En tanke ...

Plöjer dagligen igenom fyra-fem tidningar. Läser inte så mycket på sportsidorna men försöker alltid läsa sportkrönikor etc. Dagens Nyheters Johan Esk brukar tycka till om det mesta i sportväg. Han förekommer dessutom i TV när något viktigt eller uppseendeväckande har inträffat. Med sin något tillbakalutade stil och det-här-begriper-jag-mig-på-stil slår han fast det ena och andra.

Naturligtvis kommenterar han emellanåt Tove Alexandersson. När jag läser hans texter och hör hans uttalanden kan jag, rätt eller fel, få känslan av att han inte riktigt tycker att Toves insatser är så stora och märkvärdiga. I början på veckan skrev han följande:

Det är inte första gången han gör detta utspel. Förstår inte riktigt vad han är ute efter. Vad blir konklusionen ifall hon blev tvåa, tia eller tolva? Hennes storhet och skicklighet som orienterare är fortfarande densamma. Dagbladsguldet eller Jerringpriset gnistrar inte mer för det. 

Att ha banlöpning som norm och utgångspunkt för bedömning av andra idrotter med löpmoment är märkligt. Jag inte bara tror utan är helt övertygad om att världstoppen i så gott som alla idrotter är så tränade och specialiserade i just sin gren. Det går inte att överföra eller transformera detta till en annan idrott och då tro att man ska kunna vara med i toppen även där.

Det hade kanske varit mera intressant 🤔 om Esk hade skrivit så här:

Sifan Hassan tog två VM-guld i friidrott 2019 och det är läge att upprepa en önskan. Skippa tartanbanan ett tag, ge dig ut i skogen. Det vore kittlande att se hur världens bästa banlöpare klarar sig inom orienteringen.

Vadå långt ...

Karlavagnen med temat orientering i radions P4 fungerade som uppladdning inför dagens tripp till Rävlanda. Där genomfördes en veteranorientering med OK Orinto som arrangörer. Bilresan dit tar dryga halvannan timma. Synpunkter framkom om att det är "totalt vansinne" att åka så långt bara för att springa ett veteranrace. Har själv aldrig förstått eller begripit varför man tar till sådana kraftuttryck. I min värld kan man egentligen aldrig åka "för långt" för att orientera ... så är det bara och inget konstigt med det!

Carl-Henry Andersson var banläggare och då blir man aldrig besviken. Rejäla utmaningar i varierande och fysiskt krävande terräng. Det blev en härlig förmiddag i ett något kylslaget väder där några solstrålar bröt sig igenom det gråa täcket.

Som "projektledare" för den egna klubbens kartrevidering gjordes också en avstämining med Carl-Henry. Han har uppdraget att göra detta arbete som nu går in i sin slutfas. Ett arbete som påbörjades under maj-juni förra året. Det blir en högklassig karta som de tävlande kommer att möta på klubbens hösttävling.

Hemvägen var lika lång som ditvägen dock med ett avbrott för sen lunch på Sollebrunns värdshus. På menyn i en månad med "r" och på en torsdag handlade det naturligtvis om ärtsoppa med efterföljande pannkakor. 

Utfall ...

Nomineringarna till Idrottsgalan presenterades i början av november förra året. Gjorde då min egen bedömning. I uppställningen nedan markerade jag med fet stil för respektive kategori vilka jag trodde på som vinnare på Idrottsgalan i måndags.

Årets kvinnliga idrottare

Tove Alexandersson – Orientering

Stina Nilsson – Längdskidor

Sarah Sjöström – Simning

Hanna Öberg – Skidskytte

Årets manlige idrottare

Gustav Bergman – Orientering

Armand Duplantis – Friidrott

Oskar Rozenberg Hallberg – Skateboard

Daniel Ståhl – Friidrott

Årets nykomling

Alexander Isak – Fotboll

Tilde Johansson – Friidrott

Frida Karlsson – Längdskidor

Truls Möregårdh – Bordtennis

Årets Lag

Damstafettlaget – Orientering

Damlandslaget – Fotboll

Damstafettlaget – Längdskidor

Josefin Hermansson & Jenny Wegner – Bowling

Årets Ledare

Håkan Carlsson – Orientering

Peter Gerhardsson – Fotboll

Rikard Grip – Längdskidor

Vésteinn Hafsteinsson – Friidrott

Årets Prestation

Angelica Bengtsson – Friidrott

Mattias Falck – Bordtennis

Stina Nilsson – Längdskidor

Hanna Öberg – Skidskytte

Det blev fyra rätt. Fel på årets lag och ledare. Kategorin ”lag” har jag alltid varit skeptisk mot. Tycker att en uppdelning borde göras för lagidrotter typ fotboll och handboll och en för stafettlag etc. 

