Usch och fy ...

Så har då lumbagon slagit till och det med besked. Det var några år sedan sist men smärtan känns igen. Oj, vad ländryggen gör ont och förhindrar rörelse. Det är med största sannolikhet resultatet/effekten/vådan av för många lyft och slarviga rörelser kopplade till utflyttning och städning av den stamrenoverade lägenheten. Det har funnits en molande ryggvärk den senaste tiden men så smällde det till så som ryggskott plägar göra. Usch, så orörlig man blir men de kloka råden handlar om att man ska hålla sig i rörelse ... med försiktighet. Dock omöjligt att springa och då blir det riktigt trist ett tag framöver. 

Naturdag ...

En dag i skogen ... men ingen orientering! Det vackra vädret som visade sig redan i arla morgonstund inbjöd till utevistelse. Alltså, fick paddorna vila efter att blivit ”uppvärmda” under någon morgontimma. Hunneberg väntade med trollstig och skolledighetsaktiviteter samt Älgmuseum och riklig lunch på Spiskupan.

Många var de som besökte berget denna dag. Huvudsakligen två generationer typ barn och deras mor- och/eller farföräldrar. Mammor och pappor slet förmodligen ihop till brödfödan.

Vädret var bara så där underbart höstigt med blå himmel, sol och krispig luft. De senaste dagarnas rikliga nederbörd märktes i åar, bäckar och vattenfall. Det var nästan som en vårflod.

Konstaterade att muséet ”taggat upp” sina utställningar och aktiviteter sedan det förra besöket för några år sedan. Klart bra och kul. Det enda som saknas är en älghage så att skogarnas konung och familjen kan beskådas ”live”.

En härlig dag kan läggas till handlingarna men oj så tidigt mörkret lägrar sig när det nu är vintertid som gäller.

Föräldrafritt ...

Barnbarn har höstledigt medan föräldrarna knegar på. Då blir det vistelse och övernattning hos farföräldrarna. Programmet är tajt och aktiviteterna är/blir många. Det skapar hunger och det mesta slinker ner utan kommentarer typ äckligt eller tycker inte om. Om detta beror på särskilt god/anpassad mat eller att hungern är den bästa kryddan är inte klarlagt, sannolikt både och.

Barnbarn är kul och det blir bara bättre genom åren och ju äldre de blir. Samtal kan föras och intressanta diskussioner kan hållas. Då och då kommer dråpliga kommentarer som framkallar skratt och leenden över hela ansiktet.

Kul att se den goa stämningen kusiner emellan och det är ingen tvekan om att de trivs tillsammans. Då känns det gött hos den äldre generationen!

OL på Backamo ...

Backamo var från 1724 övningsplats i Grinneröds socken för Bohusläns regemente. Från 1770 blev Backamo regementsmötesplats för Bohusläns dragonregemente, som 1791 omorganiserades till infanteri och blev Bohusläns regemente (I 17). 1913 flyttade regementet från Backamo till nybyggda kaserner i Uddevalla.

Under andra världskriget användes Backamo som interneringsläger för tysk militär som i krigets slutskede hade deserterat till Sverige. På hösten 1945 utlämnades 950 tyska soldater till Sovjetunionen och resterande 250 tyska soldater till segrarmakterna. 

Dagens orientering, Fräknefejden, hade start och mål förlagt till denna mytomspunna plats. Över 500 löpare kom till start och mötte vattensjuka skogsområden efter nattens intensiva regnande. Banorna var "så där" med relativt enkla sträckor och löpbetonat. För många var detta säsongsfinal medan andra hade fullt upp med att formera tvåmannalag inför nästa veckas patrulltävling med betckningen Uddevallatrofén.

En ”vanlig” lördag ...

Orienteringssäsongen börjar närmar sig slutet. Utbudet minskar och denna lördag fanns inget arrangemang. Då kan man ägna sig åt annat eller som en nära bekant uttrycker det, vara som "vanligt folk".

Därför inleddes förmiddagen med att kolla in de äldsta barnbarnens seriematch i innebandy. Det gästande laget Stöpen från Skaraborg fick återvända utan poäng, alltså blev det seger för Vänersborg efter bra och kreativt spel.

