Fotbollen har en märklig förmåga att förvandla 90 minuter till nationell självrannsakan. När Sverige besegrade Tunisien i VM-premiären var det naturligtvis en sportslig framgång för svenskarna. Men i norra Afrika tycks resultatet ha fått en betydligt större laddning. Förbundskaptenen Sabri Lamouchi har fått lämna sitt uppdrag med omedelbar verkan.
 |
Det säger något om vår tid att en tränare kan gå från att tala om framtidstro före turneringen till att uppges vara avskedad knappt ett dygn efter första matchen. Sådan är VM-logiken: mästerskap komprimerar tiden. Det som i ett klubblag hade varit en dålig eftermiddag blir i ett VM ett nationellt trauma.
Det finns något nästan tragikomiskt över situationen. Bara timmar efter slutsignalen stod Lamouchi själv och förklarade nederlaget med individuella misstag och manade laget att rätta till felen inför kommande matcher. Han talade som en tränare som förväntade sig att leda laget vidare i turneringen. Men fotbollen är inte alltid intresserad av att komma igen och ta nya tag. Ibland vill den ha syndabockar. Inom lagidrotter finns en gammal reflex: när resultaten sviktar byter man dirigent snarare än orkester.
Samtidigt bör man minnas proportionerna. Sverige vann övertygande, men VM-gruppspel är sällan avgjorda efter en omgång. Ironin är att Tunisien fortfarande har matcher kvar att spela men inriktningen verkar ha flyttats från taktik och tabeller till tränarfrågor och krismöten.
Undrar hur Sabri Lamouchi reagerade och mår. Tänk dig situationen. Du har ägnat månader åt att förbereda laget inför VM. Du har studerat motståndare, flygtider, hotellfrukostar och hörnvarianter. Du har hållit inspirerande tal om nationell stolthet, laganda och vikten av att inte ge bort bollen i eget straffområde. Sedan kommer premiären. Efter nittio minuter står det 1-5 mot Sverige.
 |
Redan när Sabri går mot omklädningsrummet märker han kanske att något är fel. Förbundsordföranden, som vanligtvis inte lämnar VIP-loungen före slutsignalen, står plötsligt nere i spelargången. Han ler inte. Han vinkar inte. Han har dessutom med sig en kartong. Kartonger är sällan ett gott tecken i arbetslivet. Vi måste prata, säger han. Ingen människa i världshistorien har hört orden "vi måste prata" och tänkt: Vad trevligt, det här blir säkert positivt.
Några timmar senare sitter Sabri ensam på hotellrummet. VM är fortfarande ungt. Gruppen lever fortfarande rent matematiskt. Två matcher återstår. Men Sabri själv har redan blivit en del av turneringens historia. Inte som taktiskt geni utan som snabbaste avgången. Han konstaterar nog krasst: i fotbollen kan nittio minuter vara tillräckligt för att förvandla en framtidsvision till ett avgångsvederlag.