Så härligt ...

Det blev en höjdarkväll framför TV:n med fokus på idrottsgalan. När jag var yrkesaktiv var jag många gånger på plats i Globen. Åren därefter har jag inte längtat tillbaka. Det är betydligt bekvämare att sitta hemma och kolla in showen. Men igår hade jag gärna varit där för att på plats få hylla Tove Alexandersson. Hon fullständigt dominerade tillställningen och fick ta emot alla välförtjänta belöningar. Det var stort för henne och för skogssporten!

Nu tror jag inte att det plötsligt blir så många nya orienterare som effekt på uppmärksamheten. Tävlingsorientering är en tuff idrottsgren som kräver ett alldeles speciellt psyke och en attityd som andas mycket uthållighet och kämpa. Dock blir det många andra bonuseffekter som orienteringssporten kommer att ha nytta av.

Tove är naturligtvis superglad men även hennes klubb, Stora Tuna, är självklart oerhört lyckliga. Deras genom åren gedigna arbete och målinriktade har skapat miljön där både bredd och motion förenas. Tror inte det varit så mycket "usch" och "nej" och "fy" på årsmötena när elitsatsningar och relaterade verksamheter diskuterats och behandlats.

Så viktigt det är att skapa breda idrottsmiljöer där olika kategorier och ambitionsnivåer tränar och tävlar tillsammans. Det är i sådana miljöer en superstjärna som Tove fostras, präglas och utvecklas. Så grattis också till Dalaklubben!

Otroligt ...

Idag räcker det bara med ett ord: TOVE!

Bra vinterväder ...

Närmare 150 löpare mötte upp på dagens Vinterrace. Det var en salig blandning av olika åldrar. Det handlade om banor som var lagda i vildmarksterräng utan inslag av bebyggelse och asfaltsvägar. Smart av arrangörerna Ljungskile FK att utnyttja skogen som nu är befriad från vintrigt otyg som snö och is. Det borde vara en självklarhet men ibland är inte flexibiliteten och anpassningen så stor bland arrangerande klubbar. 

Under eftermiddagen var dock snön i fokus fast då behagligt tillbakalutad i favoritfåtöljen framför TV:n. Vinterstudion var späckad med olika skidsporter. Kul att följa kamperna om världscuppoäng och så kan man få sig en och annan tupplur när bisittare och förstå-sig-påare pladdrar på.

Oavgjort...

Innebandy på programmet idag men inte som spelare utan som åskådare. Barnbarn #1 och  #2 spelade seriematch och matchades av äldste sonen. Satt på läktaren tillsammans med mammor och pappor som ojade, suckade och hejade. Det började bra och laget öste in mål i första perioden. Men i andra blev det stopp och när matchslutet närmade sig i tredje var det underläge. Huvuden hängde tungt och uppgivenheten var påtaglig. När två minuter återstod plockades målvakten ut. En inte helt ovanlig åtgärd och denna gång lyckades det. Det blev reducering och huvuden hängde inte lika tungt längre. Dock lite besvikelse när slutsignalen blåstes. Oavgjort kändes så där när inledningen av matchen var så bra. 

Alltid kul att kolla in och följa andra idrotter som kontrast till skogssporten. Bra för juniorerna att ha innebandy som "vintersport". Det blir en annan typ av gemenskap, samhörighet och upplevelse.

Att vara besatt ...

