Skeden talar …

I hushållets gömmor finns en oansenlig träslev. Vid första anblicken ser den mest ut som ett gammalt prydnadsföremål från en svunnen tid, en sådan där sak som en gång hade sin givna plats på kökshyllan men som med åren hamnat långt in i ett vitrinskåp.

Det som fångade intresset var inte själva sleven, utan detaljerna. I skedbladet står de tankeväckande orden: Sök i allt blott själva kärnan. På skaftet finns dessutom en märklig utskuren kula, nästan som ett frö eller en kärna, och på baksidan är sleven dekorerad med ekblad och ekollon. Är det bara utsmyckning eller finns det en djupare tanke?

Nyfikenheten tog över, och ett AI-verktyg fick analysera föremålet med ord och bild. Bedömningen blev att sleven sannolikt är ett hemslöjdsarbete eller ett minnesföremål från 1940- eller 1950-talet, avsett som gåva snarare än bruksföremål. Den lilla kulan i skaftet tros symbolisera just kärnan;  livsvisdomens centrala budskap medan ekollonen förstärker samma symbolik att det verkligt värdefulla finns dolt innanför skalet.

Orden på sleven visar sig komma från en dikt som uppmanar läsaren att inte låta sig luras av det yttre, att pröva vänskap, söka sanningen och hålla fast vid det som verkligen betyder något.

Det är fascinerande att ett till synes obetydligt föremål kan bära på ett så rikt innehåll. Kanske var det just därför någon en gång gav bort det, inte för att mottagaren behövde ännu en träslev, utan för att budskapet skulle följa med genom livet.

Ojdå …

Det sägs att varje yrke har sitt eget språk. Läkare pratar latin, jurister pratar så ingen annan förstår och IT-folk frågar om man har testat att starta om. Orienterare? De har den här tavlan:

För en utomstående ser den ut som en modern affisch med snygg typografi. För en orienterare är det snarare en kärleksförklaring. Eller en ordlista. Eller en diagnos. Ställ en vanlig människa framför tavlan och be henne läsa högt.

Attackpunkt… tumgreppet… töm och check… rött mot rött… uppfångare… kontrakurs… ?!?

Efter halva listan börjar personen misstänka att det handlar om någon form av militär specialutbildning. En orienterare däremot nickar bara lugnt. Ja, precis som ett helt vanligt tränings- eller tävlingspass.

Det fascinerande är att orden egentligen beskriver ett väldigt enkelt nöje: att springa från en skärm till en annan. Ändå låter det som om man planerar en internationell rymdexpedition.

Jag tog mig från attackpunkten, höll tumgreppet, tappade kompassen, bommade kontrollen men fick uppfångaren och gick kontrakurs innan jag stämplade ut. Ingen reagerar. Tvärtom kommer någon fram och säger: jag hade exakt samma problem, fast efter gafflingen. Och alla förstår.

Det finns också något trösterikt med tavlan. Den påminner om att orientering är en sport där man kan lära sig ett helt nytt språk och ändå lyckas springa åt fel håll. För det ord som saknas på affischen är kanske det mest använda av alla: Ojdå!

Det uttalas vanligtvis ungefär 200 meter efter att man passerat kontrollen man skulle till.

En djup suck ...

Det sägs att människan alltid söker den enklaste vägen. Den tesen har uppenbarligen aldrig testats på en orienteringsarrangör.

Inför en av sommarens tävlingar möts man av en liten pärla i inbjudan:

"Familjelottning (närliggande starttider): 100 kr/person

Föräldralottning (separerade starttider): 100 kr/person

Vid familjelottning och föräldralottning ska de personer som ingår i lottningen bocka i familje-/föräldralottning i Eventor. En av deltagarna ska även maila under rubrik ”Familje-/föräldralottning” och ange sitt namn och klass samt motsvarande uppgifter på de personer som man önskas lottas med".

