Så imponerande …

Igår tillbringades flera timmar framför TV:n med att följa orienterarnas kamp om EM-medaljerna. Det var bara att konstatera att skogen i Litauen inte direkt bjöd på någon promenad i parken. Enligt vittnesmålen från de blågula var det både bushigt, pinnigt och brötigt. Skogen verkade ha bestämt sig för att göra livet så besvärligt som möjligt för dem som försökte ta sig fram med karta och kompass.

Det syntes också på GPS-spåren. De raka och självsäkra linjerna lyste med sin frånvaro. Här svängdes det, bromsades, letades och kämpades. Liveresultaten gav ytterligare en dimension åt dramatiken.

TV-bilderna bekräftade det hela. Det var inte bara löpning. Det var en kamp mot terrängen, kartan, klockan och den egna hjärnan. En mental kamp, hävdade en och annan av de tävlande. Och visst såg det ut så. När benen börjar bli trötta, skogen blir tätare och kontrollen inte dyker upp där man tycker att den borde vara, gäller det att behålla lugnet. Inte ge upp. Kämpa på. Kriga sig igenom det gröna.

Man kan inte annat än imponeras av världselitens framfart. Det är en sak att springa fort på en stig eller en grusväg. Något helt annat är att göra det i obanad terräng, samtidigt som hjärnan ska tolka kartan, välja väg, hålla riktningen och fatta rätt beslut allt medan konkurrenterna jagar på.

Och så har vi Tove Alexandersson. Hon verkar ha en alldeles egen relation till mästerskapsmedaljer. Det som gör prestationen ännu mer imponerande är att hon under året inte haft skogssporten som sitt huvudsakliga fokus. I stället har satsningen legat på extrem löpning i alpin terräng. Ändå kliver hon in på ett orienteringsmästerskap, möter världseliten, ger sig ut i den bushiga, pinniga och grötiga litauiska terrängen och fortsätter att leverera.

Man kan nästan undra vad hon har i benen. Eller kanske snarare vad hon har mellan öronen. För i den där gröna oredan räcker det uppenbarligen inte att vara snabb. Man måste också kunna tänka när det går fort, behålla kylan när kartbilden känns som ett mysterium och fortsätta framåt när skogen verkar ha bestämt sig för att sätta käppar i hjulen. Hon regerar!

The Amajsing Räjs …

Fick ett tips om en mycket speciell och annorlunda orientering: 

Välkomna ska ni vara på en vilsetur i norra Europas största majslabyrint! Garanterat fritt från blöta mossar, risiga hyggen och branta höjder, men med rikliga mängder tät vegetation i form av majs, majs och ännu mer majs. Här finns kilometervis med gångar att utnyttja som kan vara förvillande lika varandra, så det kommer finnas all chans i världen att springa bort sig redigt. Tre banor står till buds: Mycket lätt 1,0, Lätt 1,5, Medelsvår 2,0, Svår 2,0, Svår 3,0.

Lördagen den tredje oktober genomförs tävlingen strax utanför Vara i Skaraborg. Festlig grej, verkligen!

Inköp …

Shopping kan emellanåt vara en form av återhämtning ... bara man själv slipper följa med in. Idag var ett sådant tillfälle. Gunilla skulle ekipera sig. Bara att ställa in sig och veta när man ska hålla med och framför allt vara klar över när det är  klokast att placera sig på en bänk utanför butiken och exempelvis njuta av solen.

Inne i butiken pågick samtidigt en helt annan aktivitet. Kläder provades, färger granskades, olika storlekar och modeller kollades in. "Jag ska bara prova" var det första steget i en process som resulterade i sådär fyra-fem plagg. Det var en nöjd kvinna som kom ut i solskenet!

Intressant …

För några veckor sedan kom nedanstående besked från idrottsministern … ska bli mycket intressant att se utfallet.

En medalj till …

Jodå, det blev ytterligare en medalj för yngste sonen på veteran-SM. Det blev silver på långdistansen som liksom gårdagens medel avgjordes vid Bommersvik i Sörmland. Kul!

Guld och brons …

Yngste sonen har denna helg parkerat sig i Södertälje. Anledningen är inte sightseeing eller shopping. Här avgörs Veteran-SM i orientering och hittills har det blivit en riktig medaljhelg.