Han syns nästan varenda kväll i passagen mellan gatan och kvartersgården. Där tränar han själv med språng mellan koner, utfallssteg, korta ruscher och bolljonglering. Han är fåordig men enträgen men det är inga tvivel om vad som driver, lockar och kittlar honom.  Han ska bli fotbollsspelare och inte en medioker sådan. Klubbens träningskvällar är inte tillräckliga. Han är medveten om att det krävs lite mer och lite extra. Därför dessa egna träningspass oavsett om vädret är pissigt eller att iskalla vindbyar i mörkret drar med sig en massa kyla och obehag. Ska bli mycket intressant att se hur framtiden gestaltar sig för denne tonårige invandrarkille. Brukar ge honom en uppmuntrande tumme upp när vi möts - gillar hans attityd och inställning.

Många är de som säger att man ska bli bäst i någon idrott men oftast är det bara en läpparnas bekännelse. Att bli bäst är inget som bara kommer utan det är frukten av hårt, enträget, medvetet och målinriktat arbete. Det är inte bara i lexikonet som "arbete" kommer före "succé"!

För killen jag möter i den oftast halvmörka passagen handlar det inte om en läpparnas bekännelse. Han har blivit besatt av att göra det arbete som krävs. Oj, vad jag hoppas att han lyckas och jag kommer fortsätta med tummen upp och uppmuntranden tillrop. Mer kan jag inte göra för besatthet kommer och växer djupt inifrån den egna personen. 

Veteranrace ...

Årets första veteranorientering har avverkats. Drygt 110 mer eller mindre ärrade gubbs och gumms mötte upp i klassiska orienteringsmarker runt Skatås i Göteborg. GMOK bjöd på kuperade och krävande banor ... som alltid. Förutsättningarna är goda så här års med barmark och bra sikt. En kontrast till höstarnas täta vegetation och svårframkomliga partier.

Eftersnacket handlade mycket om förestående orienteringsresor söderut, inte till Skåne utan till Sydeuropa. Det är många evenemang på gång och flertalet känner sig manade och utmanade - pensionärsgenerationen låter sig inte nöjas med träningsrace i hemmaterrängen!

Ett annat samtalsämne var naturligtvis läget på skadefronten. Särskilt frekvent just nu är uppenbarligen "gubbvader". Åtgärder och behandlingar finns det tretton av på dussinet. Hett just nu är massage plus ultraljudsterapi men även klassiska tåhävningar omnämns ofta. Ja, det mesta har man ju prövat men den omgång jag fick av husmassören Viola för tio dagar sedan ligger just nu högst upp på listan.

Ö-lopp ...

Tre orienteringar avverkades under förra helgen på Madeira. Hög klass på arrangemangen som karta, banor och allt tävlingstekniskt. Förenkling av resultatrapportering genom liveresultat - fungerade perfekt!

Slås många gånger vid utlandstävlingar att man gör det enkelt utan att det för den skull inverkar på det sportsliga och orienteringsmässiga. Det är exempelvis enkelt att efteranmäla sig. Det kan man göra bara någon timma innan första start. Här hemma är det mera komplicerat och kräver oftast flera dagars framförhållning. Man kan egentligen undra varför. Det skapas oftast en festligt inramning kring prisutdelningar som leder till en värdig avslutning av arrangemanget.

Uppbyggnaden av själva arenan brukar gå riktigt snabbt. Någon timma innan start undrar man så där i förbigående: hur tusan ska dom hinna att fixa till detta? En obefogad farhåga visar det sig. När väl tävlingen ska börja är allt på plats. Man imponeras!

Genom åren har det blivit många öbesök med orientering. Undrar då och då vilket som varit mest utmanande. Var det Tasmanien, Taiwan, Sardinien, Cypern, Korsika, Sicilien, Madagaskar, Mauritius, Reunion, Kuba, Barbados, Trinidad-Tobago, Guadelope, Santa Lucia, Öland eller kanske Gotland? Svårt att säga, alla har sin speciella charm och så även Madeira.

Högt betyg ...

Med utmärkt beröm godkänt blir betyget efter en vecka på Madeira. Den lilla atlantön "levererade" ytterligare en gång och det med besked. Tre välarrangerade orienteringar med närmare 250 startande. Två levadavandringar samt ytterligare två turer i öppet kustlandskap samt hisnande upplevelser bland öns bergstoppar. Dessutom fanns tid för poolhäng och solstolsvila. Ressällskapet Ingrid och Robert förhöjde tillvaron så nöjdheten är på topp. Som grädde på moset var det dessutom toppenväder alla dagar.