Vill familjen starta ungefär samtidigt? Inga problem! Det kostar bara hundra kronor per person. Kryssa i rätt ruta i Eventor, skicka ett mejl med rätt rubrik, ange namn, klass och vilka personer som ska lottas tillsammans. Föräldrar som vill slippa springa samtidigt får följa ungefär samma procedur. Det är nästan så att man hoppas att det krävs två vittnen och en underskrift med bläckpenna också.

Man börjar ana att någon på allvar har ställt frågan: Hur kan vi göra en enkel önskan till ett administrativt mästerverk?

Det riktigt fascinerande är dock att en av etapperna redan har fri minutstart. Där går man bara fram till starten när det passar och ger sig iväg. Ingen avgift. Inga mejl. Ingen byråkrati. Det brukar fungera alldeles utmärkt.

Där någonstans infinner sig den lilla orienteringsfilosofiska funderingen: Om fri minutstart fungerar på fredagen, varför skulle den vara livsfarlig på lördagen?

Visst kan man förstå att en arrangör vill ha ordning och reda. Men ibland känns det som att vi orienterare har en märklig talang. När det finns en rak stig genom skogen väljer man gärna att ta sig fram genom ett tätt grönområde med vindfällen, sankmark och ett mindre bestånd av hallonsnår.

Den gamla tyska devisen känns därför ovanligt träffande:

“Warum soll man es einfach machen, wenn man es so schön kompliziert machen kann?”

Barnbarn #4 …

Det finns trettonåringar. Och så finns det hästtokiga trettonåringar. Vårt fjärde barnbarn i ordningen är en av dem. Skillnaden är ungefär densamma som mellan att tycka om glass och att vilja flytta in i en glassfabrik.

När en vanlig trettonåring vaknar tittar hon på mobilen. En hästtokig trettonåring funderar förmodligen först på om hästen sovit gott, om den fått tillräckligt med hö och om den möjligen verkade lite trött i går kväll.

Idag hissar vi flaggan för en tjej med stort hjärta, leriga stövlar, målmedveten blick och en vilja som förmodligen skulle kunna flytta berg. Vi önskar Lova ett jättestort GRATTIS på 13-årsdagen! 

Toppbestigning ...

När man är i Idre känns det nästan som en självklarhet att göra en vandring upp på fjället Städjan. Så blev det också igår. Himlen var halvgrå, temperaturen låg kring 15 grader och vädret bjöd på bra förutsättningar för en tur på fjället.

Vi var långt ifrån ensamma. Många andra hade också sökt sig till Städjan för att njuta av den mäktiga naturen och de vidsträckta vyerna.

Vandringen blev ett fint avslut på dagarna i Idre. I dag styr vi kosan hemåt igen, fyllda med härliga naturupplevelser och många fina minnen från vistelsen.

Men innan dess hann vi avnjuta en trerätters tillagad av juniorerna. Musiken dunkade, knivarna smattrade mot skärbrädan och köttet bryntes i stekpannan. En mor och en farmor undrade hur det skulle gå. Oron var helt obefogad ... det var mycket gott!

Mitt i natten väntade så VM-matchen mot Japan där vakenhetsgraden i storhushållet varierade. 

Kartprat ...

Avklarat ...

Ett AI-verktyg levererar nedanstående sammanfattning med text och bild:

Två löp till ...

Ytterligare två tävlingar är nu avverkade på Idre Fjäll. Ännu en gång blev man påmind om hur viktigt det är och hur fullständigt avgörande det kan vara att slaviskt följa kompassriktningen. I den ibland detaljfattiga fjällterrängen räcker det med en liten avvikelse för att tappa både tid och kontroll över loppet. En lustigkurre fångade kärnan i detta på ett träffande sätt genom en specialdesignad t-shirt med budskapet:

Budskapet sammanfattar egentligen orienteringens själva väsen. Den som springer snabbt åt fel håll förlorar mot den som håller rätt kurs.

Omkring 1 000 löpare deltar i tävlingarna, som har en alldeles speciell karaktär. För många är tävlingarna lika mycket en naturupplevelse som en idrottslig utmaning.

