer laddad än vanligt.

Arenan är förlagd till skogarna runt Magra, ett litet samhälle knappt en timmes bilfärd från Vänersborg. Tankarna har gått fram och tillbaka under dagen: ska vi åka dit och uppleva allt på plats eller inte?

Det är något särskilt med nattorientering live. Mörkret, speakerrösten som studsar mellan träden, spänningen när löparna plötsligt dyker upp ur skogen. Samtidigt ... det innebär också att stå ute i kylan i timmar, långt in på småtimmarna, och försöka hänga med i lopp som ofta är svåra att följa i detalj.

Efter många överväganden landade vi till slut i det mer bekväma alternativet: vi följer tävlingen hemifrån, via sociala medier och liverapportering. Ett beslut som känns klokt även om det säkert kommer att sticka lite i kroppen när man vet vad som pågår där ute i mörkret.

Kanske var det ett gammalt minne som vägde in. Första gången jag upplevde ett natt-SM var 1967 i skogarna runt Kobergs slott. Det var en annan tid. Bara en klass, herrar, och ett ihållande, genomträngande regn som aldrig tycktes ge med sig. Tävlingen kändes oändlig där man stod och försökte följa det som gick att uppfatta i mörkret. Damer och juniorer fanns ännu inte med i mästerskapssammanhanget. Det säger något om hur sporten har utvecklats.

Ett annat minne är från 1978, då natt-SM återigen avgjordes i närområdet. Den gången var skolgården i Väne-Åsaka målplats och jag själv stod som tävlingsspeaker genom hela natten ... ett roligt minne som fortfarande lever kvar.

Imorgon blir det ändå lite närkontakt med terrängen. Då väntar en medeldistans i samma område men i dagsljus. Det är något helt annat, men också en påminnelse om hur olika orienteringen kan upplevas beroende på tid på dygnet.

Och kanske, när man står där i förmiddagssolen känns det helt rätt att nattens dramatik fick utspela sig på avstånd medan man ändå fick vara med på ett sätt.

Nytt arrangemang …

En liten utandning och en välförtjänt pust har nu infunnit sig efter påskens två intensiva tävlingsarrangemang. Det har varit dagar fyllda av både engagemang och energi och kanske också en viss trötthet när allt väl summeras. Men som så ofta inom orienteringen hinner man knappt landa innan det är dags att blicka framåt igen.

Redan nästa vecka väntar ytterligare en aktivitet. Då står vi som arrangörer för Trestadsveteranernas traditionsenliga onsdagstävling, ett återkommande inslag som många ser fram emot och som brukar samla ett hundratal deltagare.

Under dagen har jag varit ute i skogen för att kontrollera kontrollpunkterna, men också för att få en bild av hur området påverkats av den senaste tidens oväder. Orkanen Dave har inte gått obemärkt förbi. På flera håll ligger träd nedfällda och på vissa ställen har vinden tagit i med sådan kraft att det snarare liknar ett enda stort plockepinn än en framkomlig skog. 

Vi är ett mindre gäng som delar på ansvaret för arrangemanget. Arbetet spänner över flera delar från planering och banläggning till praktiska moment som tidtagning och genomförande på tävlingsdagen. 

  

Vanligtvis brukar omkring hundra startande dyka upp, och mycket talar för att det blir ungefär samma uppslutning även denna gång. Det brukar bli både trevliga och välbesökta arrangemang, där själva löpningen naturligtvis står i centrum. Samtidigt är det minst lika mycket gemenskapen efteråt som uppskattas, eftersnacket, erfarenhetsutbytet och möjligheten att umgås i en avslappnad miljö.

Nu återstår ytterligare några förberedelse innan det är dags att välkomna veteranerna ut i skogen.

Oj vilken ork …

Oj, vilka projekt ... och med vilken intensitet och energi de tar sig an dem. Den nyligen förvärvade fastigheten håller på att genomgå en omfattande förvandling där varje del målmedvetet får nytt liv. Vännerna J. och M. sparar verkligen inte på krafterna när de arbetar för att förverkliga sina visioner.