Nu väntar hemresa och vad vi förstår är det barmark och flera plusgrader som väntar. Det blir att glida in i en januarilunk med en och annan cykeltur, vinterrace, nattcup och så har veteranorienteringarna kört igång. 

Oj, oj, oj ...

En synnerligen spektakulär vandring gjordes idag mellan Madeiras två högsta toppar. Det var en djup ravin mellan dessa och därför handlade det om en lång väg neråt och sedan kraftigt uppför vilket framgår av höjdprofilen nedan.

Det handlade också om att koppla bort all höjdrädsla då det bitvis var tokbrant på bägge sidor om leden - hua! Vädret växlade mellan solig och blå himmel, tät dimma och hård blåst. Stundtals kände man sig väldigt liten i det kuperade och omväxlande landskapet.

Leden mätte dryga milen och tog 3,5 timmar. Då var det ingen jäkt och tid fanns för att i lugn och ro njuta av kaffe och mackor på 1800 meters höjd.

Vi löste logistiken genom att åka taxi till den ena toppen och sedan hämtades vi upp nedanför den högsta toppen. Praktiskt och bra. 

Vi har vandrat på många ställen runt om i världen typ Inkaleden, vid Shangri-la och i Dolomiterna. Dagens vandring platsar definitivt bland de som gjort ett minnesvärt avtryck.

Bergslopp ...

Två etapper på omkring 1200 meters höjd har avverkats. Bitvis var det rejält brant. Till startplatsen idag var det 80-90 höjdmeter på den 600 meter långa vägen dit - pust! 

Banläggaren var relativt snäll så det var ingen brutal klättring på banorna. Dock klart tufft! Solen strålade från en djupblå himmel och graderna var över 20. Oj, vilken tur vi har med vädret!

”Gubbvaden ” trilskade inte men det stramade och kändes efter all nerförslöpning och uppförsgång. Nu är tre etapper avklarade och det blir ingen orientering mer för denna gången på Madeira. Imorgon är siktet inställt på att bestiga den högsta toppen på ön, Pico Ruivo, med en höjd på 1862 meter. Det lär vara en tuff vandring dit men behållningen är otroliga utsikter. Nu är det bara att hoppas att vädergudarna uppträder på samma sätt som idag.

Årspremiär ...

Gårdagskvällen bjöd på skönt väder med grader som närmade sig 20. Det var vindstilla och årets första tävling, en nattsprint, väntade i Funchals centrala delar. Det var inte bara årspremiär utan också debut i den nya tävlingsklassen - H70. Nu är man plötsligt yngst, därmed inte sagt att man är piggast och mera löpstark än konkurrenterna. Erfarenheten är att det blir allt tuffare ju längre upp (eller ner) i klassindelningen man hamnar.

”Gubbvaden” har stökat till tillvaron de senaste veckorna. Men under gårdagskvällen kändes det trots allt OK! Om detta berodde på ett återhållsamt löpsteg, husmassören Violas behandling i måndags eller att de dagliga stärkande tåhävningarna gett effekt får vara osagt. 

Det blev i alla fall seger bland gubbarna i den flacka stadsbebyggelsen där banläggaren bjöd på fina stråk. Idag lär det bli tuffare när en medeldistans avgörs på Madeiras branta sluttningar.

Uppladdning ...

Solen strålade fullt ut denna morgon när vi drog med taxi upp i bergen för att ansluta till en levada. Vi följde sedan denna till hotellet. Det blev en vandring som var laddad med lite utmaning när den smala vattenfåran och tillika gångstigen klängde sig fast längs bergssluttningen. Det var långt ner till bottnen av den intilliggande ravinen!!! Pulsen steg inte på grund av ansträngningen utan av skräckblandad förtjusning ... nåja.

Dock väntade så småningom en belöning i form av lokalöl och en riktigt stark ponchas.

Förmiddagens upplevelser kyldes av med bad i poolen tills solen försvann. Förberedelser och uppladdning inför nattsprinten i Funchals påbörjades. Närmare 250 deltagare är anmälda från 10-talet nationer.

OMG ...