I går var det sprint som gällde. Kort, intensivt och med minimalt utrymme för tvekan. Ett fel vägval eller några sekunders kartläsning på villovägar kan vara skillnaden mellan medalj och en plats längre ner i resultatlistan. Men han hade uppenbarligen full koll på både karta och riktning. Det slutade med seger i H45-klassen och en guldmedalj runt halsen.

I dag väntade medeldistansen. Nu byttes sprintens asfalt och snabba vägval mot härlig orienteringsterräng vid Bommersvik. Resultatet? En bronspeng!

Två dagar ... två starter ... två medaljer. Guld igår, brons idag. Det är svårt att klaga på den utdelningen.

Men den som tror att medaljkontot nu är stängt får tänka om. I morgon väntar långdistansen. Den sista chansen att fylla på medaljsamlingen och kanske den tuffaste utmaningen efter två dagar av tävlande. Blir det en tredje medalj?

Femton år sedan …

Den 18 september 2011 var en söndag. En sådan där dag då hösten hade börjat göra sig påmind på allvar. Det var grått, småkyligt och lite ruggigt i luften men för orienterare är vädret sällan det viktigaste. Det är kartan, skogen och kampen mellan kontrollerna som står i centrum.

För femton år sedan var det just det som gällde i Vänersborg. VSK arrangerade då stafett-SM och hela 333 lag kom till start. Det var en rejäl orienteringsfest och ett arrangemang som många minns med glädje.

Runt lunchtid började upplösningen. Svenska mästare skulle koras efter spännande och utslagsgivande tävlingar. Och vilken dramatik det blev inte minst i herrklassen. I en stafett kan allt förändras på bara några minuter. En missad kontroll, ett dåligt vägval eller en stark avslutning kan vända hela tävlingen. Det är också det som gör stafetten så fascinerande. Man tävlar inte bara mot klockan och terrängen, utan också mot konkurrenterna och mot lagkamraternas förväntningar.

På arenan var stämningen härlig. Skickliga speakers höll publiken informerad och engagerad, samtidigt som en skogsspeaker kunde förmedla dramatiken direkt från tävlingsområdet. För publiken blev det nästan som att följa en spännande idrottsmatch fast med spelplanen utspridd över skogen.

Invigningsceremonin blev ett särskilt minne. När Hanna S. framförde nationalsången trollband hon publiken med ett fantastiskt framförande. Det blev en högtidlig start på en intensiv orienteringsdag.

Sedan följde tävlingarna, dramatiken, speakningen, publikens kommentarer och alla de där små och stora detaljerna som tillsammans gör ett stort arrangemang. Till sist den avslutande prisutdelningen. Ett långt arbete hade nått sitt mål.

För en arrangör är det lätt att se själva tävlingsdagen som toppen på ett isberg. Men bakom de där timmarna på arenan fanns år av planering, möten, banläggning, funktionärsrekrytering, kartarbete, logistik, avspärrningar, speakerlösningar och tusen andra detaljer. När allt fungerar märker publiken knappt allt arbete som ligger bakom. Och det är egentligen ett gott betyg.

Femton år har gått. Mycket har förändrats sedan den där septemberdagen 2011. Inte minst förutsättningarna för att få fram arrangörer till stora mästerskap.

Det är numera inte alldeles enkelt att hitta föreningar som är beredda att ta på sig ett SM-arrangemang. Det centrala förbundet har under senare år haft problem med att fylla arrangörslistan och har därför valt en modell där ansvaret i större utsträckning delegeras till distrikten som enligt en turordning får ta sin del av ansvaret. Kanske är det egentligen inte så dumt.

Orientering är en folkrörelse med starka regionala och lokala rötter. Det är ute i distrikten och föreningarna som kunskapen om terrängerna, funktionärerna, anläggningarna och de lokala förutsättningarna finns. Där finns också erfarenheten av vad ett arrangemang faktiskt kostar inte bara i pengar utan också i ideellt arbete.

För ibland kan det vara bra att påminna sig om att ett stort orienteringsarrangemang inte kan planeras enbart från ett centralt placerat skrivbord. Tjänstepersoner och handläggare på ett kansli kan emellanåt sakna det lokala och regionala perspektivet. Lika svårt kan det vara att förstå de ekonomiska realiteter som en förening måste hantera.

Jubileum …

En torsdag för 40 år sedan skrevs ett litet stycke orienteringshistoria i Skaraborg. Då arrangerades den allra första veteranorienteringen. Sju nyblivna pensionärer tog sig då ut på en bana i skogen runt Ullene, strax väster om Falköping.