Sedan väntade marknadsbesök. Sedan urminnes tider, den sista lördagen i oktober, går invånarna i Vänersborgs kommun man ur huse för att ta sig till stadens centrum och köpa karameller, strumpor, hantverk, kokosbollar, renkorv och mycket annat som erbjuds i marknadsstånden. Marknadshelgen är även en hemvändarhelg. Då kommer många utflyttade Vänersborgare hem för att träffa vänner och bekanta. 

Restauranger och matställen var mer än välfyllda så matintaget blev hemma vid köksbordet innan en tupplur väntade. Kvällen lär tillbringas sittande framför tv:n för att kolla in "Så mycket bättre" ... men imorgon väntar orientering igen efter att ha varit som "vanligt folk" denna gråtrista och småkyliga lördag!

Rannsakan ...

Denna fredag fylls flera avisors sportsidor av krisen inom bandysporten. Krisen handlar om brist på pengar. Det är inte en enstaka elitklubb det rör sig om utan flera. Hemmastadens stolthet IFK Vänersborg genomgår och har genomgått ett stålbad. Tidigare i år stod man på konkursens brant men räddades av en ackordsuppgörelse.

Det som är lite märkligt med ett utifrånperspektiv är varför flera bandyklubbar samtidigt drabbas av pengabrist. Har man drabbats av kollektiv spenderhybris? Har man bara toksatsat, investerat, höjt spelarlöner och ersättningar? Något mysko är det trots att det centrala förbundet kollar upp och nagelfar enskilda klubbars ekonomi.

En hypotes kan vara att man har överskattat intressenters, sponsorers och det publika intresset. Man är helt enkelt inte så stora/attraktiva/mediaspektakulära som man tror eller vill tro. På hemmaplan är man det, i det lilla samhället eller småstaden, men knappast i ett större perspektiv. Konkurrensen är stor på elitnivå inom lagidrotterna. Det är lätt att lockas av de stora aktörerna typ fotboll och ishockey och då kopiera och ta efter agerande och beteende typ höga spelarlöner, exklusiva arenor och dyra kringaktiviteter. Men smakar det så kostar det. De monetära strömmarna räcker uppenbarligen inte till för alla!

Gissar att det nu är ett antal bandyklubbar som inte bara ropar hu-och-hej och tutar på utan måste skära ner, snåla och ha lite mera koll på ekonomin än tidigare. 

Slag i luften ...

 Jag vistas ofta i skog och natur. Det är ytterst sällan jag nuförtiden upplever nedskräpning. OK, en och annan ölburk, några hamburgerkartonger osv. Utomlands är det dock annorlunda. Oj, vilja drivor av plastpåsar, kartonger, bildäck, glasflaskor osv. Man blir minst sagt förskräckt. Det känns därför bara så skönt att att vi i Sverige och Norden verkligen värnar om naturen och vår miljö. Experter och förståsigpåare hävdar med bestämdhet att exempelvis plastpåsar i mycket liten utsträckning skräpar ner den svenska naturen

Men, men regeringen menar att plastpåsarna måste bort från skogar och hav och vill därför lägga en extra skatt på plastpåsar i affären. Nästa sommar kommer en plastpåse utifrån förslaget att kosta hela sju kronor. Man lägger alltså en straffskatt på plast som är enkel att återvinna och som ofta används för avfallshantering. Märkligt, märkligt och man undrar om det inte bara är ett förtäckt skäl att skaffa extra skatteinkomster och detta görs med "miljöskäl" som täckmantel.

Tolka mig nu inte som plastens försvarare och ombudsman. Det är bedrövligt med all plast i världshaven, fruktansvärt besvärligt! Dock lär knappast en hög skatt på plastpåsar i Sverige leda till ännu renare skogar och strövområden. Har man klåda gäller det att klia på rätt ställe säger ett klassiskt ordspråk ... 

Höstavslut ...

Idag avverkades den sista omgången denna höst av Trestads veteranorienteringar eller ”Antikrundan” som några brukar benämna denna onsdagsaktivitet. Precis 100 startande kunde arrangörerna OK Skogshjortarna notera. Alingsåsklubben svarade som vanligt för ett toppenarrangemang med utmanande banor signerade Rune Larsson.