Oh my God ... vilket häftigt landskap den östra spetsen av Madeira bjuder på. Vid inflygningen till Funchal passerar man över detta säregna område som numera klassificeras som nationalpark. För drygt en månad sedan när vi flög över området tänktes tanken att där skulle man kunna få sig en spännande vandring. Då fanns inte tiden eller möjligheten men idag passade det bra.

Taxin tog oss de knappa fyra milen från hotellet till Baia d'Abra. Sedan vidtog vandring längs slingrande och kuperade leder upp till toppen Ponta do Furado. Det var en makalöst häftig upplevelse med enorma och omväxlande vyer - branta klippor och atlantens vågor som piskade upp gigantiska vattenkaskader. Solen sken och vindarna växlade från att bitvis vara helt stilla till hålla-hårt-i-kepan.

Med ålderns rätt kan man emellanåt bli lite blasé inför naturupplevelser och annat man ser eller hör. Men dagens upplevelse andades fascination och man kände sig minst sagt betagen. Chattförkortningen och akronymen OMG passar ovanligt väl som omdöme!

Levadagång ...

Madeira visade sig under dagen från sin bästa sida efter nattens regn. Solen sken, himlen var blå och graderna 18-19 sådär.

Linbanan från Funchals centrala delar tog oss till Monte omkring 600 meter ovanför vattenytan. Tropical Garden besöktes och det obligatoriska kyrkbesöket gjordes innan levadavandringen påbörjades. Kuperat inledningsvis men sedan var det inga större höjdskillnader. Frampå eftermiddagen lämnade vi vattenkanalen och tog lokalbuss ner till Funchals centrala delar. Visst hade man kunnat vandra neråt men den träningsvärken sparar vi till en annan gång. När klockan drar mot arton börjar det skymma och sedan kommer mörkret snabbt. Madeira levererade en härlig dag!

Återvända ...

Regnet piskade på, mörkret var kompakt, det blåste och det var mycket vatten på vägen. Gångvägen från parkeringen till terminalen var ingen höjdare. Oj, vad blåsten låg på och regnet piskade på ... snacka om att känna sig som en dränkt katt.

Dryga sju timmar senare väntade sol och 18-20 grader ... jodå en del vind också.

Det har i all hast blivit ytterligare en tur till Madeira. Den förra resan för drygt en månad sedan gav mersmak. Naturligtvis lockade orienteringstävlingarna kommande helg men samtidigt kändes en längtan tillbaka för att utforska atlantön lite mer. På hemmaplan är inte heller vädret någon höjdare och har inte så varit den senaste tiden så sydligare breddgrader lockar.

Boende på samma hotell som senast. Låter kanske lite trist men Vidamar Resorts är bara så bra. I sällskap har vi Robert och Ingrid som inte tvekade en sekund när vi hintade om att vi skulle åka hit.

På programmet bland annat levadavandringar och som nämnts tre tävlingar - en nattsprint och två medeldistanser uppe bland bergen. Nu är det bara att hoppas att gubbvaden ger med sig. Om inte får det bli rask gång. Det portugisiska köket och några slurkar av druvans safter kan kanske fixa till det hela.

Man får vara alert ...

Applikationerna eller programmen är många i den digitala världen. Det märks inte minst vad galler den otroliga explosionen av specialdesignade appar.  Har varit med i Applevärlden ända sedan den första iphonen kom ut på marknaden för 12-13 år sedan. Kommer ihåg att upplevelsen och känslan var enorm. Dock var utbudet vad gäller olika applikationer mycket litet i jämförelse med idag. 

När väl approduktionen accelererade fick man betala några tior för varan. Det kändes då överkomligt eftersom apparna var (och fortfarande i allmänhet är) ganska så begränsade. Det senaste året har dock en förändring skett. I regel får man nu "prenumerera" en viss tid och detta till en betydligt större kostnad. Förstår att de som designar vill tjäna en hacka men frågan är om inte vissa fått hybris. Kostnaden står många gånger inte i paritet med vad  som levereras. Dessutom är supporten i förekommande fall minst sagt undermålig. Det är också väldigt krångligt att avbryta en prenumeration ifall man är missnöjd. Bindningstiderna tenderar att bli långa och oftast handlar det om en automatisk förlängning av en prenumeration om man inte säger nej innan nästa period börjar. Man får verkligen vara på sin vakt!

