Utmanande ...

Den enda orientering som idag stod tillbuds i närområdet var SM-sport vintercup. Den avgjordes strax sydost om Lilla Edet i kuperad terräng som verkligen utmanade orienteringsskickligheten. Det var småkyligt denna lördagsförmiddag och det fanns en del snö och is på marken. Tre banor stod tillbuds och det handlade bara om svart svårighetsgrad. Det var verkligen högklassigt och riktigt kul med svår orientering!

Villrådigt ...

Vem i hela världen kan man lita på? Det är en strof från Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band från början av 70-talet. Vill själv sjunga ut samma känsla efter att ha följt statstelevisionens nya debattprogram "Sverige möts" om situationen i grannstaden Trollhättan och området Kronogården.

Vem kan man lita på utifrån de olika vittnesmålen som framfördes ... här är det oftast lugnt ... bilar bränns och fönster krossas ... det är polisen som provocerar ... har bott här i över tjugo år och trivs osv osv.

Debattprogram tenderar allt som oftast att dra iväg i alla möjliga riktningar. Tror att detta till stor del beror på att man ger så mycket taltid och fokus på personer och grupperingar som starkt driver sina egna agendor. Emellanåt går man till ytterligheter som inte känns/tycks/upplevs vara relevanta och adekvata. Då uppstår en stor spänning och motsättningarna blir så starka. Tonläget höjs, gesterna blir allt yvigare och frustrationen eskalerar. Till slut handlar det inte längre om ett samtal med dialog, tankeutbyte och reflektion. Det blir pajkastning, personangrepp, överkörning och trakasserier. Den goda tanken med debatten att finna lösningar och att skapa hopp och möjligheter blir bara en chimär. 

När timman är överstökad sitter man där som tittare och undrar och fundrar ... vem kan man lita på?

Nedgång ...

Som orienterare tävlar man oftast långt upp i åldrarna. Alla som har några år nacken märker och noterar, med en större eller mindre skopa frustration, att löpfarten eller förflyttningshastigheten minskar succesivt med åldern. Någon statistiker eller siffernisse har fastslagit att farttappet är cirka 3-5 % per femårsklass från och med HD21. Alltså när man exempelvis är 70 så är skillnaden mot en 27-åring i runda slängar 35%. En pigg 27-åring som dunkar runt en femkilometersbana på 30 minuter spöar upp den pigge gamle med dryga 10-11 minuter förutsatt att bägge har orienterat rätt. Siffernissen konstaterar också att det är en 13-15-procentig skillnad mellan könen. 

Dessa siffror har framkommit i diskussionen om att i fortsättningen inte ange banlängder för olika klasser utan istället ha "beräknade segrartider" i olika klasser. Detta är i och för sig ingen nyhet. För ett antal år sedan övergavs systemet med segrartider men är tydligen tillbaka igen. Det främsta orsaken till förändringen är dock terrängvariationer. En femkilometersbana i lättlöpt tallmoskog går betydligt snabbare än när man kämpar sig fram i brant och kuperad bohusterräng.

Käftsmäll ...

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Det klassiska ordspråket har sitt berättigande. Vädergudarna gav mig och många andra en rejäl käftsmäll då vi i godan ro njöt av att vintern varit snö- och isfri. Det äckliga vintervädret dundrade in med stor kraft under måndagen. Det handlade inte bara om några timmar utan under hela dagen tilltog eländet. Detta såpass mycket att den tänkta turen till Trollhättan och orienterarnas Nattcup under tidig kväll ställdes in. Visst hade man kunnat springa men det är inte särskilt lustigt och njutbart i issörja och spårsnö. Det fick bli en tur till gymmet istället där det bjöds på coreträning under Ellens ledning och fortsatte med ett intensivt spinningpass där vi peppades av Sandra. Det var svettigt värre!

Nu är det bara att hoppas att det inte blir fler käftsmällar. Tävlingspremiären är kommande helg men för första gången på många blir det ingen resa till Skåne och Åhus. Istället är siktet inställt på Hallandspremiären om tio dagar så där. Detta tillsammans med alla ätteläggen. Veckan därpå blir det så en tur till toppen av Danmark, Skagen, med tävlingar i sanddyner och bland kryptallar.

Smakfullt ...

Enligt sakkunskapen så är det ingen slump att man idag får festa på semla. Fettisdagen är den tredje dagen i den kristna traditionen Fastlagen som infaller 47 dagar före påsk. Fastlagen infaller innan fastan och är i tre dagar med start på fastlagssöndagen (Köttsöndag). Sedan kommer blåmåndagen (fläskmåndagen eller korvmåndagen) och sist kommer fettisdagen, som förr kallades den vita tisdagen.

Namnet fettisdag är bildat av "fet" och tisdag" där fet syftar på all god man som brukades ätas på fettisdagen. Ordet lär ha funnits sedan 1590-talet.

Själv föredrar jag att inta den läckra semlan i form av hetvägg. Det är ett gammalt sätt att göra detta. För att fixa till en hetvägg tar man en rejält stor semla. Den läggs i en djup tallrik. Därefter värmer man mjölk så att den blir het, men inte kokar. Då är det dags att slå i mjölken och genast inta det goda. Har man dessutom ett dubbel espresso tillhands blir njutningen gudomlig. 

