Vem i hela världen kan man lita på? Det är en strof från Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band från början av 70-talet. Vill själv sjunga ut samma känsla efter att ha följt statstelevisionens nya debattprogram "Sverige möts" om situationen i grannstaden Trollhättan och området Kronogården.
Vem kan man lita på utifrån de olika vittnesmålen som framfördes ... här är det oftast lugnt ... bilar bränns och fönster krossas ... det är polisen som provocerar ... har bott här i över tjugo år och trivs osv osv.
Debattprogram tenderar allt som oftast att dra iväg i alla möjliga riktningar. Tror att detta till stor del beror på att man ger så mycket taltid och fokus på personer och grupperingar som starkt driver sina egna agendor. Emellanåt går man till ytterligheter som inte känns/tycks/upplevs vara relevanta och adekvata. Då uppstår en stor spänning och motsättningarna blir så starka. Tonläget höjs, gesterna blir allt yvigare och frustrationen eskalerar. Till slut handlar det inte längre om ett samtal med dialog, tankeutbyte och reflektion. Det blir pajkastning, personangrepp, överkörning och trakasserier. Den goda tanken med debatten att finna lösningar och att skapa hopp och möjligheter blir bara en chimär.
När timman är överstökad sitter man där som tittare och undrar och fundrar ... vem kan man lita på?