Det var början på något som skulle visa sig bli betydligt mer långlivat än någon kanske kunde ana. I dag var det dags att återvända till platsen där allting en gång började. Och nog hade veteranorienteringen vuxit sedan premiären! Från de ursprungliga sju deltagarna till omkring 150 orienterare denna jubileumsdag. Arrangerande Falköpings AIK hade all anledning att vara nöjda.

Det blev dessutom en jubileumsdag som nästan verkade beställd efter önskemål. Solen sken från en klarblå himmel, temperaturen låg på behagliga 15 grader och förhållandena var närmast perfekta för en tur i skogen. Ingen snöpulsning, ingen tryckande värme och inget ösregn. Bara en sådan där höstdag när man gärna stannar kvar lite extra efter målgång.

Terrängen gjorde inte heller någon besviken. Lättsprungen öppen skog, mjuk mossa under fötterna och god sikt mellan träden. Här behövdes ingen avancerad terränganalys för att förstå att banläggaren hade haft fina förutsättningar. Det var bara att ge sig ut och njuta.

Och tänk att den där första torsdagen 1986 skulle bli startskottet för en tradition som fortfarande lever med full kraft. Sedan dess har det under vår- och höstmånaderna genomförts omkring 30 veteranorienteringar varje år. Det innebär många, många arrangemangstillfällen, otaliga kontroller som placerats ut och tagits in, mängder av kartor som vikts och ännu fler historier som berättats över kaffet efter målgång. Det är imponerande!

40 år har gått. Kontrollerna har flyttats, kartorna har förändrats och benen har kanske blivit något långsammare. Men lusten att ge sig ut i skogen verkar fortfarande hålla i sig. 

Plats med anor …

Dagens veteranorientering hade start och mål förlagt till en plats som minst sagt har en historia att berätta. Backamo är en av Bohusläns gamla militära mötesplatser och en plats där generationer av soldater har marscherat, exercerat och tillbringat sina lägerdagar.

Redan 1724 blev Backamo övningsplats för Bohusläns regemente i Grinneröds socken. Från 1770 fick platsen status som regementsmötesplats för Bohusläns dragonregemente. När dragonerna 1791 omorganiserades till infanteri bildades Bohusläns regemente, I 17. Backamo fortsatte att vara en viktig militär samlingsplats ända fram till 1913, då regementet flyttade in i de nybyggda kasernerna i Uddevalla.

Men Backamos militära historia tog inte slut där. Under andra världskriget fick den gamla exercisplatsen en helt annan roll. Här inrättades ett interneringsläger för tyska militärer som i krigets slutskede hade deserterat och tagit sig till Sverige. Hösten 1945 utlämnades omkring 950 tyska soldater till Sovjetunionen och ytterligare 250 till de västallierade segrarmakterna. Den fridfulla platsen bär alltså också på minnen från en betydligt mörkare tid i Europas historia.

Efter genomfört lopp väntade dagens bad u Grinnerödssjön. Den ligger alldeles intill den gamla exercisplatsen och har dessutom fått en plats i den lokala vistraditionen. I den gamla visan sjungs det:

"Tjo uppå Backamo vi exera'  

å vi marchera', vi dansa å vi spassera'  

tell Grinneröds sjö, du dejeliga mö.  

Där uti måneglansen,  

vi vila' oss etter dansen,  

en köss uppå lilla munnen,  

min vän ä' du mä på den."

Det låter onekligen både romantiskt och idylliskt. Men dagens veteranorienterare hade ett något mindre poetiskt ärende till Grinnerödssjön. Här handlade det inte så mycket om månglans, vila och kurtis, utan snarare om att tvätta bort dagens vedermödor.

Efter en tur genom skogen fanns det ett och annat som följt med på köpet: svett, granbarr och jord. Ett dopp blev därför en alldeles utmärkt avslutning på dagen.

De gamla soldaterna marscherade en gång till Grinnerödsjön för vila och dans. Veteranorienterarna kom dit för ett bad.

Det här med linjer …

Konstaterar att valet är över. Och då är det inte längre vallöften, utspel och presskonferenser som duggar tätt. Röda linjer har dragits. Röda linjer hit. Röda linjer dit. Undrar hur det kommer att med dessa gränser ... det där är en röd linje, den går vi aldrig över ... vi kan naturligtvis diskutera frågan ... vi måste vara pragmatiska ... förutsättningarna har förändrats ... jaha!