De flesta deltagarna väljer att bo i någon av de många stugor som finns utspridda över fjällanläggningen. Stugorna är främst byggda för vintersäsongen, då skidåkare och andra vintergäster fyller området, men under sommaren får de nytt liv när orienterare, vandrare och andra fjällbesökare tar över. Under tävlingsveckan skapas en särskild gemenskap där kartor, vägval, bommar och dagens prestationer diskuteras långt in på kvällarna på stugverandor och i gemensamma samlingsutrymmen.

Härligt i Idre ...

På gårdagens fjällorientering var den stora utmaningen att konsekvent hålla sig till kompassriktningen genom den detaljfattiga terrängen. När landskapet bjuder på få tydliga hållpunkter gäller det att helt lita på kompassen och ständigt kontrollera att man inte driver iväg från kursen. Det innebär otaliga blickar på kompassnålen och små korrigeringar av riktningen ... om och om igen. Det är förvånansvärt lätt att bli fartblind när terrängen är relativt lättlöpt, sikten är god och stegen flyter på. Plötsligt har man sprungit betydligt längre än man tänkt utan att egentligen veta om man fortfarande håller rätt kurs.

Idre visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på ett sagolikt fjällväder under hela dagen. Solen värmde, vinden var behaglig och fjällen bredde ut sig i all sin prakt. Under sådana dagar känns det enkelt att vara fjällturist. Naturen gör sitt för att fylla både kropp och själ med energi.

På boendet är vi tio personer som delar på tillvaron. Det blir ett riktigt storhushåll med allt vad det innebär av liv och rörelse. Juniorerna verkar ha tillgång till en närmast outsinlig energikälla och håller tempot uppe från morgon till kväll. Skratten avlöser varandra och de spontana, ofta träffsäkra kommentarerna, kommer med en sådan självklarhet att de får hela sällskapet att brista ut i skratt. Det är livat, glatt och ibland smått kaotiskt men framför allt är det precis sådana stunder som skapar härliga minnen.

5-1 blev 1-5 ...

Efter den övertygande VM-premiären mot Tunisien kom verkligheten ikapp Sverige med full kraft när Nederländerna igår körde över det blågula laget. Där Sverige tidigare hade varit effektivt, organiserat och tryggt i sitt spel, såg det nu osäkert och splittrat ut.

Anfallsspelet hackade från start. Passningarna satt inte, tempot var lågt och Sverige hade svårt att skapa farliga målchanser. Än värre såg det ut bakåt. Försvaret hamnade gång på gång fel i positionerna, kommunikationen brast och nederländarna utnyttjade ytorna skoningslöst. Resultatet blev en tung 1–5-förlust som väcker många frågor inför fortsättningen av turneringen.

Nu väntar ett viktigt arbete i omklädningsrummet och på träningsplanen. Ett VM erbjuder sällan tid att älta motgångar. Nästa match närmar sig snabbt och då krävs både skärpa och ett betydligt bättre försvarsspel.

För att lyckas krävs dock att laget hittar tillbaka till det spel som gav 5–1-segern i premiären och lämnar gårdagens mardrömskväll bakom sig så fort som möjligt.

Vi får idag trösta oss med fjällorientering i Idre. Det blir start vid lunchtid och vädret ser bra ut i morgontimman ... sol och typ 15 grader.

Vilken afton …

Det tokregnade när vi drog från Vänersborg denna morgon för färd till Idre. När halva färden var avklarad och stopp gjordes i Torsby var det blå himmel och hela 25 grader varmt. Härligt, härligt! Nu väntar ytterligare dryga tre timmar innan målet är nått. 

Då blir det tv-soffan direkt för koll på Sveriges match i VM-forbollen.

Midsommaraftonen var underbart skön med god mat, fantastiskt väder och härligt firande med vännerna Madeleine och Johan.

Midsommar igen ...

Jo, det blir orientering under midsommar och kommande vecka. Detta i Idre dit vi drar med barn och barnbarn. Det var några år sedan vi var där senast så det ska bli kul att återvända.

Sätt att agera …

Många är volontärerna som ställer upp i evenemang av olika slag. En utmanande fråga är vad arrangörerna förväntar sig att volontärerna ska göra? Vilket beteende, vilka förhållningssätt  och vilket agerande önskar man?