Finalrace ...

Igår avgjordes den åttonde och sista deltävlingen i Trestadsklubbarnas Vinterrace. Detta år har det vid alla tillfällen varit befriande skönt att inte behöva pulsa i snö eller halka omkull på isiga hällmarker och stigar.

Den sista etappen avgjordes på Hunneberg. En välkänd plats för de flesta i närområdet.

Sammantaget har det varit bra löpträningspass. Höjdararrangemanget var på Norra Fjället strax väster om Ljungskile. Det var befriande skönt från "gatlopp" och med mycket orientering. 

Avslutningsetappen bjöd på kul banor och stråk - rent teoretiskt. I praktiken handlade det dock som att färdas med kollektivbuss särskilt för oss som inte längre förflyttar oss så snabbt. Det var bara att rätta sig in i kön, stoppa till vid varje kontroll och se till att man var med när det var avfärd. Hann man inte med var det bara att vänta in nästa avgång. Då och då skymtade någon snabbfotad yngre förmåga till som vid  "hållplatserna" gjorde en extrasväng.

Nu återstår bara ett enda arrangemang med masstart - morgondagens och vintersäsongens sista nattcup. När så tävlingssäsongen kommer igång nästa helg så är det "självvald väg i okänd mark" samt "ensam strid mot markernas hinder" som gäller!

Magi ...

Det blir mycket TV-koll på vinteridrotter dessa dagar. Detta oavsett om det är störtlopp, längdskidåkning, parallellslalom, skidskytte eller skicross. 

Emellanåt frågar man sig själv: varför sitta i timtal och titta på saker som man själv inte utövar eller gillar att utöva? En förklaring kan vara att det handlar om tävlingsidrottens inneboende magi; alla vedermödor, allt kämpande, all spänning, all glädje, alla utmaningar, härliga segrar, bittra förluster, framgångar, misslyckanden ... ja allt detta i en skön mix.

Denna magi är gränsöverskriande. Oavsett idrottsgren finns samma ingredienser och det är detta som gör tävlingsidrott så kittlande, lockande och intressant.

Själv tycker jag exempelvis inte att längdskidåkning är det roligaste man kan göra inte heller konståkning och absolut inte backhoppning (jodå, har testat detta) ... men det är så himla kul att följa när det är VM eller OS. Dramatiken, spänningen, det oväntade, rafflet och de spända förväntningarna skapar en så härlig känsla. Så är det bara!

Nya perspektiv ...

Sjukt barnbarn och jobbande föräldrar innebär att den äldre generationen får rycka in som "vabbare". Nu handlade det inte så mycket om att snyta snorig barnnäsa eller lägga svala handdukar på febrig panna. En öroninflammation hade slagit till och krävde någon dags hemmavistelse.

Barnbarn #3 har nu passerat 10-årsgränsen. Det är riktigt kul att följa utvecklingen. Nu kan man umgås, samtala och ha intressanta diskussioner på ett helt annat sätt än tidigare. När dessutom inte föräldrar eller syskon finns på plats blommar egenskaper och personlighetskaraktärer upp som man inte tidigare sett. Det är häftigt, härligt och kul! 

Vet att det också bara blir bättre. Kan jämföra med äldsta barnbarnet som nu är tonåring. Man kan resonera, ha idéutbyte och utbyta tankar som båda har uppriktig glädje av. Delar man dessutom samma intresse typ idrott i allmänhet och orientering i synnerhet blir det ännu fler och djuplodande samtal. Det är härligt med möten över generationsgränserna!

Gnälligt ...

Idag blev det "psykträning" ... 25 kilometer på mtb:n trots att det tokregnade, blåste som attan och plusgraderna bara var några få. Men med ordentliga kläder som skyddade för både kyla, vind och regn så var det helt OK.

Cykelturen togs i pausen mellan längdskidåkarnas TV-sända uppgörelser i den norska fjällvärlden. Damerna inledde och det var en seg och händelsefattig tillställning. Lite mera dramatik blev det när herrarna körde sitt lopp.

Dagens höjdare skulle bli mixedstafetten i skidskytte-VM. Det var intensivt och spännande men ännu en dag utan svensk medalj - trist!

Dock var det mycket sura miner när våra blågula kämpar (?) intervjuades efter målgång. Oj, så mycket gnäll det östes på vallateamet. Statstelevisionens utsända spädde på kritiken genom en sällsynt agressiv och nedvärderande intervju med vallachefen - usch, usch!

Eftermälet från skidskyttarna var också något trist. En konkurrent tappade/körde över sin stav efter skyttemomentet och fick fortsätta med bara en stav. Ett klart minus och en stor nackdel. Svenskarna ojade sig över detta och menade att det var fusk och regelbrott att inte ha med sig staven. Nu var det inga som berördes av incidenten typ att bli hindrad eller liknande men någonstans i regelboken står det tydligen lite tvetydigt något om utrustningen. 

Nu blev det inget av de blågulas ojande. Tävlingsjuryn avfärdade bestämt klagomålet - bra!

Förstår att det känns bittert, trist och visset när man torskar. Förstår också att man känner besvikelse just efter målgång. Men det är lite magstarkt att gnälla och gny när man väl pustat ut och andats ut. Ibland skulle man vilja säga "valla själv då" eller "sikta lite bättre".