Det kommer sannolikt visa sig att den röda linjen visar sig vara mer av en rekommendation. Linjerna kan flyttas, böjas, suddas ut och i vissa fall helt enkelt försvinna. Ungefär som en kritstrecksmarkering på asfalt efter ett rejält höstregn.

Detta för att majoriteter ska byggas. Budgetar ska gå ihop. Plötsligt upptäcker politikerna att den där röda linjen står precis där den minst borde stå, mitt i vägen till regeringsmakten.

Om några veckor får vi svaret, sannolikt har de försvunnit och kulören har bleknat efter samtal, dialoger, eftergifter och kompromisser.

Val i fokus …

Valdagen började med tidig uppställning i vallokalen. Vi var på plats i god tid och hörde till de första som röstade. En viktig demokratisk rättighet var därmed avklarad redan på morgonkvisten. Sedan bar det söderut.

Målet var vildmarksterrängen sydost om Lilla Edet, där OK Gipen arrangerade Götaälvdalsträffen. Här väntade en helt annan sorts valdag, en dag där besluten skulle fattas ute i skogen, mellan mossar, höjder, sänkor och stenar. Och några enkla val var det definitivt inte fråga om.

Banan var tekniskt mycket svår och klurig. Till skillnad från dagens politiska val fanns det egentligen inga alternativ att välja mellan. Här gällde det snarare att hålla fast vid sin plan: rakt på, kompassriktningen skulle följas och koncentrationen hållas på topp. Minsta tvekan, en liten avvikelse i riktningen eller ett ögonblicks ouppmärksamhet kunde snabbt förvandlas till en tidsförlust.

Det blev en tävling där både kompassen och kartläsningen fick arbeta hårt. Det gällde att inte att springa för fort, handbroms på med andra ord. Riktigt kul!

Och kanske var det just kontrasten som gjorde dagen extra spännande. På morgonen handlade det om att göra ett viktigt val. I skogen handlade det om att undvika alla onödiga val och i stället fokusera på karta, kompass och den egna orienteringsförmågan. Eftersnacket blev följaktligen mer intensivt kring riktningar, kontrollpunkter och bommar än kring vallöften och partiledare.

Så väntade en valvaka och ganska snart blev det uppenbart att det skulle bli väldigt jämnt. Det lär ta tid innan utfallet blir klart.

I skymundan …

Idrott är stort i Sverige. Riktigt stort. Miljontals människor är på ett eller annat sätt engagerade som aktiva, ledare, tränare, funktionärer, föräldrar, supportrar eller ideellt arbetande eldsjälar. Varje vecka fylls idrottsplatser, hallar, skidspår, motionsspår och skogar av människor som springer, spelar, åker, hoppar, kastar och kämpar. Ofta utan någon större uppmärksamhet från vare sig politiker eller medier.

Men så kommer valrörelsen. Då diskuteras skola, vård, omsorg, energi, kriminalitet, skatter, klimat och ekonomi. Frågorna avlöser varandra i debatter, utfrågningar och valmanifest. Men den stora folkrörelsen idrott? Den lyser märkligt nog ofta med sin frånvaro.

Det är i och för sig inget nytt. På riksnivå har idrotten genom åren haft en ganska blygsam plats i den politiska debatten. Den finns där någonstans i bakgrunden. Idrotten tas gärna fram när det ska talas om folkhälsa, integration, gemenskap och barn och ungas fritid men mer sällan när de stora politiska prioriteringarna ska diskuteras.

Lokalt kan det däremot hetta till. Då blir idrottsanläggningar plötsligt högintressant politik. En ny konstgräsplan, en renoverad idrottshall, ett ridhus, en simhall eller ett nytt klubbhus kan få politiker att både räkna kronor och röster. För att inte tala om frågan om vem som får träningstider och vem som får vänta. Men i det stora hela är idrotten mycket av en icke-fråga.

Kanske är det just därför den hamnar utanför debatten. Idrotten fungerar ofta alldeles utmärkt utan att politiker behöver lägga sig i. Tusentals föreningar drivs av människor som på kvällar och helger gör sådant som samhället annars skulle behöva betala dyrt för. De bygger gemenskap, får barn och ungdomar att röra på sig och skapar mötesplatser över både generations- och samhällsgränser. Det är nästan som om idrotten blivit så självklar att den därför blivit osynlig.

