Ovisst …

Två veckor kvar till valet. Prognoserna spretar åt olika håll och opinionsmätningarna tycks ibland ha bestämt sig för att förvirra mer än förklara. Ena dagen pekar pilarna däråt, nästa dag åt ett helt annat håll.

Samtidigt pågår de verbala striderna med full kraft. Det är hårda ord från höger och vänster, anklagelser, utspel och varningar. Men mitt i bataljen dyker också frierierna upp. För bakom de vassa replikerna finns en verklighet som väntar efter valdagen ... någon måste faktiskt kunna samarbeta med någon annan.

Just nu kan det låta som om alla står stadigt på sina egna berg och aldrig tänker ta ett steg därifrån. Vallöften staplas på varandra och utsagorna levereras med sådan tvärsäkerhet att man nästan kan tro att det finns en enkel lösning på alla problem. Men så kommer valdagen. Rösterna räknas. Valdammet lägger sig. Och då börjar nästa föreställning.

Då ska det som före valet var tvärsäkra besked plötsligt förvandlas till förhandlingsbara ståndpunkter. Det som absolut inte gick att tänka sig kan kanske ändå diskuteras. Något måste ges upp, något annat måste sväljas och ytterligare något måste paketeras om till en kompromiss som alla kan leva med ... åtminstone hjälpligt.

Det är väl egentligen det som är politikens märkliga konst: att gå från "aldrig i livet" till "vi har funnit en konstruktiv lösning". Frågan är bara vad som blir kvar när allt är färdigförhandlat. Vad sedimenterar det till när de stora orden sjunkit till botten och kompromisserna har fått lägga sig till rätta? Just nu är svaret ungefär lika osäkert som själva valet.

Sol i rättan tid …

Under den gångna nattens timmar hade himlen uppenbarligen bestämt sig för att tömma hela sitt förråd av vatten. Det tokregnade. Sådant där regn som får en att fundera på om det överhuvudtaget är någon större idé att ge sig ut i skogen.

Men orienterare är nu inte så lättskrämda. Väskan med orienteringsprylar kompletterades med rejäla regnkläder. Man lär sig med åren att det är bättre att bära med sig regnkläder som aldrig används än att stå ute i skogen och önska att man hade gjort det.

Så bar det iväg mot Eggby, mellan Skara och Skövde. Och som så ofta när man försöker gardera sig mot vädret hände det förutsägbara: regnet upphörde. Molnen skingrades och ju närmare vi kom tävlingscentrum, desto mer såg det ut som om vädergudarna faktiskt tänkte vara på orienterarnas sida.

När vi kom fram till dagens medeldistanstävling hade himlen blivit blå. Solen tittade fram och plötsligt kändes nattens skyfall som ett ganska avlägset minne. Skogen låg där och väntade, kartan låg i handen och det var bara att ge sig ut och försöka få ordning på kontrollnumren, vägvalen och den egna orienteringsförmågan.

Efter loppet blev det några riktigt härliga timmar vid tävlingscentrum. Fika, prat och det obligatoriska eftersnacket. Vem hade valt rätt väg? Vem hade bommat? Var det verkligen den där kontrollen som var felplacerad eller var det möjligen den tävlande som hade placerat sig själv lite fel?

Sedan var det dags att bege sig hemåt. Och vädret hade tydligen också bestämt sig för att följa med. När Skara passerades började det droppa på vindrutan. Först försiktigt, nästan lite artigt. Men en kvart senare hade himlen fått nog av artigheten. Då öppnade den sig på riktigt och släppte ner regndroppar i mängder. Nattens tokregn gick helt enkelt i repris.

Det blev en blöt avslutning på resan hem mot Vänersborg. Men väl hemma väntade nästa institution: Finnkampen i TV-soffan. Och där finns faktiskt en likhet med orienterarnas distriktsmästerskap.

Finnkampen är en institution. Den har funnits länge, överlevt generationer och fortsätter att återkomma år efter år. Distriktsmästerskapen i orientering fungerar ungefär på samma sätt. De finns där, vare sig man riktigt kan förklara varför de är så viktiga eller inte.

Det är kanske inte alltid själva mästerskapstiteln som får pulsen att rusa. Det är snarare traditionen, tävlingen, kampen, gemenskapen och känslan av att vara med om något som återkommer år efter år.

Skiften …

Nu är vardagen här igen, konstaterade en röst i gymmets omklädningsrum. Jobb, skola för barnen, skjuts till träningar, väckarklockor som ringer alldeles för tidigt och ingen sovmorgon. Och så det där lite avlägsna konstaterandet: ett helt år till nästa semester.

Som erfaren pensionärer märks och känns inte vardagens återkomst riktigt lika påtagligt. Ingen arbetsgivare väntar, inga skolbarn ska iväg och någon väckarklocka behöver egentligen inte ställas. Men visst, även pensionärslivet har sina vardagar. Kalendern fylls, rutinerna återkommer och helt plötsligt är sommaren ett minne och hösten knackar på.

På orienteringsfronten märks övergången tydligt. Som vid alla månadsskiften augusti-september är det DM-tider. Distriktsmästerskapen står på rad och skogssportens tävlingskalender är fylld av natt-, medel-, lång- och stafettmästerskap.

DM är närmast en helig företeelse inom orienteringen eller åtminstone helgad av tradition. Att ifrågasätta deras betydelse kan framkalla både oförstående blickar och ett visst kallsinne. Det finns uppenbarligen saker man inte bör ifrågasätta om man vill förbli en del av orienteringsgemenskapen.

Jag har faktiskt svårt att komma på någon annan idrott där distriktsmästerskap fortfarande har en sådan status, särskilt bland de aktiva som passerat 50- eller 60-årsstrecket. För många är DM en av årets stora begivenheter. Ett distriktsmästerskapstecken är något att vara stolt över och kanske också något att påminna omgivningen om när tillfälle ges.