15 705 dagar ...

Plåt låter inte särskilt romantiskt. Plåtprylar är inte heller så stämningsfulla typ bakplåt, kruka, vattenkanna, inredningsskylt eller redskapsbod. Det är sådana presenter som föreslås när man har 43-årig bröllopsdag som också benämns plåtbröllop. 

Denna dag är det precis 43 år sedan hymens band knöts på lördagseftermiddagen i Mölndals kyrka.

Skogssporten var naturligtvis inblandad. Min tidigare klubbkompis i OK Gipen, Annelie, jobbade på bank. En av arbetskompisarna var Nygårdstjejen Gunilla Österberg. När klubben hade årsfest i slutet på november 1975 bjöd Annelie med Gunilla. Några månader senare inledde hon sin orienteringskarriär och så blev det äktenskap. 

Mycket har hänt under 43 år. Massor av kontroller har passerats. Många resor runt om i världen. Boende i Lilla Edet, Tibro och Vänersborg. Jonas och Martin som hittat mysiga och driftiga tjejer och fyra barnbarn som är på hugget. Vilken tur att orientering finns och fanns som ledde till att jag "spikade" världens toppentjej!

Det blev 🥀🥀🥀 istället för en plåtpryl.

Kul sprint ...

I dagarna två har eftermälet från stormen Dennis varit påtagligt. Lusten att vistas utomhus har inte varit särskilt stor. Detta speciellt som det inte varit någon orienteringsaktivitet på gång.

Gymmet har dock hedrats med ett besök och väl där såg Malin till att mag- och ryggmusklerna fick sig en omgång innan det halvtimmes långa spinningpasset.

Eftermiddagen idag har tillbringats framför TV:n. Riktigt kul att följa längdskidåkarnas så kallade sprinttävling vid målhanget i Åre. Oj, vad tufft det måste ha varit! En ovanlig etapp med tokbranta partier. Löparna tyckte si och så men jag måste tillstå att som åskådare var det riktigt kul och annorlunda. 

Stormigt ...

Stormen Dennis passerade under natten till söndag västsverige. Oj, vilka vattenmassor den släppte av på sin väg. Förutom vattenmängderna bjöds det på mycket starka vindar som extra bonus. Dessa vidriga omständigheter förhindrade naturligtvis inte de knappa hundratalet löpare som valde att springa Vinterrace under söndagsförmiddagen.

Trollhättans SOK arrangerade och bjöd på banor av det tuffare slaget. Den rikliga nederbörden hade förvandlat sankmarkerna till svårforcerade och vattensjuka träsk. Bäckarna antog formen av strida forsar och vattendjupen var ja just det, riktigt djupa. Förra söndagen var det "psykträning" i form av masstart och mycket löpbetonade stråk. Denna söndag bjöds det på en annan form av "träning". Den att under lång tid stå ut med iskalla fötter och domnande underben medan man trampade på i kallt träskvatten. Love orienteering 😍💨💦🌧🥰 !

Varmduschen efter loppet kändes osedvanligt skön och trots strapatserna noterades hos det stora flertalet glada miner. Om nu detta berodde på glädjen och tillfredsställelsen att överhuvudtaget ha kommit i mål eller på ett bra genomfört lopp var svårare att utröna. 

Nu kan man med gott samvete ... 🤔 ... åka hem, sätta sig framför TV:n och kolla in Vinterstudion. Det var den konklusion flertalet deltagare yttrade när man bröt upp från den sedvanliga fikastunden efter loppet.

Inte så lätt ...

Floden av fördömanden är minst sagt stor efter att en tidigare dopingavstängd var tillbaka i spåren och sköt hem ett guld på skidskytte-VM. Indignationen, upprördheten och vreden framförs av både hög och låg och både här och där. Det inträffade är något som inte gillas!

Pekpinnen blir extra lång och avskyn likaså när det är en icke-svensk som åkt dit. Tonläget och attityden är något annorlunda när det är någon från Moder Svea. Har själv ett sådant exempel som jag fortfarande störs av trots att det hela inträffade för dryga tre decennier sedan. 

Vid OS i Los Angeles 1984 åkte den svenska brottaren Tomas Johansson dit efter att ha knaprat i sig anabola steroider. Han blev avstängd i 18 månader men kom tillbaka och vann VM-guld 1986. För detta belönades han med Sveriges finaste utmärkelse - Dagbladsguldet!  Men inte bara det. Svenska folket utsåg honom också till att få Jerringpriset. Även kungahuset belönade honom genom att han tilldelades Victoria-stipendiet 1987.

Statstelevisionen har också överseende och en förlåtande inställning till hans dopingbrott. Han deltog i den andra säsongen av TV-programmet Mästarnas mästare i SVT, och gick till final, där han kom på andra plats. Han deltog även i jubileumssäsongen 2018.

Det är inte helt lätt att vara konsekvent, principfast och logisk!

Man suckar ...

Under två dagar har jag kollat in skidskytte-VM. Ingen höjdare om man hejar på blågult. Men det är en sak att man inte alltid lyckas. Vad som är värre är statstelevisionens bevakning av det hela. Har tidigare haft synpunkter på Vinterstudion eller rättare sagt på deras programledare och bisittande förstå-sig-påare. Helg efter helg bygger man på floskelberget med både menlösa och meningslösa kommentarer. 