Är nu själv ”back on track” efter skadan som uppstod i Stockholm för knappt två veckor sedan. Den är inte helt läkt och kräver lite försiktig löpning men nu kan man nästan tugga på som vanligt igen.

Traditionsenligt bjöds det på ärtsoppa och pannkakor denna avslutningsdag. Säsongen sammanfattades genom statistikern Leif som bokför det mesta. Aktiviteten har nu levt i hela 19 år med ett tjugotal tävlingar årligen. Det är imponerande och det finns en liten skara som varit med från ”the very beginning”.

Nästa års program presenterades och det blir inte helt överraskande ... precis som vanligt! 

Eftersnacket över ärtorna och pannkakorna kretsade bland annat kring kinesernas fusk på militära orienterings-VM. Svensk media har uppmärksammat detta och det spädde naturligtvis på kommentarer, synpunkter, fördömanden och suckar. 

För flertalet gamlingar väntar nu vinteridet medan andra förlänger säsongen genom deltagande i granndistriktens veteranaktiviter. 

Usch och fy ...

Internationella Orienteringsförbundet skriver på sin hemsida följande rader utifrån vad som hände på militär-VM som nu avgörs i Kina:

Medeldistanstävlingen överskuggas tyvärr av omfattande fusk av det kinesiska laget. Ursprungligen kom kinesiska löpare i mål på första, andra och fjärde plats bland kvinnorna och andra plats bland män. Ett otroligt resultat, men det upptäcktes snart och bevisades att löparna hade fått olaglig hjälp både av åskådare i terrängen, markeringar och små stigar förberedda för dem och som bara de var medvetna om. En gemensam protest delades ut av landslagen i Ryssland, Schweiz, Frankrike, Belgien, Polen och Österrike och juryn beslutade att diskvalificera alla konkurrenter i det kinesiska laget. Enligt jurybeslutet skulle deras resultat ogiltigförklaras och inte inkluderas i resultatlistorna och de ska inte tillåtas starta i långdistansen. Kineserna överklagade beslutet till CISM men protesten bifölls.

Ja, vad ska man säga? Först blir man förbannad sedan ledsen i ögat och till slut undrar man hur och varför det kunde hände. Om några dagar är det också avslutning av World Cup och det avgörs också i Kina. Farhågor uppstår naturligtvis, var fusket bara en enstaka händelse eller är det något systematiserat? Usch så trist!

Glaskonst ...

Dagen idag bjöd inledningsvis på orientering. Omkring 1000 löpare mötte upp i Delsjöterrängen i Göteborg. Lufsade runt en bana i öppen klass då skadan från förra helgens tävlingar ännu inte har läkt ... men det går åt rätt håll. Var dock försiktig, mycket försiktig, i den bitvis steniga terrängen.

Efter loppet bar det iväg till Stenungsund för söndagsmiddag med yngsta sonen och familj. Därefter väntade konstutställning i det mäktiga bergsrummet som Vattenfall förfogar över. Många var de besökande denna sista utställningsdag. Många var också konstverken i olika glasformationer. Häftigt, färgsprakande samt mytiskt och mystiskt!

Dalatur ...

Omkring 1000 ungdomar drar kommande helg till Daladubbeln som avgörs vid Backa Herrgård mellan Falun och Svärdsjö. Bland dessa återfinns de två äldsta barnbarnen. De har varit med tidigare och vad jag tydligt uppfattat är tävlingen ett "måste".

Daladubbeln är en tvådagarstävling för ungdomar och juniorer med två etapper som räknas samman. Man springer i lag om två och inleder med en stafett och dagen därpå är det patrulltävling. För att få sammanlagt resultat ska samma par springa både stafetten och patrulltävlingen.

Nu är det vad jag förstått inte bara tävlingen som är det intressanta utan allt runtomkring typ resan tillsammans med kompisar i minibussar, samvaron och umgänget med konkurrenter från olika delar av Sverige och att det är ett tydligt ungdomsfokus. Medföljande vuxna och ledare får nöja sig med så kallade öppna klasser.

Så trist att tävlingen inte fanns när man själv var tonåring ... det var inte bättre förr!

Vändning ...

Överhörde ett samtal i mataffärens kassakö. Två mammor ojade sig över idrottsklubben där telingarna var medlemmar. Ojandet handlade egentligen om ett kravställande. Krav på att föreningen borde göra det och det och ta itu med både det ena och andra. 