Min egen inställning är mer neutral. Ett DM väcker ingen extra pulshöjning. Om tävlingen har DM-etikett eller inte spelar egentligen ingen större roll. Det är själva tävlingstillfället som lockar: kartan, terrängen, vägvalen, konkurrensen och den där lilla nerven när man står på startlinjen och funderar på om man verkligen kommer att ha koll på läget.

Sedan några år tillbaka är DM öppna för löpare även utanför det aktuella distriktet. Det tycker jag är bra. Därmed kan man faktiskt välja vilket distriktsmästerskap man vill springa, åtminstone om man inte är ute efter själva DM-tecknet. För den som bara vill tävla innebär det i praktiken att utbudet blir betydligt större.

Imorgon lördag blir det DM i medeldistans för Västergötland. Dock avstår vi söndagens DM-stafett.

I minne …

Dolly Parton har gått ur tiden. 80 år gammal lämnar hon efter sig ett musikaliskt arv som är svårt att överblicka. En ikon inom countryn med en röst och en personlighet som gjort henne till en av musikvärldens verkligt stora.

Det är många Dolly-låtar man har nynnat på genom åren som Jolene, 9 to 5, I Will Always Love You och Coat of Many Colors. Det är låtar som på något märkligt sätt fastnar i huvudet och dyker upp igen när man minst anar det.

Man kan väl konstatera att Dolly Parton hade ett sätt att göra intryck både för öronen och ögonen. Och det fina är att hon själv verkade ha humor nog att förstå spektaklet. Hon skämtade gärna om sitt utseende. Bakom den stora frisyren, de glittrande kläderna och den uppmärksammade figuren fanns en begåvad låtskrivare, sångerska, skådespelare och en människa som ville väl.

Valtider ..

Det började som en helt vanlig promenad. Jag skulle bara ta mig genom vägkorsningen och då såg jag valaffischer överallt. Där hade demokratin slagit upp sitt läger. Ansikten stirrade på mig från stolpar, plank och tillfälliga ställningar. Alla såg ut att veta precis vart de var på väg. Det var budskap åt alla håll. Några var stora och tydliga. Andra var så allmänt hållna att de kunde ha varit hämtade från en lyckokaka.

När man står i en vägkorsning och möts av olika budskap om framtiden blir det ganska snart svårt att veta vilken väg som leder till den. Vissa budskap var så banala att man nästan förväntade sig att nästa affisch skulle säga: "Vi gillar också kaffe."

En affisch lovade trygghet. En annan förändring. En tredje utveckling. Någon ville bygga, någon annan stoppa, och ytterligare någon tyckte att det var dags att lyssna.

Det mest fascinerande är dock alla leende ansikten. Ingen såg ut att ha bekymmer. Alla verkade vara fullständigt övertygade om att just deras väg var den rätta.

Vem kan man lita på? Det är kanske valrörelsens mest grundläggande orienteringsproblem. Man får kartor men alla är olika. Alla hävdar att de vet var kontrollen finns. Alla säger att deras väg är den snabbaste.

Jag vände ryggen åt valaffischerna och gick hemåt igen.  Inte för att jag hade blivit klokare. Men åtminstone visste jag vart jag skulle.

VM-nostalgi …

Världsmästerskapen i orientering genomfördes den 20--28 augusti för tio år sedan. Det var fjärde gången som Sverige stod som arrangör av ett världsmästerskap i orientering och den här gången var det Bohuslän och Strömstad med omnejd som stod i centrum.

Tävlingarna genomfördes på fyra olika arenor. Sprintkvalet avgjordes vid Arena Strömsvallen, medan sprintfinalen och sprintstafetten hade Arena Strömstad City som tävlingsplats. Medeldistansen arrangerades vid Arena Tanum och de avslutande tävlingarna, långdistansen och stafetten, avgjordes vid Arena Strömstad East.

Men VM handlade inte bara om världseliten. Parallellt arrangerades publiktävlingarna "Rocky Orienteering Circus", ROC, med hela sex deltävlingar. Tre var långdistanser, två medeldistanser och en sprint. ROC-tävlingarna utnyttjade delvis samma arenor som VM, vilket skapade en härlig kombination av elitidrott och breddorientering. Det bidrog också till att locka mer publik till VM-tävlingarna.

Intresset kulminerade under den sista VM-dagen när stafettävlingarna avgjordes på Arena Strömstad East. Då noterades omkring 8 000 besökare, en mäktig avslutning på ett världsmästerskap som verkligen satte orienteringen på kartan i området.

För mig och Gunilla blev VM något långt mer än att bara följa tävlingarna från sidan. Vi var då i allra högsta grad involverade och fick bland annat rycka in som "förbundskaptener" för tio nationer. Det handlade om länder som inte hade någon egen ledarstab på plats. Bland deltagarna fanns orienterare från exempelvis Argentina, Egypten, Cypern och Sydkorea.

Det blev drygt fjorton intensiva dagar med förberedelser, teknikträningar, genomgångar, coaching och stöd under själva tävlingarna och naturligtvis en hel del annat som hör till rollen som ledare. Det var ett arbete som krävde både tid, engagemang och flexibilitet, men framför allt gav det oss möjlighet att lära känna människor från olika delar av världen och dela vår erfarenhet av orientering med dem.

Det blev minnesrika dagar som fortfarande finns kvar i minnet, inte minst genom de kontakter som skapades. Än i dag har vi viss kontakt med några av deltagarna. Senast med Stella från Cypern.