Och det är kanske den märkligaste paradoxen av alla: Sveriges kanske största folkrörelse märks som allra minst när politikerna står på scen och pratar om vilket samhälle de vill bygga.

Idrotten är egentligen ingen sidofråga. Den är en del av själva samhällsbygget men i alla debatter, utspel och löften inför valen idag har det varit så gott som tyst.

OL i valtid …

Mellan alla valdueller på TV, utspel i sociala medier, torgmöten och mer eller mindre spontana politiska samtal i vart och vartannat gathörn är det faktiskt ganska skönt att dra iväg till en orienteringstävling. Där handlar det om något helt annat än opinionssiffror, vallöften och vem som lyckas överrösta vem. Där är det kartan som gäller och frågan om var man egentligen befinner sig.

Den här lördagen bar det av till en plats strax norr om Borås där Bredareds IF arrangerade en medeldistans i den fina terrängen på Rya åsar. Här fick man byta partiledardueller mot vägval, vallöften mot kontrollpunkter och politiska utspel mot ett och annat "var är jag någonstans?".

Terrängen visade sig från sin bästa sida och banläggarna hade fått till banor som bjöd på utmaningar som gav mersmak. Medeldistansens speciella tjusning med korta sträckor, snabba beslut och små marginaler gjorde att det gällde att hålla huvudet kallt. Här fanns inga debattledare som kunde rädda en när man tappade tråden. Det var bara att läsa kartan och försöka göra rätt.

Närmare 600 startande hade hittat till den lilla, gemytliga målängen. Där var stämningen betydligt mer avspänd än på landets politiska scener. Folk pratade vägval, bommar och terräng och verkade för stunden ganska nöjda med att slippa både partiledare och vallöften.

Startfälten var dock något glesare än vanligt. Ungdomsklasserna hade tunnats ut eftersom USM pågick och även bland juniorer och seniorer saknades en hel del löpare. I Skåne pågick kvalet till SM i långdistans, som avgörs imorgon.

Men för oss andra fanns det ingen anledning att klaga. En fin höstdag, härlig terräng, roliga banor och en måläng full av orienterare var precis den sorts valfrihet man behövde. Och det bästa av allt: när tävlingen var över behövde ingen rösta på den som hittade flest kontroller.

Sista för i år …

Det gick helt enkelt inte att motstå en skogstur när solen sken från en klarblå hösthimmel och luften var sådär härligt krispig som den bara är en fin höstdag. Det kändes som ett perfekt tillfälle att ge sig ut en sista gång på jakt efter skogens röda guld.

Det blev årets sista bärplockartur. Lingonen var visserligen inte riktigt lika fina och frodiga som för någon vecka sedan, en del hade blivit lite mjuka och övermogna. Efter några timmar i skogen hade det ändå blivit några liter vilket kändes som ett riktigt bra avslut på årets lingonsäsong.

Väl hemma väntade nästa del av projektet. Lingonen rensades och förädlades till sylt och snart spred sig den härliga doften av nykokta lingon i köket. Några liter skogsutflykt hade på så sätt förvandlats till burkar med sylt att njuta av under hösten och vintern.

Bra dag …

Uddevalla OK arrangerade idag och detta i ett skogsområde strax utanför Munkedal:

Intressant …

Jag råkade överhöra ett samtal i en kassakö häromdagen. Ett sådant där samtal man egentligen inte ska lyssna på, men som av någon anledning letar sig in i öronen ändå.

En kvinna stod framför mig och berättade med stor bestämdhet för sin väninna: nu ska jag bli översättare. Väninnan såg en aning förvånad ut ... jaha vilka språk då ... nej, nej! Inte den typen av översättning ... nähä ... jag ska översätta ord till handling! Då fick hon mig att spetsa öronen lite extra.

Hon fortsatte, nu med en sådan övertygelse att man förstod att beslutet var fattat och klubban redan hade fallit: jag är så himla trött på allt prat. Möten, konferenser, kickoff:er och allt vad det heter. Det pratas och pratas och pratas … och sedan händer det ingenting. Någon måste ju översätta allt det där pratet till något som faktiskt blir gjort.

Man kan uppenbarligen höra en och annan intressant reflektion när man väntar på sin tur i en kassakö.