Det är inte första gången jag hör liknande tongångar. På något sätt betraktar den unga moderna människan den självständiga och fristående idrottsföreningen som en utlöpare av samhällsservicen. Alltså, att klubben är en del av den offentliga sektorn där man som medborgare kan kräva och påfordra.

Varför har det blivit på detta sätt? Har idrottsklubbarna i sin iver att locka till sig fler utövare bara lockat med möjligheter och tonat ner skyldigheter? Har man låtit bli att kommunicera villkoren och förutsättningarna som råder i den ideella sektorn? Har man blivit överdrivet "serviceinriktad" och undfallande så att den goda tanken har blivit den goda sakens fiende?

Det var frestande att i kassakön lägga mig i diskussionen men så plötsligt kom repliken från den ena mamman; vi kanske ska erbjuda klubben vår hjälp och göra en insats! Det inledande ojandet övergick till reflektion och konstruktivitet. Det är inte så illa ställt med den unga moderna människan som en gamling ibland tror!

Oj, så tröttsamt ...

Brukar med större eller mindre intresse följa partiledardebatter i statstelevisionen. Så var det också i söndags efter hemkomsten från 25-manna trots att tröttheten kommit smygande. Dock blev det bara en timma framför TV-apparaten. Det var inte den fysiska tröttheten som var orsaken utan tristessen och långtråkigheten. Samma gamla trista argument, ordväxlingar och positionerande. Ingenting nytt presenterades, bara unken skåpmat typ ruttnande matrester. Är det någon gång partiledarna borde/kunde/skulle ta ut svängarna och tillåta sig att visionera och tänka utanför den så kallade boxen så var det i söndagens debatt. Inget stod egentligen på spel. 

Noterade att alla medverkande naturligtvis tränats och skolats i retorikens grunder. Speciellt kryddade man sina argument med mycket pathos. Det är när man som talare säger saker för att väcka känslor hos åhörarna.  Genom att använda sig av denna teknik ska man engagera och beröra lyssnarna känslomässigt. 

Minns när jag själv retorikutbildades för många år sedan. Professorn påpekade speciellt att om man ska lyckas med känsloargument typ pathos måste man själv först och främst tro på vad man säger så att man utstrålar verklig entusiasm och engagemang. Det genomskådas lätt om man låtsas vara entusiastisk och engagerad. Tyvärr var det väldigt mycket spelad och påklistrad "pathos" under söndagskvällen och då blir det bara floskler och klyschor.

Pust ...

Hemma igen efter intensiva dagar i Stockholm med 25-mannastafetten och en medeldistans som avslutning. Svågern har firats för sina 70 år och kulturupplevelsepåsen har fått påfyllning. Under sen söndagseftermiddag väntade så bilresa hem med stundtals köande på E 20. Skönt med vilodag denna måndag!

Dock ett trist eftermäle från dagarna i huvudstaden. En sträckning typ ”gubbvad” fick man med sig hem. Detta efter ett snedtramp över en stengärdsgård och oturlig fotnedsättning på medeldistanstävlingen. Trist, trist ... nu blir det rehabträning utan löpning ett tag.

25-manna ännu en gång ...

Har under många år sprungit någon av 25-mannastafettens sträckor men tyckte för några år sedan att nu var det nog. Gamlingar ska inte platsa före yngre och hungrigare! Eftersom helgen skulle tillbringas i Stockholm fick laguttagaren ändå en signal att om det behövdes någon reserv så var vi på plats. Signalen kom och det var bara att förbereda sig på en av de fyra parallellsträckorna 19-20-21-22. Jag var med råge den klart äldste i laget! Löpmässigt har man inte längre en chans men blir det lite svårare orientering kan man ändå hyggligt vara med.

Banorna var bitvis klart utmanande med en del luriga kontroller så det passade perfekt. Efter en tung inledning lyckades laget till slut komma på placering 152. Klart godkänt får bli betyget.

Annars var tävlingen sig lik med långa gångvägar från parkering och till arena. Köerna till olika faciliteter var också stundtals långa men det ingår i hela tävlingskonceptet så det var inget att oja sig över. Ännu en 25-manna är avklarad!