Hon tävlingsorienterar inte längre, men orienteringen har uppenbarligen lämnat sina spår. I dag är hon en hängiven friluftsmänniska och fortsätter att njuta av naturen på andra sätt.

Tio år har gått, men minnena från VM-dagarna i Bohuslän känns fortfarande förvånansvärt nära. Det var en period då orienteringen samlade människor från hela världen och där vi själva fick vara en del av det stora och lyckade arrangemanget.

SM-medalj …

Aneby bjöd igår in till orientering och på programmet stod medeldistans. Tävlingen avgjordes i en terräng som verkligen inbjöd till löpning ... lättframkomlig skog, god sikt och förhållandevis få hinder som bromsade farten. Även banorna var av det mer lättsamma slaget med många möjligheter att hålla hög fart och låta benen arbeta.

För den som söker de riktigt kluriga orienteringstekniska utmaningarna var det kanske inte dagen då man fick sitt lystmäte. De svåra vägvalen, finliret med kompassen och de där kontrollerna som får en att stanna upp och fundera en extra gång lyste i stort sett med sin frånvaro. Här handlade det mer om att springa fort, hålla riktningen och undvika minsta lilla misstag. Men det skulle visa sig att det fanns annat som kunde höja pulsen.

Det riktigt spännande denna dag var nämligen att följa SM i stafett. Med livesändningen på mobilen blev det nästan som att själv vara på plats. Ett öga på orienteringen i Aneby och ett annat på mobilskärmen. Den egna tävlingen fick stå tillbaka när dramatiken på SM-arenan tätnade.

Det som framför allt fångade vårt intresse var OK Skogshjortarnas juniorlag. Där sprang äldsta barnbarnet den andra sträckan. Utgångsläget var inte det allra bästa, men han gjorde en riktigt stark insats. Rapporterna från skogen blev allt mer positiva. Från 36:e plats avancerade han ända upp till femte!

Plötsligt hade han lämnat över ett riktigt fint utgångsläge till slutmannen Olof. Nu började det bli nervöst på riktigt. Kunde laget hålla sig kvar där framme?

Olof gjorde också en mycket bra sträcka. Plötsligt var det inte längre fråga om en framskjuten placering. Nej, nu låg laget på bronsplats!

Där satt vi och lyssnade, kollade, räknade och hoppades. Skulle det hålla hela vägen? Varje rapport från skogen följdes med stort intresse. Ett litet misstag, en missad kontroll eller några sekunders tappad fart kunde förändra allt. Men det höll!

När resultatet stod klart var det bara att konstatera: OK Skogshjortarnas juniorlag hade sprungit hem SM-bronset. Ett mycket fint resultat för laget och naturligtvis en stor glädje för barnbarnet och hans två lagkompisar.

Så medan orienteringen i Aneby kanske inte bjöd på några större orienteringstekniska höjdare, fick dagen ändå sin alldeles egna dramatik. Det är något särskilt med att följa ett barnbarns prestation även om det sker via en liten mobilskärm. När bronset till slut var säkrat kändes det nästan som om vi själva hade varit med ute i skogen. En vanlig orienteringsdag i Aneby blev helt enkelt något mycket mer.

Fint i Eksjö …

Efter en natt på hotellet Vaxblekaregården väntade på morgonen en kort resa till skogarna nordost om Nässjö. Där stod en medeldistanstävling på programmet med omkring 500 deltagare på startlinjen.

Och vilken härlig orienteringsdag det blev! Terrängen var precis sådan man emellanåt önskar sig: öppen, lättframkomlig och inbjudande. Det var inte någon särskilt tekniskt krävande orientering, vilket gjorde att man kunde ägna mer uppmärksamhet åt att njuta av själva skogsupplevelsen. Med solen från en klarblå himmel och ett härligt höstväder blev det helt enkelt en sådan där dag då det känns extra bra att vara ute i skogen.

Eftermiddagen och kvällen fortsatte i samma fina tecken. När dagens orienteringsbestyr var avklarade kunde vi slå oss ner utomhus och äta middag i den behagliga kvällssolen. Runt omkring oss satt många andra gäster, besökare som liksom vi hade sökt sig till garnisonsstaden.

Men Smålandsresan är inte riktigt över ännu. Idag drar vi norrut igen, denna gång mot Aneby där ytterligare en tävling väntar. Sedan styr vi så småningom kosan hemåt, förhoppningsvis med ännu en fin orienteringsdag i bagaget.

Pensionärsfredag …

Efter den obligatoriska fredagsstädningen packades väskorna med orienteringsutrustning. Denna helg väntar tävlingar i Nässjö och Aneby. Då passar det bra att bo i Eksjö. Detta i ett pittoreskt hotell mitt i trästaden.

På kvällen restaurangbesök och där hamnade vi bredvid ett gäng golfspelare. Det skulle visa sig bli en ganska intressant måltid, inte så mycket på grund av maten, utan snarare på grund av underhållningen från bordet intill.

Vi kunde inte låta bli att överhöra deras kommentarer och vittnesmål från dagens golfrunda. Och vilken runda det hade varit!

Varenda slag verkade ha en egen historia. Var bollen låg, hur långt det var till flaggan, vilken klubba som användes, hur vinden låg, vad som hände efter studsen och framför allt vad som egentligen borde ha hänt. Allt analyserades in i minsta detalj.

Det speciella var att alla hade sin egen berättelse. Och alla berättelser verkade vara lika viktiga. De pratade i mun på varandra. Ingen tycktes riktigt lyssna på vad den andre sa. Följden blev naturligtvis att ljudnivån steg varje gång någon lyckades få en syl i vädret. Då gällde det att snabbt överrösta de andra innan nästa golfminne tog över.