Inte roligt ...

Höger ben har drabbats av gubbvad. Den där äckliga smärtan som omöjliggör löpning. Detta trots noggrannhet med förebyggande tåhävningar och neoprenskydd. Landningen efter hoppet över vägdiket vid förra söndagens vinterace utlöste det hela. Alltså handlade det i dag om ett linkade löpsteg vid OK Gipens vinterrace i Lilla Edet. Det får bli fortsatt rehabilitering med diverse övningar och medikamenter. Under morgondagen ska även husmassören Viola ta itu med den trilskande vaden. 

I takt med stigande ålder kommer skadorna och smärtorna av varierande slag med jämna mellanrum. Man får inrikta sig på att vara "inbillningsfrisk" hävdar en jämnårig konkurrent. Så är det bara!

Omkring 130 deltagare mötte upp i det för årstiden behagliga vädret med 7-8 plusgrader och en sol som skymtade till då och då. Som vanligt var det masstart - ingen höjdare precis. Trots banor med gafflande "fjärilsbon" blir det ändå mycket följa-john-karaktär.

Vid hemkomsten fick tvättmaskinen träda i tjänst. Kläderna var rejält skitiga efter närkontakt med leriga ängar och surt underlag. Dobbskorna såg ännu värre ut och de kräver handtvätt - en skotvättsmaskin, om det nu finns någon sådan, står högt upp på önskelistan. Så, nu var det färdiggnällt för idag. 🤫

Allvar ...

Idag åts det ute på stan. Nåväl, det handlade om en lunchrestaurang i centrala Vänersborg.   Vid grannbordet fanns en inbiten fotbollsälskare men ... Zlatan stod inte högt i kurs. "Så gör man bara inte" var omdömet om Zlatans investering i Hammarby IF. Tvi, usch och fy var några av omdömena.

Själv har jag en mera distanserad syn på det hela. Bryr mig inte om vad han gör av sina många slantar. Har svårt att förstå att man blir så upprörd men det beror kanske på att jag inte är någon fanatisk anhängare av något lag. Visst hejar jag på Frölunda när det gäller ishockey och blåvitt i fotbollsallsvenskan men på "lagomnivå".

Fick över stolsryggen frågan om vad jag tyckte om det hela. Hade ingen lust att vädra min egen uppfattning utan valde det klassiska politikerknepet att inte svara på frågan. Istället vinklades svaret med att jag ansåg Zlatan vara en så stor och makalöst skicklig spelare. 

Samtalet ebbade ut efter ytterligare några fraser om hur det ska gå för den store i Milan. Konstaterade dock att Zlatans gloria onekligen hamnat på sned trots alla hans stora prestationer och framgångar. Lärde mig att detta med klubbkänsla ska man uppenbarligen inte förakta. Det handlar inte om allvar utan om gravallvar!

Förpliktelser ...

Vid ett årsskifte uttalas i olika sammanhang någon form av ambition att förbättra och förändra vanor och beteende. Av någon anledning vill man inte fortsätta att köra på i gamla hjulspår. När dessa utmaningar uttalas görs det ofta med orden ”måste”, ”skulle” eller ”borde”. Innebörden känns tvingande och olustigt på något sätt. Drar mig till minnes tre affischer som fanns uppsatta i sommarhuset som vi hade en gång. Tre anslag som en liten protest och moteld till de ”beskäftiga” uttrycken.

Frågesport ...

När möjligheten ges klockan åtta varje kväll initieras appen Primetime. Nu är jag inte ensam om detta utan vanligtvis brukar omkring 30000 andra mobilinnehavare göra detsamma. Frågesport är det som gäller och har man tur kanske det blir ett pengatillskott om man lyckas svara rätt på allt. Nu handlar det inte om några stora summor. Det är många som brukar dela på potten. 

Det är inget sofistikerat upplägg. Tekniken brukar oftast strula och det krävs en hel del improvisation från frågesportledarna. Men trots detta är programmet populärt och charmigt. Det är såpass omtyckt att det vann specialpriset i Kristallengalan 2019.