Arrangörer fokuserar i första hand på vad volontärerna ska göra typ visa platser, bemanna entréer, dela ut information, men sällan på hur de ska göra det. Det är ofta beteendet, attityden och förhållningssättet som avgör hur besökare upplever ett evenemang.

Fick en förfrågan från en evenemangsledning om jag kunde hjälpa till med formulerng av en "uppdragsbeskrivning". Det blev fyra ledstjärnor:

Så det kan gå …

Fotbollen har en märklig förmåga att förvandla 90 minuter till nationell självrannsakan. När Sverige besegrade Tunisien i VM-premiären var det naturligtvis en sportslig framgång för svenskarna. Men i norra Afrika tycks resultatet ha fått en betydligt större laddning. Förbundskaptenen Sabri Lamouchi har fått lämna sitt uppdrag med omedelbar verkan. 

Det säger något om vår tid att en tränare kan gå från att tala om framtidstro före turneringen till att uppges vara avskedad knappt ett dygn efter första matchen. Sådan är VM-logiken: mästerskap komprimerar tiden. Det som i ett klubblag hade varit en dålig eftermiddag blir i ett VM ett nationellt trauma. 

Det finns något nästan tragikomiskt över situationen. Bara timmar efter slutsignalen stod Lamouchi själv och förklarade nederlaget med individuella misstag och manade laget att rätta till felen inför kommande matcher. Han talade som en tränare som förväntade sig att leda laget vidare i turneringen.  Men fotbollen är inte alltid intresserad av att komma igen och ta nya tag. Ibland vill den ha syndabockar. Inom lagidrotter finns en gammal reflex: när resultaten sviktar byter man dirigent snarare än orkester.

Samtidigt bör man minnas proportionerna. Sverige vann övertygande, men VM-gruppspel är sällan avgjorda efter en omgång. Ironin är att Tunisien fortfarande har matcher kvar att spela men inriktningen verkar ha flyttats från taktik och tabeller till tränarfrågor och krismöten. 

Undrar hur Sabri Lamouchi reagerade och mår. Tänk dig situationen. Du har ägnat månader åt att förbereda laget inför VM. Du har studerat motståndare, flygtider, hotellfrukostar och hörnvarianter. Du har hållit inspirerande tal om nationell stolthet, laganda och vikten av att inte ge bort bollen i eget straffområde. Sedan kommer premiären. Efter nittio minuter står det 1-5 mot Sverige.

Redan när Sabri går mot omklädningsrummet märker han kanske att något är fel. Förbundsordföranden, som vanligtvis inte lämnar VIP-loungen före slutsignalen, står plötsligt nere i spelargången. Han ler inte. Han vinkar inte. Han har dessutom med sig en kartong. Kartonger är sällan ett gott tecken i arbetslivet. Vi måste prata, säger han. Ingen människa i världshistorien har hört orden "vi måste prata" och tänkt: Vad trevligt, det här blir säkert positivt.

Några timmar senare sitter Sabri ensam på hotellrummet. VM är fortfarande ungt. Gruppen lever fortfarande rent matematiskt. Två matcher återstår. Men Sabri själv har redan blivit en del av turneringens historia. Inte som taktiskt geni utan som snabbaste avgången. Han konstaterar nog krasst: i fotbollen kan nittio minuter vara tillräckligt för att förvandla en framtidsvision till ett avgångsvederlag.

Helt otroligt …

Vilken saga, vilken match, vilken skräll! När jag bänkade mig framför tv:n för att följa VM-matchen mellan storfavoriten Spanien och debutanten Kap Verde kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att önationen skulle lyckas spela oavgjort. Men fotbollen är ibland som allra vackrast när det osannolika blir verklighet.

Kap Verde stod för en insats som kommer att leva länge i minnet. Med disciplin, mod och en okuvlig laganda stod de emot ett av världens mest meriterade landslag och vägrade vika ner sig trots ett konstant spanskt tryck. Minut efter minut växte spänningen framför tv:n och ju närmare slutsignalen kom desto starkare blev känslan av att något historiskt höll på att ske.