Jag är minst sagt imponerad och känner en djup respekt inför deras driv och uthållighet ... wow, att de bara orkar. Det är ett ständigt pågående arbete där fokus just nu ligger på trädgården som både formas om och byggs ut. Och när vädret inte samarbetar, när regnet faller, stannar de inte upp. Då flyttar de helt enkelt in och fortsätter där: river väggar, kastar ut köket och bygger vidare med samma energi.

Men mitt i allt detta slit finns också en fin balans. De glömmer inte att ta hand om sig själva och att fylla på med ny kraft. Som idag, när de unnar sig några timmars aktiv återhämtning genom veteranorientering. En stund av rörelse, natur och kanske också tävlingsglädje, innan de återvänder till sina projekt.

Inställt …

Under sen kvällstimma igår kom beskedet att tävlingen Vikingaträffen, som skulle ha gått av stapeln idag, ställdes in. Det var egentligen inget som kom som en överraskning. Orkanen Dave har dragit fram med full kraft och lämnat tydliga spår efter sig. Vindarna ven obarmhärtigt och regnet piskade ner under hela gårdagen. Ett riktigt oväder som gjorde det uppenbart att förutsättningarna för ett tryggt och säkert arrangemang helt enkelt inte fanns. Arrangörerna stod inför ett svårt men nödvändigt beslut och av flera skäl valde de att ställa in. Ett beslut som man bara kan känna full förståelse och respekt för.

Idag möttes vi dock av en helt annan verklighet. Vinden hade mojnat betydligt och solen sken från en klar himmel, ett nästan overkligt skifte från gårdagens kaos. Vi passade på att ta en promenad för att själva se hur området runt Skidstugan hade klarat sig. Det dröjde inte länge innan vi insåg omfattningen av ovädrets framfart. Det var inte bara ett träd som fallit, på flera ställen låg de omkullvräkta.

Skadorna var dessutom inte begränsade till naturen. Delar av taket på Arrna Vänersborg hade slitits loss av de kraftiga vindarna och hela anläggningen är nu avspärrad i väntan på åtgärder. Det gav verkligen perspektiv på situationen och en stark känsla av lättnad. Tänk vilken tur att vårt eget arrangemang hann genomföras innan “Dave” drog in med sin fulla styrka.

Kontraster …

I slutet på 60-talet sprang jag för första gången tävlingen Öjetrampen. Sedan dess har det blivit många påskaftnar med Öjetrampen på agendan, en tradition som både håller och betyder något. Igår var det dags igen tillsammans med omkring 1200 andra orienterare. Den här gången avgjordes det hela i skogarna utanför Vårgårda där arrangörerna bjöd på ett minst sagt högklassigt genomförande. Det tyckte uppenbarligen också vädergudarna, som lät solen skina över tävlingen även om vinden bet i kinderna. Man kan ju undra: var har våren tagit vägen?

Terrängen skilde sig en hel del från vad vi brukar möta. Istället för detaljrika partier var det mer storvulet och öppet vilket ställde sina specifika krav på orienteringen. Banläggarna hade dessutom lagt in riktigt intressanta vägvalssträckor, där det gällde att våga lita på sin plan och hålla riktningen.

Idag var det dags igen ... Bohuslunken väntade i Uddevalla. Men frågan var vilka förhållanden vi skulle möta. Det tokregnade och blåste när vi åkte från Vänersborg och prognoserna talade om ännu kraftigare vindar, nästan i nivå med stormbyar. Så var det även om det var någorlunda lugnt innan start.

Där blev vi dock varse om vindarnas krafter. Ett träd blåste ner vid startfållan och det var med guds försyn ingen för stunden befann sig där. Usch och tvi ... jag måste tillstå att det skakade om. 

Precis efter start märkte jag att jag tagit fel karta ... vände snabbt om och fick tag i den rätta. Där började dagens missflyt och strul. 

En knapp kilometer in på banan brakade ännu ett träd och föll ner typ 30-40 meter ifrån där jag befann mig. Hua! 

Brukar allra oftast springa med glasögon men denna dag valde jag kontaktlinser. Det brukar fungera bra men inte idag. Passerade en hängande gren i ögonhöjd och vips råkade det bli närkontakt och linser försvann. Brukar ha med mig en extralins utifall att ... men det strulade när jag skulle sätta in den, oj vad tid det tog men till slut fick jag ge upp. Ser bra på nära håll men inte på långt håll. Inget vidare och jag fick inte ihop karta och terräng. Bom och miss och tiden rann iväg och med det också lusten. Valde till slut att lägga av, bryta! Smärtsamt men idag funkade det bara inte ... det blev väl mycket missflyt!

