Så imponerande …

Igår tillbringades flera timmar framför TV:n med att följa orienterarnas kamp om EM-medaljerna. Det var bara att konstatera att skogen i Litauen inte direkt bjöd på någon promenad i parken. Enligt vittnesmålen från de blågula var det både bushigt, pinnigt och brötigt. Skogen verkade ha bestämt sig för att göra livet så besvärligt som möjligt för dem som försökte ta sig fram med karta och kompass.

Det syntes också på GPS-spåren. De raka och självsäkra linjerna lyste med sin frånvaro. Här svängdes det, bromsades, letades och kämpades. Liveresultaten gav ytterligare en dimension åt dramatiken.

TV-bilderna bekräftade det hela. Det var inte bara löpning. Det var en kamp mot terrängen, kartan, klockan och den egna hjärnan. En mental kamp, hävdade en och annan av de tävlande. Och visst såg det ut så. När benen börjar bli trötta, skogen blir tätare och kontrollen inte dyker upp där man tycker att den borde vara, gäller det att behålla lugnet. Inte ge upp. Kämpa på. Kriga sig igenom det gröna.

Man kan inte annat än imponeras av världselitens framfart. Det är en sak att springa fort på en stig eller en grusväg. Något helt annat är att göra det i obanad terräng, samtidigt som hjärnan ska tolka kartan, välja väg, hålla riktningen och fatta rätt beslut allt medan konkurrenterna jagar på.

Och så har vi Tove Alexandersson. Hon verkar ha en alldeles egen relation till mästerskapsmedaljer. Det som gör prestationen ännu mer imponerande är att hon under året inte haft skogssporten som sitt huvudsakliga fokus. I stället har satsningen legat på extrem löpning i alpin terräng. Ändå kliver hon in på ett orienteringsmästerskap, möter världseliten, ger sig ut i den bushiga, pinniga och grötiga litauiska terrängen och fortsätter att leverera.

Man kan nästan undra vad hon har i benen. Eller kanske snarare vad hon har mellan öronen. För i den där gröna oredan räcker det uppenbarligen inte att vara snabb. Man måste också kunna tänka när det går fort, behålla kylan när kartbilden känns som ett mysterium och fortsätta framåt när skogen verkar ha bestämt sig för att sätta käppar i hjulen. Hon regerar!

The Amajsing Räjs …

Fick ett tips om en mycket speciell och annorlunda orientering: 

Välkomna ska ni vara på en vilsetur i norra Europas största majslabyrint! Garanterat fritt från blöta mossar, risiga hyggen och branta höjder, men med rikliga mängder tät vegetation i form av majs, majs och ännu mer majs. Här finns kilometervis med gångar att utnyttja som kan vara förvillande lika varandra, så det kommer finnas all chans i världen att springa bort sig redigt. Tre banor står till buds: Mycket lätt 1,0, Lätt 1,5, Medelsvår 2,0, Svår 2,0, Svår 3,0.

Lördagen den tredje oktober genomförs tävlingen strax utanför Vara i Skaraborg. Festlig grej, verkligen!

Inköp …

Shopping kan emellanåt vara en form av återhämtning ... bara man själv slipper följa med in. Idag var ett sådant tillfälle. Gunilla skulle ekipera sig. Bara att ställa in sig och veta när man ska hålla med och framför allt vara klar över när det är  klokast att placera sig på en bänk utanför butiken och exempelvis njuta av solen.

Inne i butiken pågick samtidigt en helt annan aktivitet. Kläder provades, färger granskades, olika storlekar och modeller kollades in. "Jag ska bara prova" var det första steget i en process som resulterade i sådär fyra-fem plagg. Det var en nöjd kvinna som kom ut i solskenet!

Intressant …

För några veckor sedan kom nedanstående besked från idrottsministern … ska bli mycket intressant att se utfallet.

En medalj till …

Jodå, det blev ytterligare en medalj för yngste sonen på veteran-SM. Det blev silver på långdistansen som liksom gårdagens medel avgjordes vid Bommersvik i Sörmland. Kul!

Guld och brons …

Yngste sonen har denna helg parkerat sig i Södertälje. Anledningen är inte sightseeing eller shopping. Här avgörs Veteran-SM i orientering och hittills har det blivit en riktig medaljhelg.