Vi insåg att golfare har ett alldeles särskilt förhållande till sin egen golfrunda. Var och en visste exakt vad som hade hänt vid respektive hål. Det fanns inga större frågetecken. Det var nästan som om dagens runda hade dokumenterats i detalj av en kontrollant utrustad med kamera, GPS och bandspelare.

Men det mest slående var ändå att ingen verkade särskilt intresserad av de andras prestationer. När någon berättade om sitt fantastiska inspel på hål 7 kom snart en egen historia från hål 12. När någon beskrev den olyckliga bunkern på hål 4 följde en annan upp med en ännu olyckligare putt på hål 15.

Kanske är golf den perfekta sporten för individualisten. Man spelar tillsammans men ändå var och en för sig. Efteråt samlas man för att prata om sina upplevelser. Fast egentligen pratar man mest om sig själv.

Golfspelare har stora likheter med orienterare!

Pensionärstorsdag …

Torsdagsmorgonen öppnade med härligt frisk höstluft. Skogen låg där inbjudande, fylld av röda lingon som lyste mellan mossan och kvistar. Och eftersom det inte fanns något annat på agendan för stunden var det bara att ta plockaren och burkarna och ge sig ut. Några timmars lingonplockning kändes som en alldeles utmärkt sysselsättning.

Vårt eget behov av lingon för det kommande året är väl tillgodosett. Förrådet är påfyllt och vi kan känna oss trygga när lingonsylten ska fram på frukostbordet. 

Men det finns ju också "behövande" i familjekretsen. De är fullt kapabla att ta emot råvaran direkt från skogen, men helst vill de ha lingonen i en något mer förädlad form typ färdig sylt, prydligt upphälld i burkar och försedd med etikett.

Så dagens lingonprojekt stannade förstås inte vid själva plockningen. Efter skogen väntade rensning, kokning och till sist upphällning på burkar. Ett ganska rejält produktionssteg från röd liten skogsbärsklump till färdig delikatess på köksbänken.

Det tar några timmar, men det är faktiskt en trevlig syssla. Först lugnet ute i skogen, sedan det metodiska rensandet och därefter doften av kokande lingon som sprider sig i köket. När burkarna väl står på rad och svalnar känns det som om dagens arbete har förvandlat en vanlig torsdagsförmiddag till ett litet hemmaföretag med både bearbetning och förädling.

Och viktigast av allt: familjens lingonförsörjning är säkrad för ännu ett år. De behövande kan alltså räkna med leverans ... färdigförpackad och etiketterad.

Pensionärsonsdag …

Igår var det dags för höstens första veteranorientering. Ett hundratal orienterare hade mött upp vid start- och målplatsen på Hunnebergs östra platå, ett område som bjöd på flack men samtidigt genuint vildmarksbetonad terräng. Här finns inga stora höjdskillnader att tala ommen desto mer skog, mossar, stenar och små detaljer.

Regnmolnen låg tunga över berget och gav en tydlig känsla av att hösten faktiskt är på väg. Men de höll tätt under själva orienteringen. Först när alla hade kommit tillbaka, kartorna lagts åt sidan och det var dags för det sedvanliga eftersnacket över en kopp kaffe, tyckte molnen att det var dags att öppna sig.

Och visst märktes det att årstiden håller på att skifta. Sommarens intensiva grönska börjar så smått ge vika för höstens färgpalett. Här och där hade lövverket redan fått inslag av gult och rött, ormbunkarna har börjat ge upp kampen och viker sig ner mot marken. Naturen håller helt enkelt på att växla om.

Det är något speciellt med veteranorienteringarna så här års. Man träffar gamla bekanta, springer eller lufsar runt i skogen, jämför vägval och bommar och avslutar förstås med fika och en stunds eftersnack. Orienteringen är kanske det centrala, men minst lika viktigt är allt det där runt omkring.

Hösten är på ingång. Och med den kommer en ny orienteringssäsong med färgsprakande skogar, friskare luft och flera tävlingar. Mästerskapsperioden är på ingång med DM, SM och liknande.

Pensionärstisdag …

Pensionärsmåndag …

Intensivt …

En intensiv och synnerligen trevlig helg tillsammans med barn och barnbarn är avverkad. En sådan där helg som innehåller lite av varje som orientering, hotellfrukost, god mat, friidrott på TV, godisinköp, tävlingsnerver och framför allt massor av härligt umgänge.

Vi började med medeldistanstävlingen "Öka farta" på Hökensås. Ett område som verkligen bjuder på läcker orienteringsterräng. Kuperat, varierat och med precis den där blandningen av detaljer som gör att man måste vara på alerten hela tiden. Det räcker inte att bara springa på, kartan måste läsas och huvudet vara med. En utmärkt start på helgen.

Efter tävlingen packade vi ihop och drog söderut. Men en viktig mellanlandning väntade: påfyllning av godislagret i Mullsjö. Vid den så kallade VIP-rondellen finns butiken som avyttrar sötsaker till en synnerligen habil kostnad. Det är naturligtvis omöjligt att passera ett sådant etablissemang utan att göra ett strategiskt inköp. Lagret fylldes på och färden kunde fortsätta.

Målet för dagen var ett hotell i Jönköping. Där väntade middag, umgänge och några timmars TV-koll på EM i friidrott. Maten var riktigt god, sällskapet ännu bättre och skratten många. Och så friidrotten på det.

Först guld på 10 000 meter och sedan silver på 1 500 meter. Då var det svårt att sitta still i TV-soffan. Det är något alldeles speciellt när blågula löpare lyckas pricka formen när det verkligen gäller. Spänningen, dramatiken och glädjen när medaljen är säkrad ... wow! Så otroligt spännande och inte minst roligt.