Kultur hela dagen lång ...

Nationalmuséet, Moderna muséet och Fotografiska muséet besöktes denna dag i huvudstaden. Det var några år sedan sist och det är alltid lika kul att kolla in. Det blev många registrerade gångsteg då apostlahästarna fick fungera som transportmedel. Fika och lunchintag gick inte heller av för hackor så det blev en skön heldag.

Imorgon väntar 25-mannastafetten som avgörs i skogarna runt Västerhaninge. Över 360 lag med sammantaget närmare 10 000 löpare ställer upp. Dagarna blir tajta i Stockholm!

Till huvudstaden ...

Under tidig morgontimma packades bilen full för färd till och vistelse i Stockholm de närmaste dagarna. Svägerskan ska besökas och gästas i sin nya lägenhet och dessutom väntar 25-mannatävlingar under helgen.

På uppresan blev det en lång kaffepaus strax norr om Varnhem. Pausen blev lång eftersom det råkade vara en veterantävling där just denna dag. Så innan kaffet var det bara att ge sig ut i den flacka skogen.

Många gamlingar kände sig kallade. Har aldrig tidigare varit med om att hela 177 startande har ställt upp på en pensionärsorientering. Arrangemanget var imponerande, minst sagt. Det kändes som om man var på en stortävling. Banorna var av högsta klass och gemytet frodades.

Skön start på dagen och en innehållsrik paus innan färden fortsatte. Väl framme väntade smakfull paj och en ny insikt. Insikten om att svägerskan har dolt en talang under många år. En designtalang som fått utlopp vid möbleringen och utsmyckningen av lägenheten. Imponerande!

Löp i Flundre ...

På många platser här i väst är terrängen riktigt usel typ brötig, pinnig, bushig och svårframkomlig. I Sjuntorp strax söder om Trollhättan finns ett sådant område. OK Flundrehof har sin klubbstuga där. Så trist att ha dessa omgivningar framförallt när det gäller barn- och nybörjarverksamheten. 

Nåväl, idag var det veteranrace där och det var med viss tvekan färden ställdes dit. Hustrun kastade in handduken under förespeglingen att hon kände sig trött. Nu hade arrangörerna, visa av erfarenheten, valt det minst bushiga området och dessutom lagt banor där man vid många tillfällen kunde utnyttja stigsystemen. 

Trots vetskapen om terrängen och trots att vädret var höstigt med regnet hängande i luften var det som vanligt ett hundratal gamlingar samt några yngre "wannabees" som mötte upp.

Klubbstugan var skönt uppvärmd och över kaffeborden kunde man efter löpet sitta och oja sig över förmiddagens upplevelser och bedrifter. Dessutom fanns gamle bekantingen Per Nordahl på plats för att värva resenärer till nästa års VM för veteraner. Han presenterade ett spännande upplägg men frågan är om Slovakien är så lockande. Det känns knappast så i dagsläget.

Tonåring ...

Idag fyller äldsta barnbarnet 13 år. Oj, vad åren går. Tycker inte det var så längesedan telefonsamtalet kom om att en blåögd kille sett dagens ljus en söndag. Oj, vad roligt det var!

Tidigt präglades han och lotsades in i idrottens värld. Ja, han hade egentligen inget val! Men det var uppenbarligen en tändande gnista som efter hand utvecklats till ett brinnande engagemang. Naturligtvis är det extra kul att han känner så starkt för den kära skogssporten. Orientering förenar verkligen över generationsgränserna. Vilka härliga utbyten och samtal det brukar vara när vi söndag efter söndag pratar igenom varandras banor efter genomförd tävling. Under flera år är det den äldre generationen som kommit med tips, goda råd och tankeväckare men snart kommer säkert tiden när det är junioren som förklarar, upplyser och klarlägger.

Innebandyn är ett annat stort intresse han har och just nu är det säsongsupptakt. Det blir många träningskvällar nu när orienteringstävlandet trappas ner.

Inträdet i tonårsåldern medför också andra förändringar. Nu är det högstadiet som gäller med lite andra förhållanden än under de tidigare skolåren.