När domaren blåste av matchen kändes det nästan som en seger för Kap Verde. Ett oavgjort resultat mot Spanien är inte bara en poäng i tabellen, det är ett statement till hela fotbollsvärlden. Det visar att hjärta, sammanhållning och tro på den egna förmågan ibland kan väga lika tungt som stjärnstatus och favoritskap.

 Vilken prestation. Vilken nerv. Vilken fotbollsfest. Det här är precis sådana matcher som gör VM till ett fantastiskt idrottsskådespel. Och ekot av Kap Verdes bragd kommer utan tvekan att höras långt utanför de egna öarnas stränder. Fotbollsvärlden har fått en ny sensation att tala om.

Härlig start …

Det var tveksamt på förhand. Insatserna under uppladdningen hade lämnat en del att önska, frågetecknen var många och förväntningarna hade dämpats. Men när det väl var dags för VM-premiär smällde det till ordentligt för de blågula.

Med fart, självförtroende och offensiv skärpa visade Sverige upp en betydligt starkare sida än man hade vågat hoppas på. Segern gav inte bara tre viktiga poäng utan också framtidstro inför fortsättningen av turneringen.

Nu höjs temperaturen inför nästa match på midsommardagen. Förhoppningsvis gäller det inte bara förväntningarna kring landslaget utan även vädret. De gångna veckorna har bjudit på betydligt mer rusk än värme.

Rejält firad …

Mycket fest, många skratt, god mat, tjo och tjim var det under helgen när äldsta barnbarnet firades i Vänersborg. Det blev en riktigt helkul kväll fylld av glädje, gemenskap och massor av fina stunder tillsammans. Vi fick umgås med familj, släktingar och många andra vilket gjorde firandet extra minnesvärt.

Det bjöds på god mat, härliga samtal och många skratt runt borden. Stämningen var på topp från början till slut, och det märktes att alla var där för att hylla och fira en mycket uppskattad kille. Kvällen gick alldeles för fort, som den ofta gör när man har trevligt.

Nu är Liam ordentligt firad och kan se tillbaka på en fantastisk dag omgiven av människor som tycker om honom. Ett varmt och lyckat kalas som kommer att leva kvar länge i minnet! 

Förlust i premiären …

Första VM-matchen kollades naturligtvis in under gårdagskvällen. Mitt andra hemland, Sydafrika, premiärspelade mot hemmanationen Mexiko inför välfyllda läktare på den mäktiga Aztecastadion i Mexico City. Sydafrikas herrlandslag går under smeknamnet "Bafana Bafana". Namnet kommer från zuluspråket och betyder ungefär "pojkarna, pojkarna" eller, lite friare översatt, "grabbarna". Det är ett smeknamn som följt landslaget sedan 1990-talet och som blivit en självklar del av den sydafrikanska fotbollskulturen.

Tyvärr blev det ingen höjdarkväll för Bafana-gänget. Redan från början hade man svårt att få spelet att stämma och passningsspelet lämnade en hel del att önska. Felpassningarna avlöste varandra, tempot var för lågt och man hade svårt att skapa något framåt. Mexiko visade sig vara numret större och kunde till slut vinna komfortabelt. När slutsignalen ljöd hade Sydafrika fått se två bollar leta sig in bakom den egna målvakten.

Trots den tunga premiärförlusten är VM fortfarande ungt och mycket kan hända under turneringens gång. För egen del hoppas jag dock att nästa VM-kväll blir betydligt roligare. När de blågula kliver in i mästerskapet tidigt på måndagsmorgonen hoppas jag på ett helt annat utfall med några svenska mål framåt. VM-festen har bara börjat, och förhoppningsvis väntar härliga upplevelser.

Reflektion …

Så trött man blir på orienteringsbanor med bansträckningar genom bush, pinnar, vindfällen och annat bröt. De gångna två dagarna har bjudit på två lopp där orienteringen stundtals kändes som en bisak. I stället handlade det mest om att ta sig fram genom mer eller mindre ogenomtränglig vegetation, klättra över fallna träd och försöka undvika att fastna i ris och sly. Usch och tvi är det bestående eftermälet!