På söndagsmorgonen väntade en annan svensk paradgren: hotellfrukost utan jäkt. Dagens orienteringstävling i Taberg hade nämligen start först 11.30. Bara en sådan sak!

Man kan verkligen undra varför vissa orienteringsarrangörer med nästan sjuklig envishet verkar anse att tidig förmiddagsstart är något eftersträvansvärt. Är det verkligen nödvändigt att förvandla tävlingsdagen till ett jäkt där man ska kasta i sig frukosten, stressa iväg, hitta parkering och stå på startlinjen innan man egentligen hunnit vakna?

Nej, tacka vet vi en första starttid vid tolvsnåret. Nu hann vi njuta av hotellfrukosten, prata färdigt, ta det lugnt och i maklig takt förbereda oss inför dagens tävling. Ingen stress. Ingen morgonpanik. Bara en behaglig uppladdning. Juniorerna uppskattade verkligen detta.

Belöningen blev ännu en fin orienteringsupplevelse. Taberg bjöd på läcker terräng, kuperat, stigrikt och med god framkomlighet. Precis den typ av terräng där det är roligt att orientera och där man kan njuta av både löpningen och kartläsningen. Ett perfekt arrangemang signerat Jönköpings OK.

Efter tävlingen var det dags att runda av helgen med lunch av italienskt snitt innan färden gick hemåt igen. Mätta, nöjda och med en helg fylld av upplevelser i bagaget. Och resultatmässigt blev det knappast sämre: fyra guldplaceringar, två silverplatser och ett brons för sällskapet.

Det hela får betraktas som en riktig höjdarhelg. Kul orientering, makalös friidrott, god mat, godisförrådet påfyllt och framför allt skönt häng med barn och barnbarn. Sådana helger får gärna återkomma.

Rött guld …

Det finns guld och så finns det skogens röda guld. Jag tänker på lingonen. de röda kulorna som lyser upp skogsmarken som om någon varit ute med en pensel och målat naturen i lagom doser.

Bären är på många sätt skogens mest anspråkslösa rikedom. De kräver ingen gruva, ingen grävskopa och ingen avancerad utrustning. Det räcker med en hink, en bärplockare och en rygg som accepterar att böjas.

Lingonen har en alldeles egen strategi. De växer inte ett och ett, utan i små röda arméer. När man väl fått syn på ett bestånd är det bara att börja plocka.Efter en stund börjar man dessutom förhandla med sig själv ... bara den här tuvan också ... sedan en till ... och så en till. 

Belöningen väntar ... lingonsylt, lingondricka och rårörda till köttbullarna. Smaken av skog och svensk höst i en och samma l röda kula. Kanske är det just därför lingonen kan kallas skogens röda guld. Inte för att de är särskilt värdefulla i pengar räknat, utan för att de ligger där alldeles gratis och väntar på den som har tålamod och uthållighet.

Jag trodde för några dagar sedan, när blåbärsplockningen var avklarad, att det skulle bli några veckors vila innan lingonhinkarna skulle börja fyllas. Så blev det inte. Rapporter kom om att de röda var där i stora mängder. Igår plockades årets första skörd och det blev hela 40 liter i ett nafs. Det lär bli fler ... utan tvekan!

Jag älskar lingon och hävdar med bestämdhet att man kan ha bäret i olika former till det mesta. Det är en basföda.

Utöver att vara otroligt gott, har lingonet också hemliga krafter. Enligt expertisen är lingonet ett av Sveriges "superbär", fullproppat med hälsosamma prylar som får kroppen att jubla:

Ord som styr …

Det finns tre ord som har en märklig förmåga att förvandla en helt vanlig ledig dag till ett dåligt samvete: borde, måste och skulle.

De dyker upp ungefär som små påminnelsefunktioner i huvudet. Man kan ligga i hängmattan, solen skiner, kaffet är varmt och livet känns ganska behagligt. Då kommer det: du borde nog rensa grusgången ... Jaha. Där försvann den friden.

Borde är det luriga ordet. Det låter så beskedligt och förnuftigt. Man borde dammsuga, borde städa garaget, borde rensa ogräs, man borde läsa den där boken. Borde är aldrig ett direkt krav. Det bara ligger där och gnager.

Sedan har vi måste. Ett betydligt mer auktoritärt ord: vi måste kratta löv på landet. Måste man verkligen? Löven ligger ju alldeles utmärkt där de ligger. De är en del av naturen och dessutom gratis marktäckning. Men någonstans har vi fått för oss att en lyckad fritid helst ska innehålla en arbetsinsats. Det är nästan som om vi inte riktigt kan acceptera att göra ingenting.

Och så kommer skulle: vi skulle egentligen ha städat garderoben. Det fina med skulle är att det handlar om något som aldrig behöver bli gjort just nu. Skulle är framtidens bekväma kusin. Man skulle kunna tvätta bilen, skulle kunna fixa förrådet, skulle kunna sortera gamla papper. 

Men ... det finns alltid en morgondag. Och det är här orienteringen kommer in som en räddande verksamhet. För vad är väl bättre än att en förmiddag välja orientering framför att städa garderoben?

Man kan med gott samvete säga: jag skulle egentligen ha städat, men jag valde att orientera. Det låter nästan som ett moraliskt riktigt beslut.

Kanske är det trots allt dags att införa ett fjärde ord: får. Jag får sitta i solen. Jag får ta en kopp kaffe. Jag får åka till orienteringen. Jag får ta en tur på MTB:cykeln. Och skulle någon påpeka att grusgången faktiskt borde rensas, kan man alltid svara: Absolut. Men det får bli en annan dag ... förmodligen redan i morgon ... eller kanske i övermorgon ... man måste ju inte överdriva.