Förste förloraren …

I sanslöst härligt höstväder drog vi under söndagen iväg till årets sista distriktsmästerskap. På programmet stod långdistans, strax utanför Falköping. Och redan när vi klev ur bilen kändes det som att dagen hade bestämt sig för att bli bra.

Vi möttes av en terräng som var flack och huvudsakligen lättframkomlig. Inga berg att bestiga, inga djupa raviner att förhandla med och framför allt inga träd som verkade ha fått i uppdrag att aktivt hindra orienterare från att ta sig fram. Här kunde man faktiskt springa.

Dessutom bjöds vi på ett perfekt arrangemang. Allt fungerade, stämningen var på topp och det mesta flöt precis så där smidigt som man önskar. En riktig höjdartävling med andra ord. Och vilken kontrast mot tävlingen i lördags.

Då var det snarare frågan om att överleva terrängen än att springa genom den. Det var kuperat, skarpskuret och stundtals så besvärligt att man nästan började fundera på om arrangören egentligen hade råkat lägga banan i ett stenbrott. Efter en sådan upplevelse kändes dagens terräng närmast som en välskött park.

Men det fanns förstås en liten detalj som skulle göra dagen extra intressant. Den evige tvåan skulle försöka bryta sin förbannelse. Det är en konkurrent som gett mig epitetet "den evige tvåan". Och man kan förstå varför. Gårdagens tävling innebar nämligen den sjätte tävlingen på raken där resultatlistan placerade mig på just plats nummer två. Är uppenbarligen väldigt bra på att vara näst bäst.

Tufft, mycket tufft …

Nu är det DM-tider. Den tiden på året då orienterarna gör upp om medaljer, ära och kanske framför allt vem som egentligen är snabbast när det gäller.

Men … vi valde att skippa det egna distriktets natt-DM i Mariestad under gårdagskvällen. Anledningen var egentligen ganska enkel: avståndet. Mariestad tur och retur är en ganska rejäl resa och när det dessutom handlar om nattorientering blir det en hel del bilkörning på sena kvälls- och nattimmar.

Sedan finns det ytterligare en faktor. Skaraborgs terräng är, om vi ska vara lite diplomatiska, inte alltid den allra mest lättsprungna. Risken finns att man får möta den där speciella kombinationen av sly, ris, buskar, täta områden och steniga partier som naturen tycks ha placerat ut enkom för att pröva orienterarens tålamod. Nattorientering i sådan terräng kan bli en upplevelse men kanske inte nödvändigtvis den upplevelse man längtar efter. Så vi gjorde ett annat val.

I stället styrde vi kosan mot DM i medeldistans för Göteborg och Bohuslän-Dal. Tävlingen avgjordes strax utanför Stenungsund i en terräng som verkligen bjöd på orientering. Kuperat, skarpskuret och på sina håll rejält brötigt och svårframkomligt. Här var det inte bara kartläsningen som skulle fungera. Benen skulle också förhandla med terrängen. Och så var det.

Banläggarna hade uppenbarligen bestämt sig för att deltagarna skulle få valuta för anmälningsavgiften. Ambitionsnivån var hög, kanske på gränsen till för hög. Banorna var på många håll både tekniskt och fysiskt krävande, och det gick att få intrycket att man inte fullt ut hade tagit höjd för hur krävande banorna skulle bli för deltagarna.

För en medeldistans finns det trots allt rekommendationer kring både banlängder och ungefärliga segrartider. Det finns en tanke med det. Medeldistansen ska vara just medeldistans en tävling där orienteringstekniken står i centrum och där fart, koncentration och snabba beslut är viktiga ingredienser.

Idag överskreds de riktvärdena rejält i flera klasser.

Det är egentligen lite märkligt att sådant händer. Orientering är trots allt en sport där vi har banläggarkurser, utbildningar, rekommendationer, erfarenhetsbanker och bankontrollanter. Det finns alltså gott om system som borde fånga upp arrangemang som drar iväg åt fel håll. Ändå händer det emellanåt.

Någonstans på vägen verkar det gå snett. Kanske börjar det med en entusiastisk banläggare som hittar ett fantastiskt område och tänker: "Här kan man göra något riktigt häftigt!" Sedan läggs några kontroller till. En extra slinga. Några fler vägval. Lite mer kupering. Och eftersom terrängen är så utmanande vore det ju synd att inte utnyttja den ordentligt.

Till slut har den ursprungliga medeldistansbanan förvandlats till en långdistansvariant.