Har naturligtvis gjort lite självreflektion typ jag är kanske för negativ, kritisk och minuspäglad. Men så slår jag upp husorganet Dagens Nyheter och på sidan 14 läser jag Johan Cronemans recension av TV-sporten. Så glad jag blev ... det är inte bara jag som är kritisk ... det är fler som upplever samma sak. Instämmer i alla stavelser av Cronemans synpunkter! 

Hade det varit en kommersiell kanal hade jag inte brytt mig men statstelevisionen existerar tack vare mina och andras skattepengar. Tycker att man då kan kräva en något högre journalistisk nivå med lite djupare analys och kritiskt tänkande. Bisittarna i all ära. Jag har stor respekt för deras idrottsliga prestationer men inspelen är oftast uddlösa och synnerligen beskedliga. Även den annars så frispråkige Björn Ferry har hamnat i ha-överseende-med-allt-träsket. Vet inte om det är någon allmän policy att man ska hålla en god och positiv min eller om man fasar för att få sparken ifall man då och då spelar rollen som "djävulens advokat".

Nåväl ... förhoppningsvis har de som bemannar Vinterstudion någon form av utvärderingsmöte när säongen är över för reflektion och eftertanke. Konceptet är ju så bra och kan med några enkla justeringar och annan attityd bli ännu bättre.

Hyllning ...

För knappa 100 år sedan uttrycktes lidelsen och passionen för orientering med nedanstående något högtravande rader. Andemeningen är dock levande än idag och vad passar bättre denna alla hjärtans dag om man nu vill uttrycka sitt svärmeri för skogssporten.

Orientering är självvald väg i okänd mark,

tankens skärpa vid kroppslig möda,

snabba beslut under spännande tävling.

Orientering bjuder dådfylld kamp mot goda kamrater,

ensam strid mot markernas hinder,

vilsam växlan mot vardagens ävlan.

Orientering skapar ett gladlynt och frimodigt släkte,

en härdad stam med längtan till äventyr och dust,

kärlek till naturen - källan för livslust och levnadskraft.

Trist inledning ...

Aj, aj, aj ... det blev ingen höjdare framför TV:n när VM i skidskytte inleddes. Trots en skön ställning i favoritfåtöljen och en rykande kopp espresso på soffbordet var det ingen större underhållning. Detta naturligtvis beroende på det blågula lagets mediokra insats. Förutsättningarna var uppenbarligen goda av förstå-sig-påarnas kommentarer att döma. Men det sket sig som det brukar heta när medaljchanser försvinner. Det blev inte ens en placering bland de tio bästa. Förhoppningsvis var detta bottennapp det enda under årets VM.

Vid eftersnacket framkom funderingar om att det svenska laget inte hade förberett sig optimalt för att möta den höga höjden. Tycker det låter konstigt och verkar konstigt. Det finns ju så mycket erfarenhet och expertis som matchar det svenska laget. Det kan ju knappast vara någon överraskning att det är speciellt utmanande när syretrycket är lägre än det man är van vid. 

Nu lär det analyseras en del i den svenska landslagsledningen. En svag inledning på ett mästerskap brukar alltid skapa huvudbry och minuskänslor.  Nu finns det sannolikt inte så många åtgärder och förändringar att vidta. Det handlar sannolikt mycket om att skapa en offensiv attityd, hållning och inställning.

Nattlöp ...

Tisdagskvällen bjöd på nattorientering. Stormen Ciara hade lämnat bygden men lämnat en del efterdyningar i form av mycket väta. Graderna var inte så många och mörkret var mörkt. Det vara bara ett 30-tal löpare som mötte upp på denna omgång av vinterns Nattcup. Lite trist för arrangörerna Robert och Tommy som bjöd på fyra bra banor av olika svårighetsgrad och längd i skogen nordväst om Vänersborg. 

Grannklubbens Arvid Björk var totalt överlägsen på den långa banan. Den talangfulle ynglingen tar i år upp steget i juniorklassen. Det ska bli spännande att följa hans framfart. Förra året tog han två medaljer på ungdoms-SM. Silver på sprint och guld på långdistans. Så kul det skulle vara att i närområdet ha en topplöpare.

Lättnad ...

Igår kväll dammades en av ordförandeklubborna av. Har genom åren samlat på mig ett antal som jag av någon anledning fått. Genom åren har jag lett många årsmöten och liknande tillställningar i både större som mindre sammanhang. Dock trappade jag ner rejält när pensionsåldern var en realitet. Har alltid tyckt och anser fortfarande att gamlingar inte ska styra och ställa eller leda och dirigera i organisatoriska sammanhang. Man ska abdikera när man är 65-70 sådär. Däremot ska man finnas till hands, hjälpa och stötta samt bidra med erfarenhet och vishet 😉.

Igår kväll gjordes ett undantag. Den egna klubben hade årsmöte. Blev tillfrågad för någon vecka sedan ifall man fick föreslå mig att leda mötet. Efter lite tvekan och avvaktan blev svaret OK.