Många mästerskap …

Mästerskapstävlingarna duggar tätt under hösten. Det känns nästan som om idrottsvärlden har bestämt sig för att fylla varje ledig kväll med medaljkamper, finaler och dramatiska upplopp. Just nu är det simning och friidrott som gäller och om en dryg månad är det dags för orientering. Det lär alltså bli en och annan timme framför TV:n innan hösten hunnit göra sig riktigt hemmastadd.

Simning i all ära, men jag måste erkänna att den sporten inte riktigt får det att klia i TV-tittarnerven. Det är mycket vatten, många banor och sedan simmar alla ungefär lika långt. Spännande javisst, men efter några lopp kan det ibland kännas som om man tittar på samma lopp om och om igen fast med andra badmössor.

Friidrotten är däremot betydligt mer lättuggad. Där finns en härlig blandning av grenar: explosiva sprinter, långdragna lopp, höjdhoppare som försöker flyga, stavhoppare som nästan lämnar jordens atmosfär och kastare som skickar iväg allehanda redskap med imponerande kraft. Och så finns personligheterna. Där händer det saker både på och utanför tävlingsbanan.

Det är kanske just variationen som gör friidrotten så fascinerande. Ena minuten sitter man och väntar på om någon ska klara en höjd, nästa följer man ett lopp där några hundradelar avgör. Sedan blir det längdhopp, spjut eller en dramatisk stafett.

Och så småningom kommer alltså orienteringen. Då blir det lite mer bekant terräng åtminstone för mig. Kartor, kontroller, vägval och löpare som försvinner in bland träden och förhoppningsvis kommer ut på rätt ställe igen.

Så hösten ser ut att bli en riktig mästerskapssoffa. Det gäller bara att planera TV-tittandet lika noggrant som ett orienteringslopp.

Lärdom …

Måndagen var en sådan där dag som passerar ganska obemärkt för de flesta. Ingen hissar flaggan, ingen ringer och sjunger "Ja, må han leva" och i de flesta hem är det högst osannolikt att någon står och bakar en namnsdagstårta med texten Grattis Lars!

Men för oss som heter Lars finns det ändå anledning att stanna upp en stund. Lars är nämligen inget namn man väljer. Det är ett namn man får. Och när man väl fått det får man finna sig i att bära det genom livet, ungefär som ett par väl ingångna skor. Det är kanske inte det mest spektakulära namnet, men det är bekvämt, pålitligt och fungerar i de flesta sammanhang.

Fick igår lära mig något nytt. Uttrycket "man ska inte plocka blåbär efter Larsdagen" är ett gammalt folkligt talesätt knutet till Larsdagen/Larsmäss den 10 augusti.

Bakgrunden finns i den gamla bondepraktikan och Larsdagen markerade övergången från högsommar till sensommar och var på många håll en viktig tidpunkt för skörd och slåtter. Enligt traditionen skulle bland annat höet vara bärgat vid Larsmäss.

När det gäller blåbären finns en mer konkret förklaring. Blåbärsplockningen skulle på många håll vara avslutad kring Larsmäss eftersom bären efter denna tid ansågs bli sämre i kvalitet och smak. I folkmun formulerades det lite drastiskt som att "Lasse har pissat på bären" alltså att blåbären efter Larsdagen blev sura eller smaklösa.

Nu trotsade vi detta igår men det kändes ändå som att det var sista blåbärsplocket för i år. Nu väntar lingonen om några veckor!

Härlig dag …

Det var underbart härligt sommarväder igår vid målplatsen, belägen sydost om Varberg. Solen sken, temperaturen var behaglig och en medeldistans stod på programmet. Detta i ett terrängområde som kändes betydligt mer medgörlig än lördagens långdistans. Startade bland de första även denna dag. Några andra löpare syntes knappt.

Efter gårdagens erfarenheter var taktiken given ... ta det lugnt och var noggrann ... följde planen nästan överdrivet väl.

Men det finns uppenbarligen en poäng med överdriven försiktighet. Det lönade sig. Inga bommar, inga dramatiska felsteg och framför allt den där sköna känslan när man kommer fram till kontrollen och kan konstatera: jodå, här skulle den vara.

Efter loppet blev det ingen snabb reträtt hem. Vi dröjde oss kvar länge vid målplatsen för att följa ungdomarnas uppgörelse i Götalandsmästerskapens stafett. Och det är något speciellt med stafett. Tempot, dramatiken och lagkamraterna som står och väntar gör att även en ganska stillsam orienteringsdag plötsligt får lite mästerskapsnerv.

Det var både kul och imponerande att se ungdomarna kämpa. Samtidigt gick det inte att undgå att konstatera att banorna var riktigt tuffa för flera av de yngre. Terrängen ställde krav, både på löpningen och orienteringen, och det syntes ibland att marginalerna mellan att ha full kontroll och att plötsligt vara ganska bortkollrad kan vara små.

En fin orienteringsdag sydost om Varberg kan läggas till handlingarna. 

Lopp i Halland …

Det blev en tidig uppgång den här lördagsmorgonen. Frukosten och kaffet intogs med något tröttare blick än vanligt. Framför oss väntade en lång bilresa söderut, mot en skog sydost om Varberg. Där skulle dagens långdistans avgöras.

Både Gunilla och jag hade dessutom fått tidiga startnummer i våra respektive klasser. Det innebar att vi kom ut i skogen bland de allra första och följaktligen slapp trängseln. Eller rättare sagt, vi slapp se några andra över huvudtaget.

Det var nästan lite ödsligt där ute. Skogen var vår, åtminstone för stunden. Bara karta, kompass, stenar, ris och pinnar.

Terrängen gjorde sitt bästa för att bromsa farten. Det var en sådan skog där varje steg måste övervägas. Fötterna skulle placeras med omsorg och ibland kändes det som om pinnarna hade fått uppgiften att aktivt förhindra framfarten.