Det är inte mycket man kan göra åt terrängen i sig. Den är som den är och orientering ska naturligtvis innebära att man möter naturen på dess egna villkor. Men där någonstans börjar också arrangörernas och banläggarnas ansvar. När terrängen erbjuder flera alternativ bör man emellanåt stanna upp och fundera över vilka upplevelser man faktiskt vill skapa.

Vad är syftet eller tanken med att dra sträckor genom svårforcerade partierna? Är det för att öka den tekniska svårigheten eller handlar det mest om att göra det fysiskt jobbigt och slumpmässigt? När framkomligheten blir så dålig att löpbarheten försvinner riskerar orienteringsmomentet att hamna i skymundan. Fokus flyttas från vägvalsbedömningar, kartläsning och flyt till ren kamp mot terrängen.

Orientering är som bäst när den utmanar både huvud och ben i en väl avvägd kombination. När löparen får möjlighet att fatta kloka beslut, hålla riktning och läsa kartan i fart. Att gång på gång tvingas stanna upp för att forcera vindfällen eller kravla sig genom täta buskage ger sällan samma känsla av kvalitet eller rättvisa.

Frågan är därför om den här typen av bansträckningar verkligen främjar skogssporten. Lockar de nya utövare? Får de erfarna orienterarna att lämna skogen med en känsla av glädje och mersmak? Eller lämnar de snarare efter sig en upplevelse präglad av frustration, rivsår, blåmärken och en önskan om att nästa arrangör gör andra val?

Tuff terräng har sin plats i orienteringen, men den bör användas med eftertanke. Det är en skillnad mellan utmanande och djävligt besvärlig. Den skillnaden är värd att fundera över både för arrangörer, banläggare och skogssporten i stort.

Födelsedag …

Den 10 juni 1978 var en lördag. Då föddes äldste sonen på Vänersborgs BB. Vilken lycko- och höjdardag det var! Idag är det 48 år sedan, men minnet av den där försommardagen känns fortfarande levande. Tiden går rasande snabbt, ibland känns det nästan som om det var igår vi för första gången fick hålla honom i famnen.

Sedan dess har mycket hänt. Åren har gått och den lille pojken har blivit en vuxen man och familjefar. Jonas hade den stora lyckan att träffa Emelie, en underbar livskamrat att dela livet med. Tillsammans har de fått två härliga söner, Liam och Gabbe, som sprider glädje omkring sig och gör familjen komplett.

När sönerna under veckorna de senaste åren studerat på orienteringsgymnasier och huset varit både tyst och tomt, fann Jonas ett stort intresse i kortspel. Bridge har blivit en passion. Han spelar inte bara själv utan delar också generöst med sig av sina kunskaper som instruktör och inspiratör för andra. Frågan är om det hinns med några brickor även på födelsedagen.

Det närmar sig …

Det finns få naturfenomen som är lika pålitliga som ett stundande fotbolls-VM. Turneringen har ännu inte börjat däremot perioden när man ska ”genomlida” snack och reportage. Man kommer att få veta exakt vad samtliga landslagsspelare äter till frukost. Någon vänsterback från ett mindre fotbollsland kommer att presenteras som "lagets glädjespridare". En stjärnforward kommer att intervjuas hemma hos sin moster. Kameran zoomar in på ett fotoalbum medan en lågmäld speaker berättar att han som liten drömde om att spela fotboll.

TV-sofforna börjar nu fyllas av före detta spelare som med allvarliga miner förklarar att det gäller att "få igång spelet", "sätta sina chanser" och "inte släppa in för enkla mål". Dessa insikter framförs med sådan tyngd att man nästan tror att mänskligheten tagit ett avgörande steg framåt.

Man får ta del av grafik, pilar, värmekartor och avancerad statistik. Någon visar att ett lag har 63 procents bollinnehav i offensiv zon under de sista tolv minuterna efter inkast från höger. Ingen vet vad det betyder, men alla nickar imponerat.

Finns det något som inte kommer vara genomlyst, analyserat och dissikerat innan första avsparken?