Kortfredan är över …

Tolv timmar efter att Häxjakten gått i mål var det dags att växla upp och rikta blicken mot nästa utmaning: sprinttävlingen Kortfredan. Någon egentlig vila fanns inte att tala om. För funktionärerna handlade det snarare om att snabbt ställa om, samla kraft och fortsätta arbetet under tidig förmiddag. Under kylslagen nattimma påbörjades inplockningen av nattkontrollerna som sedan skulle förberedas och placeras ut på nytt i ett helt annat tävlingsområde.

Det nya området låg i direkt anslutning till Arena Vänersborg och bjöd på en helt annan karaktär än nattens utmaningar. Här slingrade sig banorna fram mellan skolbyggnader, bostadsområden och öppna gräsytor. Gångvägar och lättlöpta partier gjorde att tempot kunde hållas högt och även om terrängen till största delen var flack fanns det några små backar.

Kylan gjorde sig dock ständigt påmind. Temperaturen låg på omkring fyra till fem plusgrader men den råa luften kröp innanför kläderna och bet sig fast. För funktionärerna som startpersonal, kontrollvakter och andra som tillbringade långa timmar utomhus var det en prövning i sig. “Brrrr” blev ett återkommande uttryck, en enkel sammanfattning av känslan.

Kortfredan samlade över 500 startande, fördelade på ett 40-tal klasser. Det var snabba lopp där vinnartiderna låg mellan 12 och 20 minuter beroende på klass. Intensiteten var hög och precis som under Häxjakten blev möjligheten att efter målgång få komma in under tak och värma sig något som verkligen uppskattades av deltagarna.

När eftermiddagen gick mot sitt slut och klockan närmade sig tre gick även Kortfredan i mål. Då började ännu ett omfattande arbete, allt som byggts upp skulle rivas, samlas in och transporteras bort. Arenan tömdes successivt och det som tidigare varit en pulserande tävlingsplats återgick till sin vardagliga stillhet.

För de omkring 60 funktionärer som varit i gång i nästan ett helt dygn var det äntligen dags att pusta ut. Tröttheten var påtaglig men ännu starkare var känslan av tillfredsställelse. De har genomfört två arrangemang på kort tid och gjort det med ett resultat de kan vara nöjda med. Nu väntar en välförtjänt vila och det kommer att dröja ett tag innan nästa stora arrangemang tar vid.

Avklarat …

Det var ett riktigt ruggigt väder som mötte de omkring 400 deltagarna när Häxjakten gick av stapeln. Men både målområdet och samlingsplatsen var förlagda inomhus i Arena Vänersborg. Där kunde deltagarna värma sig, byta om och summera sina lopp i en betydligt mer behaglig miljö.

Banorna som erbjöds gick genom bostadsområden och mindre skogspartier och höll en relativt lätt teknisk nivå. De var överlag snabblöpta. Samtidigt innebar den stadsnära miljön vissa utmaningar, både för löpare och arrangörer. Att arrangera tävling i sådana områden kräver alltid lite extra. Många boende ska informeras, hänsyn måste tas till trafik och privatliv, och det finns ofta begränsningar som påverkar banläggning och genomförande.

Själv ansvarade jag för en passage längs en drygt kilometerlång vägsträcka, vilket innebar en hel del planering och koordinering. För att säkerställa löparnas trygghet satte vi upp ett flertal varningsskyltar, placerade ut marschaller och hade naturligtvis funktionärer på plats som övervakade passagen. Allt fungerade som det skulle,och det var en lättnad att konstatera att tävlingen kunde genomföras utan några incidenter.

Framåt elvatiden började tävlingen lida mot sitt slut. Samtliga deltagare hade gått i mål, resultaten var publicerade och priserna delades ut till välförtjänta vinnare. Därefter tog nästa fas vid, förberedelserna inför dagens sprinttävling drog igång. Med det kunde ännu en upplaga av Häxjakten läggas till handlingarna och med det känslan av ett väl genomfört arrangemang.