Den avgående styrelsen hade gjort bra förberedelser. Det var ordning och reda. Formaliafrågorna blev snabbt överstökade. Lite mera tid tog det att bearbeta förslaget till nya stadgar. Dock handlade det inte om några stora principella frågeställningar utan små detaljer.

Kvällens heta punkt var den motion som lämnats in. Detta med ett yrkande om att rejält höja avgifter i klubben. Det handlade om en i sammanhanget minst sagt dramatisk kostnadsökning för tävlingsorienterande medlemmar. Bevekelsegrunden var att skapa "rättvisa". Oftast görs avgiftshöjningar när klubbkassan sinar men det var inte skälet. Klubbens ekonomi är god. Detta tack vare tusentals timmar av hängivet och ideellt arbete vid bland annat Vårruset och andra arrangemang.

Min tvekan att ställa upp som mötesordförande berodde bland annat på denna motion. Man kan inte och ska inte driva egna frågor och teser som mötesledare. Har dock alltid varit mycket tveksam till att öka och höja kostnader för idrottsliga aktiviteter speciellt när inte ekonomiska realiteter kräver det. Avsåg därför att agera för ett avslag av motionen. 

För egen del skulle en kostnadshöjning inte ha någon som helst betydelse. Orientering tillhör definitivt inte den aktivitet/avgift som nedprioriteras i den privata ekonomin!

Genom åren har jag dock alltför många gånger sett vilka konsekvenser kostnadshöjningar leder till: rejält minskat ideellt engagemang och kraftigt minskat tävlingsdeltagande! En dödstöt och ett dråpslag för en klubb helt enkelt. 

Styrelsen kom dock med moteld med en väl genomtänkt och offensiv strategi där värnandet om den ideella kraften och vikten av livlig tävlingsverksamhet var ledstjärnorna. När det var dags för beslut avslogs motionen och det med besked. 

Idag känner jag stor lättnad och tillfredsställelse. Det hade varit djupt tragiskt för orienteringssporten och för Vänersborgs SK ifall motionen bifallits. 

Psykträning ...

Under söndagsmorgonen anmälde stormen Ciara sin ankomst. Detta med många sekundmeter och med både stora som små vattendroppar. Nu stoppade detta inte de hundratalet startande som mötte upp för Vinterrace i Trollhättans södra delar.

För den som inte är någon större anhängare av masstarter och mycket löpbetonade stråk med ett och annat orienteringsinslag fungerade gårdagens race som bra "psykträning". Beteendevetare och terapeuter hävdar ju att man emellanåt måste konfrontera sig med sina svagheter och bräckligheter. Man måste träna sig och lära sig att "gilla läget" och det var med den föresatsen en och annan sprang iväg när startskottet smällde exakt 11.00.

Under loppet kändes inte Ciaras närvaro även om stormen tilltog undan för undan. Därför var det bara så skönt att den obligatoriska fikan efter loppet kunde intas i stugvärme. 

Eftersnacket böljade hit och dit men helt klart är att säsongspremiären om knappt en månad inte längre är en chimär utan ett faktum. Det närmar sig nu, som någon uttryckte det. Men innan dess väntar en Nattcup redan på tisdagskvällen. Det blir ännu ett pass med "psykträning" eftersom det återigen handlar om masstart. Nu börjar man bli riktigt duktig på det där, men till vilken nytta? När tävlingssäsongen är inne finns det inga arrangemang med masstart !?!

Se upp ...

Två svenska elitidrottare har torskat i dopingtester. Nu ska man avvakta ytterligare procedurer innan domen med eventuella avstängningar faller. Innan dess bör man vara försiktig med hätska utfall och fördömanden. Dock kan man konstatera att arbetet mot doping ändå är vitalt och man är på alerten.

Slås emellanåt av tanken att man som aktiv idrottare måste vara mycket försiktig med vad man stoppar i sig eller vilken dryck man sväljer. På gymmet är det ett evigt skakande på vattenflaskor uppblandade med diverse olika pulver. Har förstått att det huvudsakligen handlar om proteiner av olika slag. Forskare och dietister är vankelmodiga vad gäller nyttan men placebo-effekten ska man inte förakta.

Brukar ibland fråga gymmande "klubbmedlemmar" vad man hoppas uppnå och vad de olikfärgade substanserna består av. Svaren varierar och man brukar peka på innehållsförteckningen. Dessa är i regel långa med många kryptiska begrepp. Här hjälper det inte att ha haft godkänt på gymnasiets kemikurs inte! Är det någon som egentligen kan ha koll på allt och framförallt om det är några medel som finns i gränslandet till dopingklassade substanser?

Det stora flertalet som besöker gymmet är sannolikt inte tävlingsidrottare utan gymmar enbart med siktet inställt på att bli mer eller mindre tränade. Då bryr man sig inte.

Dock bör man som tävlingsidrottare vara mycket uppmärksam och jag kan förstå om någon av misstag får i sig det ena eller det andra. Men "förståelse" är inget som i dopingfall betraktas  som ett argument eller en förmildrande omständighet.

Tala är silver ...

Det är klart intressant att emellanåt bara vara betraktare och överhörare, alltså att bara observera  beteenden och lyssna på samtal. Man kan notera många dubbla budskap, motsägelser, paradoxer och oförenligheter. Inte minst i dessa tider när klimatfrågan är på tapeten och då inte minst bilåkandet.