Barn och barnbarn brukar också delta när tid finns och det är stor prestige att vara bäst i släktledet. Blygsamheten förbjuder mig dock att nämna vem som just nu är herre på täppan!

Ledsamt möte ...

Nytt år och nya föresatser! Det märktes på gymmet idag där det var riktigt tätbefolkat. Passet med coreträning var fulltecknat och det var minst sagt trångt. Favoritinstruktören Ellen var idag sjuk men hennes ersättare är bra även hon. Det halvtimmeslånga passet hade föregåtts med 70 minuters cykling - utomhus! I det trista och småduggiga vädret blev det en tur på mtb:en på grusiga grusvägar väster om Vänersborg. Det kändes skönt - när det hela var avklarat.

Vid ett rödljus blev det ett kort snack med en inte så nära bekant. Han hade sorg i blicken denna bandyfantast. Gårdagens hemmamatch mot Hammarby slutade med förlust och placeringen i tabellen handlar om "källarvåningen" för att citera personen ifråga. Grannstaden Trollhättans bandystolthet Gripen har det lika tungt trots att man spelar i en lägre serie. Bandysporten i tvåstadsområdet har det tungt nu! 

Julslut ...

Tjugondedag jul eller tjugondag Knut infaller den 13 januari alltså tjugo dagar efter julafton och betraktas som slutet på julhögtiden. Då ska också enligt traditionen julen köras ut och granen kastas ut.

Vi brukar förekomma sedvänjan och förpassar julens alla attribut ner i lådor och kartonger på trettondagen. Det är en mängd tomtar, glitter, kulor, ljusstakar med mera som med stor möda plockades fram för någon månad sedan och som nu har gjort sitt för denna gången.

Känslan när allt ställts på plats i källarmörkret är klart behaglig. Det är fint med glans och glitter men efter några intensiva veckor räcker det! Förhoppningen är också att allt julpynt ska vara bortplockat men erfarenhetsmässigt är det alltid någon pryl som undgåtts. Plötsligt finns den bara där den lilla tovade tomten eller halmängeln som fallit ur granen och lyckats hitta ett gömställe under bokhyllan. 

Några flashbacks från barndomens jultraditioner poppar upp och plötsligt minns man julgransplundringssången som avslutas med versen:

"Snart är glada julen slut, slut, slut. 

Julegranen bäres ut, ut, ut. 

Men till nästa år igen,

kommer han vår gamle vän -

ty det har han lovat."

Igång ...

Årets första orientering, Vinterracet, avverkades idag med omkring 130 deltagare fördelade på de tre banorna. Upplägget precis som vanligt, the same procedure as every year, med masstart och mycket löpbetonade banor. Kul att vara igång igen och skönt med snöfria förhållanden. 

Det var ett smalt terrängområde i närheten och under den mäktiga Uddevallabron och med Herrestads AIF som arrangörer. Ett 20-tal löpare från den egna klubben ställde upp.

Snöfritt ...

Idag kändes det som en härlig vårdag med solsken och blå himmel. Graderna var inte så många men snö- och isfritt. Förstår dock alla skidåkarfantasters frustration med dessa väderförhållanden. Själv lider jag inte av det men hua om det var tvärtom typ att vårsäsongen i orientering omöjliggjordes på grund av snö - usch och tvi! Pinan måste också vara stor för grannklubben Trollhättans SOK som satsat så mycket pengar, kraft och energi på sin konstsnöanläggning. Nu står anläggningen och alla redskap där - icke i bruk, så trist!

Dagen idag var inte heller någon höjdare för de blågula längdåkarna i Tour de Ski. Oj, så dåligt det gick. Det var riktigt ruttet som en idrottskrönikör uttryckte det. Masstart och sprint är spektakulära inslag. Incidenter är vanliga och skärmytslingar och nästan handgemäng är inte helt ovanliga inslag efter målgång. Det triggar naturligtvis åskådare när det oväntade kan hända men själv tycker jag inte det är särskilt upphetsande när man åker på eller hakar i varandra. Det kan inte heller kännas som någon stor idrottslig bedrift ifall den segertippade blivit omkullåkt eller trängts utanför spåret. 