Efter loppet väntade nästa etapp på dagens utflykt. Vi styrde mot Falkenberg och hotellet där vi ska tillbringa natten. Där väntade en betydligt bekvämare form av orientering, World Cup i Tjeckien på tv. Nu kunde vi sjunka ner i och låta världseliten göra jobbet.

Och de svenska herrarna gjorde det med besked. Det blev en riktig blågul uppvisning på medeldistansen i den kuperade och stenrika terrängen: tvåa, trea och fyra! Tre svenskar bland de fyra främsta. Svårt att önska sig mycket mer än så.

På damsidan gick det däremot tyngre. Bara en svensk tjej lyckades ta sig in bland de tio bästa. Sådan är orienteringen ibland stämmer allt, ibland känns det som om både karta, terräng och kontroller har gått samman för att göra livet besvärligt.

Och imorgon väntar medeldistans för oss. Vi vet ungefär vad som väntar. Det är bara att snöra på sig skorna, hålla i kompassen och hoppas att pinnarna är något färre. Men vi är förberedda.

Självförtroende möter skogen …

Genom åren har de dykt upp med jämna mellanrum. De är lätta att känna igen. Vältränade, löpstarka, positiva och med ett självförtroende som skulle kunna lysa upp en mindre stad.

Via någon bekant har de hört att orientering är roligt: Det där måste jag prova! Dock är erfarenheten tämligen begränsad ... jag gjorde det någon gång i skolan… men då sprang jag helt vilse.

Som arrangör försöker man vara pedagogisk ... vi rekommenderar Orange 4. Den är ungefär fyra kilometer, lagom utmanande och brukar vara en perfekt introduktion. Reaktionen kommer nästan alltid lika snabbt ... fyra kilometer? Finns det ingen längre? Jag springer halvmilen på typ femton minuter. Jag hade tänkt få ett riktigt träningspass idag.

Då försöker man en gång till ... jo, visst finns det längre banor. Blå 7 till exempel. Men den är betydligt svårare. Den är anpassad för erfarna orienterare.

Den vältränade nybörjaren ler självsäkert ... den tar jag.

Vid det laget vet de flesta funktionärer hur historien brukar sluta. Eftermiddagen övergår sakta i kväll. Löpare kommer tillbaka en efter en. De jämför vägval, diskuterar bommar och fikar. Resultatlistan fylls på. Tidtagaren tittar upp: nu är det bara en kvar. Ingen behöver fråga vem ... Blå 7 ... jajamän.

Minuterna går. En halvtimme blir en timme. En timme blir två. Skämten tystnar och ersätts av bekymrade blickar ... hoppas att inget har hänt.

Någon börjar fundera på om man ska organisera ett eftersök. Blickarna riktas mot sista kontrollen. Ingenting. Inte en rörelse.

Plötsligt hörs prassel men från helt fel håll. Ur skogen kommer en gestalt stapplande fram. Axlarna hänger. Stegen är tunga. Självförtroendet verkar ha lämnats kvar någonstans i djupa skogen.

Han stannar, tar ett djupt andetag och säger med ett snett leende: det där… var svårt. Sedan följer en kort paus. Jag skulle nog ha tagit Orange 4 ändå.

Det är då skogssporten har lärt ännu en människa en av sina viktigaste läxor: kondition hjälper dig att springa fort men bara om du springer åt rätt håll.

Den som överskattar sin löpförmåga får förr eller senare en mycket personlig guidning i ödmjukhet. Och den kursen hålls alltid av skogen själv.

Höststart …

Det sägs att hösten smyger sig på. Det är fel. Hösten är betydligt slugare än så. Den skickar inga vykort och hissar inga varningsflaggor. Den låter oss upptäcka den själva med små ledtrådar.

Vi tog en heldag vid Västerhavet. Samma badplats som för bara någon vecka sedan varit ett myllrande semesteruniversum. Då gällde det att leta parkeringsplats med samma beslutsamhet som en orienterare söker kontroller. Gräsytorna var fullbelagda av färgglada filtar, uppblåsbara flamingor och familjer som verkade ha flyttat hela bohaget till stranden. Nu? Nästan tomt.

Plötsligt kunde man välja precis vilken plats man ville ha. Ingen handduk som markerade revir. Ingen boll som oväntat kom flygande mot kaffetermosen.

Det mest avslöjande tecknet var ändå avsaknaden av glass. När försäljaren inte är på plats vet man att sommaren har börjat skriva sitt avskedsbrev.

Ändå var det något märkligt över dagen. Havet hade inte förstått att semestern var slut. Vattnet var fortfarande härligt varmt, himlen lika blå som i juli och solen sken med samma självklara pondus som om den vägrade acceptera almanackans påhitt om årstider.

Det blev nästan lite komiskt. Naturen spelade högsommar medan människorna redan hade gått vidare. Kalendern hade vunnit över termometern. Så fort augusti gör entré börjar pratet om vardag, skolstarter, jobbmejl och höstjackor, trots att sommaren fortfarande står kvar utanför dörren och knackar på.

Nu finns det gott om plats på stranden, inga köer till parkeringen och man slipper känna sig som en sill i badviken. Dessutom får man nästan hela horisonten för sig själv. Kanske är sensommaren egentligen som bäst när de flesta redan har bestämt sig för att den är slut.

Inomhustramp …

Igår kväll gjorde jag något som för en utomstående kan framstå som fullständigt obegripligt. Efter en hel dag med strålande sommarväder, med sol, värme, klarblå himmel och blåbärsplock styrde jag stegen mot gymmet.