I går var det sprint som gällde. Kort, intensivt och med minimalt utrymme för tvekan. Ett fel vägval eller några sekunders kartläsning på villovägar kan vara skillnaden mellan medalj och en plats längre ner i resultatlistan. Men han hade uppenbarligen full koll på både karta och riktning. Det slutade med seger i H45-klassen och en guldmedalj runt halsen.

I dag väntade medeldistansen. Nu byttes sprintens asfalt och snabba vägval mot härlig orienteringsterräng vid Bommersvik. Resultatet? En bronspeng!

Två dagar ... två starter ... två medaljer. Guld igår, brons idag. Det är svårt att klaga på den utdelningen.

Men den som tror att medaljkontot nu är stängt får tänka om. I morgon väntar långdistansen. Den sista chansen att fylla på medaljsamlingen och kanske den tuffaste utmaningen efter två dagar av tävlande. Blir det en tredje medalj?

Femton år sedan …

Den 18 september 2011 var en söndag. En sådan där dag då hösten hade börjat göra sig påmind på allvar. Det var grått, småkyligt och lite ruggigt i luften men för orienterare är vädret sällan det viktigaste. Det är kartan, skogen och kampen mellan kontrollerna som står i centrum.

För femton år sedan var det just det som gällde i Vänersborg. VSK arrangerade då stafett-SM och hela 333 lag kom till start. Det var en rejäl orienteringsfest och ett arrangemang som många minns med glädje.

Runt lunchtid började upplösningen. Svenska mästare skulle koras efter spännande och utslagsgivande tävlingar. Och vilken dramatik det blev inte minst i herrklassen. I en stafett kan allt förändras på bara några minuter. En missad kontroll, ett dåligt vägval eller en stark avslutning kan vända hela tävlingen. Det är också det som gör stafetten så fascinerande. Man tävlar inte bara mot klockan och terrängen, utan också mot konkurrenterna och mot lagkamraternas förväntningar.

På arenan var stämningen härlig. Skickliga speakers höll publiken informerad och engagerad, samtidigt som en skogsspeaker kunde förmedla dramatiken direkt från tävlingsområdet. För publiken blev det nästan som att följa en spännande idrottsmatch fast med spelplanen utspridd över skogen.

Invigningsceremonin blev ett särskilt minne. När Hanna S. framförde nationalsången trollband hon publiken med ett fantastiskt framförande. Det blev en högtidlig start på en intensiv orienteringsdag.

Sedan följde tävlingarna, dramatiken, speakningen, publikens kommentarer och alla de där små och stora detaljerna som tillsammans gör ett stort arrangemang. Till sist den avslutande prisutdelningen. Ett långt arbete hade nått sitt mål.

För en arrangör är det lätt att se själva tävlingsdagen som toppen på ett isberg. Men bakom de där timmarna på arenan fanns år av planering, möten, banläggning, funktionärsrekrytering, kartarbete, logistik, avspärrningar, speakerlösningar och tusen andra detaljer. När allt fungerar märker publiken knappt allt arbete som ligger bakom. Och det är egentligen ett gott betyg.

Femton år har gått. Mycket har förändrats sedan den där septemberdagen 2011. Inte minst förutsättningarna för att få fram arrangörer till stora mästerskap.

Det är numera inte alldeles enkelt att hitta föreningar som är beredda att ta på sig ett SM-arrangemang. Det centrala förbundet har under senare år haft problem med att fylla arrangörslistan och har därför valt en modell där ansvaret i större utsträckning delegeras till distrikten som enligt en turordning får ta sin del av ansvaret. Kanske är det egentligen inte så dumt.

Orientering är en folkrörelse med starka regionala och lokala rötter. Det är ute i distrikten och föreningarna som kunskapen om terrängerna, funktionärerna, anläggningarna och de lokala förutsättningarna finns. Där finns också erfarenheten av vad ett arrangemang faktiskt kostar inte bara i pengar utan också i ideellt arbete.

För ibland kan det vara bra att påminna sig om att ett stort orienteringsarrangemang inte kan planeras enbart från ett centralt placerat skrivbord. Tjänstepersoner och handläggare på ett kansli kan emellanåt sakna det lokala och regionala perspektivet. Lika svårt kan det vara att förstå de ekonomiska realiteter som en förening måste hantera.