Man undrar också med ett utifrånperspektiv hur det står till med de svenska längdåkarna. De är omhuldade och ompysslade. Uppmärksamheten är minst sagt stor. Förutsättningarna och betingelserna verkar vara hur bra som helst. Är pressen och förväntningar från oss alla som kollar in TV-sändningarna för stor? Men allt kan hända ... kanske blir det en blågul åkare som är först uppför den minst sagt branta backen på avslutningsetappen imorgon.

På hojen ...

Det har nog aldrig hänt förut - cykeltur precis i början på ett år. Nu bjöd inte gårdagen på optimala förhållanden. Graderna var 5-6 plus, himlen gråmulen ja nästan mörkgrå och vindarna var som vanligt påslagna i Vänersborg. Dock var det ingen snö eller is ... inte ens den minsta lilla iskristall syntes.

Det blev dryga 25 kilometer på omväxlande asfalt, grusvägar och lättframkomliga skogsstigar. Det blåste rejält över öppna gärden men inne i skogen var det lugnt, ja riktigt skönt. Ordramsan "skogen är den fattiges kappa" stämmer.

Konstaterade under färden att resterna från nyårsaftonen var många. Oj, vad mycket pappers- och plastrester det fanns efter raketer, bengaler och allt vad det heter. På många platser har det införts förbud mot allt för omfattande fyrverkerier. Undrar när det blir totalförbud överhuvudtaget. Det är inte bara nedskräpning som stör. Hundägarna i grannskapet var inte nådiga i sina kommentarer.

Efter halvannan timma i motvind, medvind, på asfalt och genom lera var cirkeln sluten. Ett lerigt fordon ställdes in i garaget. Turen kändes skön och uppiggande trots väderförhållandena. Hustrun bara ruskade på huvudet av oförståelse. Det blir sannolikt ytterligare någon tur i närtid. Prognoserna pekar mot fler milda dagar. I dagsläget behöver man inte heller ens fundera på om långfärdsgrillorna ska plockas fram.

Dag ett ...

Första dagen på det nya decenniet började lugnt, riktigt lugnt. Timman blev sen eller rättare sagt tidig innan nyårsfirandet avslutades. Först framåt sena förmiddagen lämnade vi sänghalmen. En halvannan timma med långpromenad väntade genom öde gator och vägar i ett blåsigt och grått Vänersborg. Nu var det inte helt öde, fordon gjorde ett snabbstopp vid någon pizzeria för att hämta hem beställningen som gjordes för "tio-minuter-en-kvaaart" sedan. 

Nyårsföresatserna var inte många och omtumlande detta årsskifte. Hustrun nämnde det nygamla löftet att nu skulle hon minsann komma igång med att använda gps-klockan på tävlingar! Uppenbarligen började hon känna sig ha hamnat på efterkälken när allt fler av konkurrenterna publicerar sina vägval på Livelox - hon vill inte vara sämre! Dessutom är hon en av de allra flitigaste uppmuntrarna och påhejarna vad gäller att få ungdomar och andra att skaffa det som behövs. Detta år ska alltså orden få liv, sagt ska bli gjort och tanke ska bli handling!

I hemmet råder dock ingen avsaknad eller brist på ändamålsenliga klockor så införskaffandet är inget problem, tvärtom! Den egna föresatsen och avsikten är att under året uppgradera till det senaste sena eftersom det för ändamålet bara är top-of-the-line som gäller.

Den första dagen som nybliven H70-klassare avslutades i gymmet. Denna afton var det en och annan nykomlig som nu minsann skulle ta tag i det här med motion och rörelse. Det brukar vara en vanlig föresats i början på året och därför lär det bli lite trängre i omklädningsrum och till träningsredskapen någon vecka eller två.

Det löpande bandet fick sig en omgång ... eller var det jag som fick det? Det gäller att fixa till löpsteget när det snart är premiär för Vinterrace och nattcuper.

Nytt år ...

20-talet inleddes hemma hos äldste sonen med familj. Oj, vilken god trerätters det bjöds på! Barnbarn #1 och #2 imponerade som servitörer och fixare. Spelen och frågesporten var en höjdare. Samvaron och småsnackandet med alla var så mysigt.  Tiden bara rusade iväg och plötsligt stod vi där med bubbelglasen i handen. 2020 hade inte kunnat inledas på ett bättre och trivsammare sätt!