Det är en svår konst att lägga bra orienteringsbanor. Det ska erkännas. Och det är lätt att sitta vid sidan av och ha synpunkter. Men just därför finns utbildningarna och bankontrollerna. Detta för att någon ska kunna ställa den där obekväma men nödvändiga frågan: är det här verkligen bra medeldistansbanor eller har ni blivit lite för förtjusta i er egna banidé?

Imorgon ska göteborgare och bohusläningar springa långdistans i samma terräng. Men vi väljer det egna distriktets lång-DM i Falköping. Där väntar en helt annat terrängtyp än den bohuslänska.

Introduktion …

Ungdomsledarna i Vänersborgs SK kämpar på, torsdagskväll efter torsdagskväll under hösten. På programmet står en till synes enkel uppgift: att lära en skara nybörjare orienteringens konster. Men enkelt är det knappast.

För vad är det egentligen man ska lära sig? Att hålla kartan rätt. Förstå färger och symboler. Hitta kontrollpunkterna. Läsa terrängen. Hålla reda på var man befinner sig. Välja väg. Springa åt rätt håll och helst inte åt det håll som känns mest lockande just för stunden. Och när kartan plötsligt inte längre verkar stämma med verkligheten gäller det att behålla lugnet och försöka hitta tillbaka.

Det är många olika moment som ska nötas in, steg för steg. För den som redan kan orientering sitter mycket i ryggmärgen. För nybörjaren är det en helt annan sak. Skogen är stor, kartan full av information och föremålet i den lilla röda kontrollringen kan ibland kännas ungefär lika svår att hitta som en nål i en höstack.

Ingångströskeln till skogssporten är hög. Det är inte bara att snöra på sig skorna och ge sig iväg. Orientering kräver både kropp och knopp. Man ska springa, tänka, fatta beslut och hela tiden försöka hålla ihop det hela. Och helst ska det dessutom vara roligt!

Därför är ungdomsledarnas insats så betydelsefull. De ska förklara, visa, upprepa och ibland förklara samma sak en gång till. De ska fånga upp den som tappat bort sig både på kartan och kanske lite i självförtroendet. De ska skapa trygghet nog för att våga göra fel, för fel kommer alla att göra. Men bakom varje ung orienterare finns ofta ytterligare ett litet team.

Föräldrar och andra anförvanter som skjutsar till träningar och tävlingar, väntar, hejar, peppar och ibland tröstar. Som letar efter borttappade kompasser, ler när det går bra och försöker hitta de rätta orden när det inte alls blev som man tänkt sig.

Men så småningom händer förhoppningsvis något. Det som först kändes svårt börjar falla på plats. Kartbilden börjar få mening. Skogen blir inte längre en enda stor grön massa utan något som går att läsa. En sten, en höjd, en stig eller en sänka blir plötsligt en ledtråd. Och en dag kommer den där känslan: Jag grejar detta! Då har tröskeln börjat sänkas.

Inte som förr …

Dagens veteranorientering hade start och mål i Råglannaparken strax utanför Främmestad i Skaraborg. En plats som haft sin storhetstid precis som många andra folkparker.

Där ute i utkanten av samhället, en bit in bland träden, ligger den. En anläggning med dansbana, en scen, några bodar, en kiosk och ett lotteristånd. Men där hände saker ... förr.

Folkparken var dåtidens kombination av konsertarena, nattklubb, nöjesfält, folkfest och sociala medier fast utan internet, mobiltelefoner och algoritmer. Man gick dit för att lyssna på musik, dansa, träffa folk, dricka kaffe, köpa en korv eller kanske vinna en chokladask på ett chokladhjul. Och framför allt, man gick dit för att vara där andra människor var.

Folkparkerna var viktiga samlingsplatser, särskilt i mindre samhällen och på landsbygden. Under storhetstiden kom både svenska och internationella artister. Sedan började det gå åt ett annat håll.

Först kom radion. Sedan bilen. Därefter televisionen. Och plötsligt kunde man sitta hemma i vardagsrummet och få underhållning utan att ens behöva ta på sig ytterkläderna. Sedan kom discon, nattklubbar, köpcentrum, videoband, datorer, internet, streaming och till sist mobilen som kan leverera ungefär hela världens underhållningsutbud. Folkparken fick helt enkelt konkurrens av vardagsrummet.