Under tonåren går man från att vara barn till att bli vuxen. Man söker sin identitet och provar sig fram; vem är jag och vad vill jag vara? Som farföräldrar kan man finnas där för att ge stöd, uppmuntran och ha stor förståelse för tonårsperioden som någon uttryckt med nedanstående rader:

Låt mig få vara en trotsig tonåring, jag kommer att bli vuxen.

Låt mig få skrika och springa min väg, jag kommer att återvända.

Låt mig få hitta en egen väg, jag kommer ändå att försöka.

Låt mig få deppa och vara sur, jag kommer att bli glad igen.

Låt mig få hitta mitt eget liv, jag kommer ändå att lämna er någon gång.

Låt mig få ha hemligheter, jag kommer att berätta dem sen.

Låt mig få gå när jag är redo, men släpp mig inte helt.

Låt mig få komma igen och vara liten, jag vill inte alltid vara stor.

Många tävlingar ...

Idag var det ett litet jubileum. Den 70:de tävlingen för året genomfördes. Då är inte mindre lokala tävlingar typ Veteranrace, Nattcuper, Vinterrace och träningstävlingar medräknade. Huvuddelen av tävlingarna har varit arrangemang inom landet men ett antal har också sprungits i Danmark, Norge och Italien.

Dagens långdistanstävling, Bohusbataljen, arrangerades av den lilla klubben Herrestads AIF med stöd av Uddevalla IS. Terrängen i den norra utkanten av Uddevalla utnyttjades. Ett kuperat och stigrikt område. Bra och kul banor bjöds det på denna småkyliga oktobersöndag. Då och då krasade det till i vattenpussarna när man trampade igenom nattgammal is. Nu är hösten definitivt här men säsongen är ännu inte över ...

No more shit ...

Morgonen bjöd på minusgrad med blå himmel och solsken. Färden ställdes till Göteborg för långdistansorientering. Det har blivit många tävlingar runt storstaden under året trots att det inte brukar bjudas på särskilt kul terräng. Oftast är det kuperat, bökigt och bushigt. Ingen undantag heller idag. Flertalet av klubbkompisarna ratar oftast göteborgstävlingar så vi var bara en handfull deltagare från Vänersborg. 

För egen del blev det idag ett stort tidstapp till den tredje kontrollen. Nästan åtta minuter gick åt innan kontrollen passerades.

Oj, så många branter, skrevor och skrent det fanns i kontrollområdet. Det var väldigt svårt att få ett grepp över det hela. Passerade kontrollen bara med några meter (enligt det gröna gps-spåret) ett par gånger utan att se kontrollskärmen. Usch, så trist. Tanken dök upp att ge upp, men det känns bara så trist. Det var bara att bita ihop och trassla sig igenom snår och sankmarker men det var inte med någon intensiv eller offensiv forcering. "Shit happens" får bli en sammanfattning av det hela.

På hemfärden gjordes ett uppehåll i Lödöse för ytterligare städning och rengöring av svärmors lägenhet. Det har blivit många timmar nu och jag "kräks" sopsäckar, skräp och prylar som kasseras. Det har blivit väl mycket av den varan de senaste månaderna då också den egna lägenheten röjts ut och iordningställts i samband med renoveringen.

Måste dock beundra hustrun och den energi samt de många, många timmarna hon fixat med sin mammas flytt. Dock är det nu inte mycket som återstår så förhoppningsvis blir det "no more shit" på ett tag.

Glappet ...

Har följt några diskussionstrådar och även lyssnat på poddar där samtal förts om idrottsrörelsen. Intressanta och tankeväckande diskussioner. Konstaterar dock att det finns ett glapp inom de flesta idrotter. Ett glapp mellan de centrala förbunden och de lokala idrottsföreningarna.

Vardagsarbetet i en vanlig förening kan inte jämföras med tillvaron i ett företag eller inom en myndighet. Det som utförs sker huvudsakligen på människors begränsade fritid och många gånger med bristande tillgång på hjälpmedel och andra resurser. Det är svårt för en klubbledning att ställa krav; man kan inte beordra; man kan inte kräva (möjligtvis vädja); man kan inte tvinga människor att vilja. Tiden för föreningsarbetaren är också starkt begränsad. Även om man skulle vilja medger inte omständigheterna att tid kan avsättas till diskussioner om exempelvis inriktning, värderingar och förhållningssätt. Här finns glappet mellan idrottens överbyggnad (RF och SF) och föreningsarbetaren. De förra med anställda medarbetare och funktionärer kan på sin arbetstid ägna en hel del tid åt att tänka, fundera, diskutera inriktningsfrågor, förhållningssätt och så vidare. Man har också tid och en skicklighet att formulera PM, anvisningar och riktlinjer som ”trycks ner” till föreningslivet. Mottagaren, föreningsarbetaren och utföraren, känner oftast en otillräcklighet i att hinna med. All ordinarie verksamhet ska rulla på och/men samtidigt ska man tänka om och tänka nytt, utveckla och förnya.