Av en förmodligen ren tillfällighet har jag snappat upp att det huvudsakligen är kvinnor runt medelåldern som (gärna något högljutt) dryftar detta spörsmål. Många gånger är det synpunkter på hur andra beter sig eller rättare sagt inte borde bete sig.

... hur kan man ta bilen den korta biten ... man kan faktiskt åka kommunalt ... tänker man på hur mycket avgaser som släpps ut ... man måste dra ner på bilåkandet ... höj bensinpriset ... det går alldeles utmärkt att åka tåg och man kan ta cykeln med sig ... hur skulle det se ut om alla tog bilen ... och så vidare ...

Emellanåt tycks indignationen och upprördheten vara stor. Detta att döma av mimiken, tonläget och mer eller mindre yviga gester. När samtalen fortskrider börjar man försiktigt vittna om sitt eget beteende. Indignationen är då inte lika stor. Mimiken blir mera neutral. Gesterna minskar både i frekvens och omfång. Replikernas karaktär övergår mer och mer till att förklara, försvara, släta över och urskulda sig.

... det tar alldeles för lång tid att ta bussen ... måste ta bilen till jobbet ... har besvär med ryggen och kan inte bära flera matkassar ... barnen ska inte behöva vara på dagis så länge ... ibland måste man unna sig lite bekvämlighet ... det är så trångt på morgontåget ... 

man kan inte komma till träningen på annat sätt ... och så vidare ...

Dessa som man tycka dubbla budskap och motsägelser illustrerar på ett bra sätt problematiken med bilåkande och annat som tär på jordens resurser. Det är inte helt lätt att förhålla sig när olika intressen/förhållningssätt/behov/önskemål uppenbarligen inte är förenliga och då krockar med varandra. Därför riktas inget klander eller pekpinnar mot någon. Rannsakar man dessutom sitt eget beteende och agerande så blir uppställningen med dubbla budskap och paradoxer lång, riktigt lång, särskilt om man har några år på nacken. Lärdomen man drar som betraktare och överhörare kan sammanfattas i det klassiska ordspråket tala är silver tiga är guld.

Möte på berget ...

Några plusgrader, fukt i luften och gråtungt molntäcke är signumet för denna dag. Hustrun och svägerska-på-besök avsåg att roa sig med bingo och korsordslösande på svärmors äldreboende. Avböjde "erbjudandet" att hänga på med förespeglingen att jag-har-en-del-saker-att pyssla-med. Detta "pysslande" handlade om en tur på mtb:n. Efter påklädningsceremonin med både varma och vindtäta persedlar bar det iväg österut och upp på platån Hunneberg. Det blev halvannan timmas trampande innan magen ville ha sitt och det passade utmärkt att bromsa in vid matserveringen Spiskupan uppe på berget.

Väl där träffade jag på en tidigare kollega som med fru för första gången hade sökt sig till Hunneberg för en vandringstur och fika. Det blev ett trevligt återseende och det blev en extra lååååång lunchpaus. Först var det tillbakablickar och nostalgi följt av vad-pysslar-du-med-nuförtiden? Det tredje blocket handlade om tillvaron och händelser i tiden. Vi hade lösningar och åtgärdsförslag till det mesta och konstaterade till sist att det är så dumt att alla förstå-sig-påare och världsförbättrare är upptagna med att vara antingen pensionärer, frisörer eller taxichaufförer 😉.

Knappast motion ...

Dagens snackis på väg till start för veteranorienteringen med Sävedalens AIK som arrangör var av lite filosofisk och existentiell karaktär. Utgångspunkten var varför man åker långa sträckor för att tävla på Veteranrace vecka efter vecka ... vill man ha motion kan man ju egentligen få det på hemmaplan.

Samtalet kan egentligen sammanfattas med nedanstående två repliker från en ärrad kämpe:

- Jag springer inte orienteringstävlingar för att få motion. Motion får jag på annat sätt ... genom att gå i trapporna upp till lägenheten ... när det städas och fönstren putsas ... när jag går till vårdcentralen istället för att ta bussen då jag ska hämta recept för starkare värktabletter så att inte knät smärtar så förbannat när jag tävlar. Så är det!

- Jag tävlar för att det känns så gött ... att få ta i och svettas så mycket man kan ... att kämpa och slå sig genom bush och ris ... att ta en fajt mot kompisar ... att utmana sig själv ... att tvingas tänka klart när man är spytrött och mjölksyran känns mer och mer ... allt detta är bara så gött, det är därför jag tävlar!

På vägen hem satt jag där i min ensamhet i bilen. Hustrun föredrog denna dag att vara bingovärdinna på svärmors äldreboende. Från bilens högtalare hördes en av musikfavoriterna; Queen med Freddie Mercury. Då njuter man! 
Funderade över vad jag snappat upp på väg till start några timmar tidigare. Uppenbarligen handlar veteranorienterares hängivenhet om något mer än att bara "motionera" och andas frisk luft. 
Väl hemma söker jag och googlar efter forskningsrapporter och studier kring tävlingsfenomenet bland äldre. Många träffar och bland annat en rapport under rubriken "Idrottens samhällsnytta - en vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärden för individ och samhälle". Några axplock och konstateranden som görs:

- Äldre som deltar i tävlingsidrott anger bättre hälsa, livskvalitet och en mer hälsosam livsstil jämfört med jämnåriga äldre som inte idrottar (Walsh, 2014; Climstein, Walsh, Debeliso, Heazlewood, Sevene, & Adams, 2016). 