  

Sprint i Bredaryd …

Gårdagen blev en tydlig kontrast till lördagens glädjefyllda studentfirande. Vädret hade slagit om under natten, från strålande sol och klarblå himmel till ett lätt duggregn och ett täcke av gråa moln. Sommarvärmen hade ersatts av en svalare och mer dämpad känsla men det hindrade inte dagens aktivitet. På programmet stod vårsäsongens sista sprintorientering i Bredaryd väster om Värnamo.

Terrängen bjöd på ett flackt och lättlöpt område där det gick att hålla hög fart. Samtidigt hade banläggaren gjort sitt bästa för att skapa tekniska utmaningar. Genom olika typer av avspärrningar och vägvalstvingande lösningar blev bansträckningarna betydligt mer krävande än vad den till synes enkla miljön först gav sken av. Det gällde att hela tiden vara koncentrerad och snabbt kunna fatta rätt beslut för att inte tappa dyrbar tid.

Efter målgång och sammanräkning av dagens prestationer väntade en lång resa hem. Färden gick via Jönköping, vidare mot Göteborg, därefter Nödinge och slutligen Vänersborg. Resan blev också ett tillfälle att lämna av två barnbarnefter helgens aktiviteter. Först fick barnbarn nummer två kliva av och senare nummer tre.

För deras del återstår fortfarande några skoldagar innan sommarlovet tar vid. Ett efterlängtat lov som enligt planerna kommer att fyllas med många aktiviteter, inte minst orientering.

En härlig dag …

Det blev ett mycket festligt studentutspring och firande i går. Eksjö visade sig från sin allra bästa sida med strålande sommarväder, glada människor och en härlig stämning som präglade hela dagen.

Äldsta barnbarnet var en av de många studenter som möttes av jubel, blommor och varma gratulationer från släkt och vänner. Efter fyra år av studier, träning och personlig utveckling är nu gymnasietiden till ända. Under dessa år har Eksjö inte bara varit platsen för utbildningen utan också ett andra hem. På skolhemmet har han bott tillsammans med andra orienterare, och där har starka vänskapsband vuxit fram genom gemensamma upplevelser, utmaningar och framgångar. Därför finns det också ett visst vemod i att gruppen nu går skilda vägar efter så många år tillsammans.

Firandet fortsatte under hela dagen med många trevliga möten, samtal och inte minst en ansenlig mängd tårta. Dagen avrundades med en gemensam måltid där familj och vänner kunde samlas och summera en minnesvärd dag fylld av stolthet, glädje och framtidstro.

När kvällen närmade sig sitt slut styrde vi färden vidare mot sydväst. I Bredaryd väntar nya utmaningar redan i dag, då det står sprintorientering på programmet. Efter gårdagens högtidliga firande blir det därmed en snabb övergång från studentfest till orienteringsäventyr.

Student- och nationaldag …

Idag tar vårt äldsta barnbarn studenten, en stor och minnesvärd dag för hela familjen. Han har studerat på orienteringsgymnasiet i Eksjö, där han under åren har kombinerat sina studier med sitt stora intresse för orientering.

Redan i torsdags inleddes firandet med den traditionsenliga studentbalen mitt i Eksjö. Det var vad vi förstått en fantastisk kväll med glada studenter, fina kläder och en härlig stämning.

Idag väntar höjdpunkten ... utspringet! Självklart finns vi på plats för att fira honom tillsammans med övrig släkt och vänner. Vi är så stolta över allt han har åstadkommit och ser fram emot att få dela denna speciella dag med honom.

Stort grattis till studenten och lycka till i nästa spännande kapitel i livet!

Man baxnar …

Igår kollade vi in Anna-Carin Nordin som är en av Sveriges mest meriterade långdistanssimmare. På sin väg till Göteborg gjorde hon ett stopp i Vänersborg. 