Men det var förmodligen inte bara tekniken som förändrade folkparken. Samhället förändrades också. De små industrisamhällena och bruksorterna tappade människor. Arbetsplatser försvann och därmed också en del av det naturliga publikunderlaget. Och så blev det dyrt.

Artister ville ha betalt. Dansband ville ha betalt. Underhåll behövde betalas. Tak började läcka, trävirke murkna och toaletter behövde renoveras. Det räckte inte längre att några eldsjälar sålde lotter och korv och hoppades på uppehållsväder.

Det är lätt att romantisera folkparken. Man ser framför sig dansbanan en ljummen sommarkväll, musiken som letar sig ut mellan träden, ungdomar som står lite generat vid sidan av dansgolvet och äldre par som dansar som om de aldrig gjort annat.

Folkparken har fortfarande har en märklig plats i minnet hos många. Det hörs från veteranorienterarnas vittnesmål. Inte för att den var fantastisk, utan för att den var gemensam. 

Några folkparker håller fortfarande ut. På sina håll har man försökt hitta nya användningsområden typ loppisar, barnteater, mässor, konserter och andra arrangemang. I Råglannaparken samlas orienterare då och då. Idag var ett sådant tillfälle. Hur länge kommer parken i Främmestad bestå?

Galakoll …

Kollade igår kväll in Kristallengalan på TV. En sådan där kväll då televisionen tittar på sig själv i spegeln och delar ut priser till dem som under det gångna året lyckats få oss andra att titta på just televisionen.

Totalt delades 20 Kristaller ut till välförtjänta tv-insatser. En jury utser 16 av pristagarna, tre priser röstas fram av allmänheten och så finns det kanske mest prestigefyllda av dem alla, Årets Hederspris, som delas ut av Kristallens styrelse.

Det blev en påminnelse om hur mycket tv det faktiskt produceras. Program, serier, format och profiler passerade revy. En hel del kände jag förstås igen. Annat hade jag inte lika mycket koll på, med andra ord nollkoll.

Det slog mig hur många skickliga människor det finns bakom och framför kamerorna. Programmakare, producenter, manusförfattare, redaktörer, fotografer, klippare, programledare och alla andra som ser till att det som hamnar i rutan faktiskt fungerar. Det är lätt att bara se den färdiga produkten och glömma hur många människor och hur mycket kreativitet, arbete och yrkesskicklighet som ligger bakom.

Men det var ändå Hederspriset som fick mig att spetsa öronen lite extra. Priset gick till nyhetsreportern och korrespondenten Rolf Porseryd, en journalist med ett yrkesliv som sträcker sig över många år och många av världens konfliktområden. I sitt tacktal pratade han bland annat om hur journalistiken förändrats.

Han pekade på Balkankrisen som en sorts vändpunkt. Journalister hade tidigare kunnat röra sig relativt fritt även i områden där det pågick konflikter. Men under Balkankrigen började journalister allt oftare själva bli måltavlor för de stridande parterna. Att bära presskort blev inte längre någon självklar biljett till säkerhet. Tvärtom kunde det göra en till ett mål.

Det är en utveckling som säger en hel del om vår tid. Journalistikens uppgift är ju inte att vara makthavarens megafon. Journalister ska ställa frågor, granska, ifrågasätta och berätta sådant som någon kanske helst hade sett förbli oberättat. Det är själva poängen.

Porseryd skrädde inte heller orden när han kom in på situationen i USA i dag. Journalister som rapporterar om sådant som inte passar makthavarna kan mötas av statsmaktens ogillande och pressas på olika sätt.

Makthavare måste tåla att bli granskade. De måste tåla obekväma frågor. De måste tåla att journalister berättar om sådant som inte passar den egna berättelsen. Det är inte journalistens uppgift att göra makten bekväm.

Det är faktiskt en ganska obehaglig tanke att den som håller i pennan, mikrofonen eller kameran kan bli mer intressant för makten än det som faktiskt rapporteras.

Så där satt man framför TV:n och tittade på glitter, statyetter, applåder och hyllningar till årets tv-prestationer. Och mitt bland allt detta kom en påminnelse om något betydligt större än själva galan. Att vi behöver människor som vågar berätta. Även när berättelsen skaver och kanske framför allt då.

För utan fria journalister får vi till slut en väldigt välproducerad TV-bild av verkligheten men ingen aning om den faktiskt stämmer. Och det vore illa ... mycket illa.