Normalt brukar logiken säga att när solen skiner sitter människor på uteserveringar, badar eller klipper gräsmattan med varierande entusiasm. Gymmet borde då eka tomt. Jag såg framför mig många lediga spinningcyklar där jag kunde välja plats efter humör, utsikt mot fläkten eller strategiskt avstånd till de mest energiska deltagarna. Så var det inte.

När jag öppnade dörren möttes jag av en fullsatt sal. Bara en enda ledig cykel. Det visade sig att jag inte var ensam om min geniala idé att söka skugga. Hela ortens befolkning verkade ha kommit fram till samma slutsats: Nu har vi varit ute i solen hela dagen. Nu går vi in och svettas lite.

Det finns något fascinerande över människan. Vi längtar efter sommaren i månader. När den väl kommer klagar vi på värmen, letar skuggiga platser och söker svalka. Men när vi väl hittar ett luftkonditionerat gym stänger vi dörren, sätter oss på en cykel som inte leder någonstans och trampar tills tröjan kan vridas ur.

Svetten rann och fläktarna kämpade tappert men de verkade mest flytta runt den varma luften från en cyklist till nästa.

När passet var över och vi stapplade ut i kvällsvärmen såg alla nöjda ut. Svettiga, ja. Trötta, absolut. Men också märkligt belåtna. Kanske är det just det som är tjusningen med spinning. Ingen kommer någonstans, ingen får punktering och ingen behöver fundera över medvind eller motvind. Vi trampar tillsammans, svettas tillsammans och går därifrån med känslan av att ha gjort något bra och nyttigt. Undrar hur det blir nästa gång solen skiner, kommer gymmet då vara lika fullt igen?

Två i topp …

Under helgen har två orienteringstävlingar avverkats i Tranemo. På programmet stod Hagatorpsmedeln och Hagatorpslången. Två tävlingar av helt olika karaktär.

Medeldistansen bjöd på rejält kuperad och tekniskt krävande terräng där kartläsningen ständigt sattes på prov. Varje kontroll krävde koncentration, vägval och ett gott flyt i orienteringen.

Långdistansen idag blev en helt annan historia. Terrängen var till stora delar flack och lättlöpt, vilket innebar långa vägvalssträckor och en hel del löpning på vägar och större stigar. Benen fick arbeta men banan var inte riktigt lika utmanande. För egen del är det den tekniska orienteringen som lockar mest så all den där väglöpningen kändes inte särskilt inspirerande.

Helgens höjdpunkt blev ändå resultaten. På medeldistansen var det extra roligt att barnbarn nummer två gick segrande ur H18-klassen och visade både fart och säker orientering. Samtidigt lyckades jag själv vara snabbast bland 75+gubbarna. Det är något speciellt när två generationer får stå högst upp i resultatlistan samma dag.

Skogssporten är häftig när barnbarn och farfar kan tävla vid samma arrangemang, utmana sig i samma skogar och dela glädjen över lyckade lopp även om kontrollerna och banlängderna skiljer sig åt.

Åren staplas …

I dag är det precis fjorton år sedan jag stämplade ut från lönearbetet och började leva på pensionspengar. Det känns nästan märkligt att skriva det. Fjorton år! Tiden har gått fort, men beslutet att lämna arbetslivet var aldrig svårt. Visst hade jag ett toppenjobb inom idrottsrörelsen; stimulerande, utvecklande och fullt av inspirerande människor. Men priset var många resdagar, långa arbetsdagar och ett arbetsliv där kvällar och helger sällan var fredade.

Ändå var det ett fantastiskt arbete. Jag fick förmånen att möta idrottsstjärnor, engagerade ledare, kunniga medarbetare och företrädare för framgångsrika specialförbund. Varje vecka bjöd på nya miljöer, nya människor och nya utmaningar. Det var ett arbete som gav energi och som jag ser tillbaka på med stor tacksamhet. Minnesbanken är fylld av positiva upplevelser.

Men, ett viktigt men, inte en enda gång under dessa fjorton år har jag längtat tillbaka. Inte en endaste sekund. Var sak har sin tid och när den tiden är över är det skönt att kunna stänga dörren utan saknad.

Det dröjde heller inte länge innan kalendern åter började fyllas. Agendan blev snabbt full av nya uppdrag, aktiviteter och projekt. Mycket har fortsatt att kretsa kring idrotten men nu helt på egna villkor. Egentligen handlar det mest om en fortsättning och breddning av sådant som redan fanns parallellt med yrkeslivet. Med ett annat uttryck skulle man kunna säga: more of the same. Skillnaden är att klockan inte längre styr utan lusten.

Kontakterna med den gamla arbetsplatsen i Stockholm är numera få. Däremot är jag fortfarande medlem i "Riksidrottens Vänner", kamratföreningen för tidigare anställda och förtroendevalda inom idrottsrörelsen. Det räcker gott som en påminnelse om en viktig del av livet.

Lite då och då kommer det fortfarande någon förfrågan om att hoppa in och ta ett uppdrag. Det är förstås smickrande att bli tillfrågad men lockelsen är liten. Jag känner att utvecklingen går snabbt. Arbetssätt, metoder och förutsättningar förändras ständigt. Erfarenheter från förr har fortfarande ett värde men de behöver paketeras på nya sätt och kombineras med ny kunskap. Bara tanken på den långa startsträckan känns betydligt mindre lockande än att fortsätta njuta av friheten. 

Så här, fjorton år senare, känns facit ganska enkelt. Jag lämnade ett yrkesliv som gav mig mycket. Jag bär med mig många goda minnen, tacksamhet och en känsla av att ha fått vara med om något betydelsefullt. Det är ett privilegium att kunna se tillbaka med ett leende och samtidigt känna att man inte vill vrida klockan tillbaka. Livet består av olika etapper och var sak har sin tid.