Nu tycker jag inte att man på centralt ska sluta med fundera, visionera och driva på men det måste finnas en stor ödmjukhet, förståelse och respekt för realiteterna på klubbnivå.

Dominoeffekt ...

Renoveringen av lägenheten triggade också igång andra saker typ kolla igenom och sedan slänga prylar som inte använts på många år. Möbler med många år på nacken har dömts ut av olika skäl och sedan förpassats till återvinningen eller Röda korset. 

Även dubbelsängen betraktades som uttjänt. Efter att ha tillbringat nattens timmar med madrass på golvet de senaste veckorna levererades igår den nya sängen. Det var en så kallad kontinentalsäng med flera lager madrasser så nu blir det att sova på hög höjd. Oj, så långt ner till golvet det har blivit! Dock måste tillstås; den var skön och känslan av att ligga i en modern hotellsäng var påtaglig.

Nu undras vilken dominobricka som ska falla härnäst ... vilken garderob står i tur att bli granskad och utrensad?

Höstkyla ...

"Klibbig svett, fästingbett.

Ny säsong, långkalsong".

Så skaldade någon i Dagens Nyheter för några dagar sedan. Imorse var det bara att instämma. Graderna kröp ner mot noll. För första gången denna höst åkte den värmande supertröjan på när det vankades veteranorientering i Trollhättan. Usch och tvi! Som tur var kunde man efter dagens löp byta om inomhus och duscha varmt.

Trollhättans SOK bjöd annars på suveränt bra och utmanande banor med många vägvalsalternativ i Strömslundsterrängen. Banorna avslutades med en slinga runt klubbanläggningen. Kartskalan var 1:1000 och det gällde att snabbt kunna ställa om från den tidigare skalan på 1:7 500. 

Vid starten uppsnappades två repliker som karaktäriserar det orienterande veteransläktet:

"Idag måste jag ta en sen start så att värktabletten hinner verka"!

"Har nu varit tokförkyld i en vecka och det går inte över ... men nu kan jag inte vara stilla längre! "

Ytterligare kommentarer eller reflektioner är överflödiga!

Krispigt och soligt ...

Den 1:a oktober 1978, alltså för 41 år sedan, var den tidiga morgonen krispigt höstkylig. Himlen var intensivt blå och när solen kom över horisonten värmde den riktigt skönt. Minns väl denna dag när OK Gipen arrangerade SM-stafett för herrar och herrjuniorer. Hade dubbla uppgifter vid detta arrangemang dels som banläggare men också som speaker.

På den tiden delade man på herrarnas och damernas SM-stafetter. Dagen innan hade tjejernas kamp om SM-gulden avgjorts i Dunevallen med Trollhättans SK som arrangörer. Vet inte varför denna uppdelning gjordes, kanske var det för att få extra uppmärksamhet på damer respektive herrar. 

Tävlingsarenan var belägen vid gården Muleröd väster om Lilla Edet och terrängen var kuperad och det var huvudsakligen storvuxen och lättframkomlig granskog. 

Ovanstående kartklipp var en av juniorsträckorna. Delade banläggaransvaret med Kjell Pettersson. Intressant att så här fyra decennier senare reflektera över förändringar vad gäller banläggningsteknik osv. Konstaterar att det har inte hänt så mycket. Grundprinciperna är desamma och gafflingar fanns redan då. Kartan, signerad Sven-Ola Darell (VM-löpare 1966), var då av absolut högsta klass. 

Det var en härlig dag med en mycket lyckad tävling och nöjda deltagare. Solen och den blå himlen hedrade arrangemanget hela långa dagen denna första dag i oktober 1978.