Måndagen var en sådan där dag som passerar ganska obemärkt för de flesta. Ingen hissar flaggan, ingen ringer och sjunger "Ja, må han leva" och i de flesta hem är det högst osannolikt att någon står och bakar en namnsdagstårta med texten Grattis Lars!
Men för oss som heter Lars finns det ändå anledning att stanna upp en stund. Lars är nämligen inget namn man väljer. Det är ett namn man får. Och när man väl fått det får man finna sig i att bära det genom livet, ungefär som ett par väl ingångna skor. Det är kanske inte det mest spektakulära namnet, men det är bekvämt, pålitligt och fungerar i de flesta sammanhang.
Fick igår lära mig något nytt. Uttrycket "man ska inte plocka blåbär efter Larsdagen" är ett gammalt folkligt talesätt knutet till Larsdagen/Larsmäss den 10 augusti.
 |
Bakgrunden finns i den gamla bondepraktikan och Larsdagen markerade övergången från högsommar till sensommar och var på många håll en viktig tidpunkt för skörd och slåtter. Enligt traditionen skulle bland annat höet vara bärgat vid Larsmäss.
När det gäller blåbären finns en mer konkret förklaring. Blåbärsplockningen skulle på många håll vara avslutad kring Larsmäss eftersom bären efter denna tid ansågs bli sämre i kvalitet och smak. I folkmun formulerades det lite drastiskt som att "Lasse har pissat på bären" alltså att blåbären efter Larsdagen blev sura eller smaklösa.
Nu trotsade vi detta igår men det kändes ändå som att det var sista blåbärsplocket för i år. Nu väntar lingonen om några veckor!