- Äldre får också betydande effekter av högintensiv fysisk aktivitet (Power m.fl., 2016; Unhjem, Nygard, van den Hoven, Sidhu, Hoff, & Wang, 2016), och det verkar aldrig vara för sent att börja med sådan aktivitet (Matelot m.fl., 2016). 

- Högintensiv fysisk aktivitet och att idrotta anses vara de viktigaste faktorerna för att motverka nedsatt fysisk förmåga med åldrande (Lepers & Stapley, 2016). 

- Samtidigt har idrotten traditionellt fokuserat lite på att inkludera vuxna och äldre individer som tidigare i livet slutade med idrott eller som aldrig började med idrott under uppväxtåren (Cobley, Baker, Wattie, & McKenna, 2009).

Daglig motion typ promenera, gå i trappor och klippa gräsmatta är naturligtvis bra för alla men tävlingsidrott och högintensiv fysisk aktivitet ger ännu fler pluseffekter. Skogssporten är suverän på att erbjuda både och. Motionsorienterare kan välja "Hitta ut", Preo eller promenadbanan på Veterantävlingar. För tävlingsorienterarna oavsett ålder är utbudet bara så stort ... och då handlar det inte i första hand om att få motion!

Tävla mera ...

I blogginslaget från i måndags (3/2) skrev jag om två juniorer som lämnar grannklubben Trollhättans SOK. Har sedan dess haft ett samtal med föräldragenerationen. Detta som ett underlag till ett kommande inslag i lokaltidningen TTELA. 

I efterhand har jag funderat, reflekterat och begrundat kring vad de berättade och med det de utmaningar som finns inom orienteringssporten för att kunna behålla barn och ungdomar i verksamheten. Konstaterar att det är så oerhört avgörande och betydelsefullt att föräldrar delar engagemanget med sina barn. Alltså, att föräldrarna också är/blir tävlingsaktiva. Orienteringssporten är ju också så extremt unik på att kunna erbjuda tävlingsmöjligheter oavsett ambitions- och prestationsnivå!

För att pröva mitt antagande har jag gjort en inventering bland orienterare i närområdet. Genom mitt "radskrivande" för TTELA har jag ganska så god koll på vilka dessa är i spridningsområdet.

Påfallande ofta handlar det om tävlingsaktivitet i två- och/eller tre generationsled. Alltså, de barn och ungdomar som blir kvar och fortsätter med sporten har förälder/föräldrar och/eller morföräldrar/farföräldrar som också är tävlingsaktiva. De äldre generationerna är garanter för och säkerställer att barn/ungdomar kommer till tävlingar samt får stöd och hjälp med allt runtomkring. Nu är detta i och för sig ingen nyhet eller överraskning och jag tror antagandet skulle bekräftas om det gjordes en mera vetenskaplig analys. 

Nåväl, vilka blir slutsatserna och konsekvenserna av detta? Jo, ska orienteringsklubbar överleva och behålla sin vitalitet är en avgörande framgångsfaktor att man underlättar/säkrar/möjliggör/stödjer/främjar tävlingsdeltagande för alla generationer. Man ska inte försvåra eller förhindra med exempelvis krångliga och invecklade regelverk eller höga kostnader. Jag tror att man i så stor utsträckning som möjligt ska prioritera och styra klubbens ekonomiska medel i första hand till tävlingsverksamhet!

Då uppnår man också en annan effekt - vilka är det som tar ansvar, jobbar ideellt och ställer upp för klubben? Ja, min lilla inventering har tydligt visat att det är tävlande föräldrar och tävlande mor- och farföräldrar! 

Alltså, mitt goda råd för få fart på en stagnerande klubb eller få ännu mera fart och spänst i en klubb är att öka tävlingsverksamheten - och detta för alla ålderskategorier!

Noterbart ...

Dagens Nyheter har idag på sin ledarsida ett intressant inlägg:

För drygt två år sedan skrev jag tillsammans med hustrun en motion till Orienteringsförbundet i detta ärende. Vi föreslog då att man i ungdomsklasserna skulle ha klassbyte samma dag man fyllde år. Detta just för att undvika de negativa effekter som DN:s ledarskribent tar upp. Det blev avslag både från Västergötlands OF som SOFT.

Det märkliga är dock att vilka vi än pratar med i olika sammanhang så instämmer man i tanken och är förvånad över att man bibehåller ett gammalt system. Man brukar alltid värna om barns idrottande och engagemang men just när det gäller ålder och skillnad i utveckling har det blivit en icke-fråga.

Klubbyte ...

Grannklubben Trollhättans SOK tappar två av sina bästa juniororienterare. Tvillingparet Malin och Linus Agervig-Kristiansson har valt IFK Göteborg som ny klubbadress. Sedan något år tillbaka lämnade även storasyster Ida moderklubben och tävlar numera för Haldens SK i Norge.