Den 17 maj startade hon i Mem vid Östersjön med målet att simma hela vattenvägen till Göteborg. Sträckan är cirka 400 km och omfattar:

* Göta kanal

* Vättern

* Vänern

* Trollhätte kanal

* Göta älv

Allt genomförs utan våtdräkt enligt reglerna för klassisk öppet-vatten-simning. Hon simmar ungefär 20 km per dag vilket innebär 6–10 timmar i vattnet dagligen beroende på strömmar, temperatur och väder.  

Utmaningarna är minst sagt många typ kallt vatten, särskilt i Vättern ... våg- och vindförhållanden på Vättern och Vänern ... nästan tre veckors daglig belastning ... matintag och återhämtning ... båttrafik och säkerhet längs rutten ... pust!

Ötur …

Igår bar det av ut i Västerhavet, närmare bestämt till Käringön en av Bohusläns mest charmiga öar. Här har det under ett drygt decennium arrangerats orientering och igår handlade det om 3-städersveteranernas traditionsenliga onsdagslöp.

Käringön bjuder alltid på en speciell orienteringsupplevelse. Banorna slingrar sig över kala granithällar, genom smala passager mellan stugorna och längs vindpinade kustpartier. Kombinationen av havsnära miljö och tekniskt utmanande orientering gör varje besök både spännande och minnesvärt.

Lätt var det dock inte. Kartan är inte helt uppdaterad, vilket ställde extra krav på både koncentration och vägval. Som om det inte vore nog hade några av kontrollerna placerats synnerligen väl gömda, inte bara lite diskret, utan ordentligt undanstoppade i skrevor, sänkor och täta buskage. Det krävdes både tålamod och skarpa ögon för att hitta rätt.

Vädret visade sig däremot från sin allra bästa sida. Solen värmde skönt och den friska havsluften gjorde dagen extra njutbar. Efter målgång fanns det ingen anledning att skynda hem, så vi stannade kvar in på eftermiddagen och njöt av den fantastiska skärgårdsmiljön.

Ett dopp i de salta böljorna hör förstås till när man besöker Käringön, och traditionen hölls även denna gång. Vattnet var uppfriskande, klart och precis så skönt som ett försommarbad på västkusten ska vara. En perfekt avslutning på en härlig dag fylld av orientering, gemenskap och äkta bohuslänsk sommarkänsla.

Skogskarlsträff …

Igår var det vårsamling för kamratföreningen Skogskarlarna i Bohuslän. Själv valdes jag in i sällskapet för snart femtio år sedan, vilket gör att även mina egna minnen nu sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Två gånger om året samlas medlemmarna, och under tisdagen hade ett 25-tal hörsammat kallelsen till OK Gipens klubbstuga Gipenäs. I ett stilla vårregn vandrade vi runt och fick ta del av berättelserna om hur stugan byggdes för närmare 80 år sedan. Det var ett imponerande arbete. Material skulle transporteras långa sträckor genom skogen, långt från farbar bilväg, och mycket av arbetet utfördes med enkla hjälpmedel och stor envishet. Att uppföra byggnaden krävde både tid, kraft och ett starkt engagemang.

Under vandringen var det svårt att inte fundera över vilka tankar och drömmar pionjärerna bar på. Vad hoppades de uppnå med sitt arbete? Såg de framför sig en plats för gemenskap, friluftsliv och generationsöverskridande möten? Och om de hade kunnat se resultatet idag skulle de ha känt att deras vision förverkligades?

Samtidigt väcker platsen frågor om framtiden. Stugan ligger fortfarande djupt inne i storskogen, omgiven av tystnad och natur. Numera används den sällan och står där som ett minnesmärke över en annan tid, då föreningslivet och friluftsintresset tog sig andra uttryck än idag. Vilken roll ska den spela i framtiden? Kommer nya generationer att finna värdet i denna plats, eller kommer den främst att förbli ett vittnesbörd om tidigare generationers ideal och insatser?

Efter rundvandringen samlades vi för landgång och kaffe. Samtalen runt borden präglades av nostalgi, minnen och återblickar. Gamla historier berättades på nytt, namn och händelser väcktes till liv och det blev tydligt hur mycket gemensamma upplevelser betyder för sammanhållningen. För några timmar fick dåtid och nutid mötas i den gamla stugan mitt i storskogen.