Malin vann förra året sprintdistansen på ungdoms-EM och detta i den danska landslagsdressen då hon och brorsan har dubbla medborgarskap. Tvillingparet har noterat många framgångar de senaste åren och söker nu nya utmaningar.

Även om de två inte tillhör den egna klubben känns det trist för orienteringssporten i området. Det är så viktigt, så betydelsefullt och så avgörande för en sprudlande orienteringsverksamhet om det finns förebilder och föredömen i närområdet. Medialt betyder det också oerhört mycket.

Men ... jag tycker att Malin och Linus gör helt rätt. Har man drivet, lusten och ambitionen att elitsatsa måste man söka nya utmaningar. Man ska söka sig till nya miljöer, miljöer med en klubbkultur som andas och främjar toppidrottssatsning. Tyvärr räcker inte klubbarna i Trestadsområdet till. Förutsättningarna finns vad gäller tillgången på högklassig och varierande terräng, bra kartor och faciliteter av olika slag. Men ... hängivenheten, entusiasmen och ivern verkar saknas (eller så har det mattats av). I den egna klubben har det exempelvis varit lite för mycket "nej", "usch" och "fy" när elitsatsningar varit på tapeten i olika sammanhang.

Nu är det bara att hålla tummarna och skicka massor av lyckönskningar till det sympatiska tvillingparet. 

Kartritning ...

Kartkommittén i den egna klubben har gett mig uppdraget att vara "projektledare" för revideringen av kartan som täcker delar av Starkebo väster om Skidstugan. Arbetet påbörjades för ett knappt år sedan med inventering av vilka områden som var aktuella. Därefter handlade det om rekrytering av kartritare. Valet föll slutligen på Carl-Henry Andersson från Rävlanda. Han har gedigen erfarenhet och är "specialist" på västsvensk terräng. Carl-Henry påbörjade arbetet i början på sommaren 2019. Sedan dess har han undan för undan betat av den flacka och detaljrika terrängen med alla sankmarker, höjdpartier och kurvbildsdetaljer. 

För min del har det handlat om regelbunden avstämning av arbetet bland annat med terrängbesök för "kvalitetssäkring". 

Carl-Henry är oerhört skicklig och det kommer att bli en toppenbra slutprodukt. Det har gått åt en och annan timme varje vecka och därför känns det skönt att vi nu är inne i slutfasen. Innan sommaren ska allt vara klart och deltagarna på höstens tävling har verkligen något att se fram emot. 

All kartrevidering i klubben görs inte av professionella kartritare. Vissa projekt görs ideellt av klubbmedlemmar. Jag är inte kartritare men kan göra smärre och enklare revideringar och kompletteringar. Är inte ensam om detta utan det finns några fler i klubben som grejar det.

För några veckor sedan noterade jag att Skidstugekartan av sprintkaraktär krävde justeringar. Har därför den gångna veckan rekat några timmar och det har både försvunnit och tillkommit detaljer. 

Måste erkänna att jag är väldigt kräsen och fordande vad gäller kartstandard. Brukar kunna gnälla på kartritare men har samtidigt stor respekt och ödmjukhet för deras svåra och utmanande jobb!

En kvarnsten ...

Vänersborg har inte särskilt mycket att stoltsera med. Men en sak har man, världens dyraste bandyarena. Den kostade omkring 300 miljoner kronor när den uppfördes för dryga tio år sedan. Ett herostratiskt belopp i sammanhanget!

Dra mig till minnes att hela processen från idé och tanke till byggstart gick otroligt snabbt. Det var den dåvarande sossemajoriteten som drev på och skyndade på. Belackare fanns men deras röster och uppmaningar om besinning och sakta i backarna nonchalerades fullständigt. 

Sedan betongschabraket väl kom på plats har det enbart varit förknippat med elände och problem. I ett tidigt skede blåste taket av och sedan dess har man inte fått ordning på det hela. Anläggningen utlovades bli en multiarena med plats för inte bara bandymatcher utan också för konserter och andra evenemang. Så blev det inte eller rättare sagt det gick inte. Iskyla och läckande tak omöjliggör detta.

Radio Väst har den senaste veckan fokuserat på arenan och "mullvadat" bland protokoll, handlingar och ekonomiska sammanställningar. Det har inte varit någon trevlig läsning för skattebetalarna. Anläggningen slukar oerhörda summor varje månad. Hittills har det gått åt en kvarts miljard att driva anläggningen. Det betyder att närmare två miljoner går åt varje månad för att hålla anläggningen vid liv. Parallellt har sektorer som skola, vård och omsorg fått göra stora nedskärningar och inskränkningar. De som ursprungligen var ansvariga och pådrivande har för länge sedan sjappat. Det är illa, mycket illa!

Som lök på laxen har man denna vinter fått allt mer problem med ännu fler läckor i taket. Det åtgärdas genom att hinkar sätts ut för att samla in vattenmassorna. Att lägga ett nytt tak är inte politiskt möjligt enligt kommunledningen. I dagsläget finns inga åtgärdsplaner enligt Radio Väst. 

Dessutom går det riktigt illa för bandysporten som egentligen skulle få så fina förutsättningar genom tillkomsten av arenan. Det som skulle bli en stolthet för regionhuvudstaden har blivit en kvarnsten runt halsen - en dyr sådan!