Det blev en tidig uppgång den här lördagsmorgonen. Frukosten och kaffet intogs med något tröttare blick än vanligt. Framför oss väntade en lång bilresa söderut, mot en skog sydost om Varberg. Där skulle dagens långdistans avgöras.
Både Gunilla och jag hade dessutom fått tidiga startnummer i våra respektive klasser. Det innebar att vi kom ut i skogen bland de allra första och följaktligen slapp trängseln. Eller rättare sagt, vi slapp se några andra över huvudtaget.
Det var nästan lite ödsligt där ute. Skogen var vår, åtminstone för stunden. Bara karta, kompass, stenar, ris och pinnar.
Terrängen gjorde sitt bästa för att bromsa farten. Det var en sådan skog där varje steg måste övervägas. Fötterna skulle placeras med omsorg och ibland kändes det som om pinnarna hade fått uppgiften att aktivt förhindra framfarten.
 |
Efter loppet väntade nästa etapp på dagens utflykt. Vi styrde mot Falkenberg och hotellet där vi ska tillbringa natten. Där väntade en betydligt bekvämare form av orientering, World Cup i Tjeckien på tv. Nu kunde vi sjunka ner i och låta världseliten göra jobbet.
Och de svenska herrarna gjorde det med besked. Det blev en riktig blågul uppvisning på medeldistansen i den kuperade och stenrika terrängen: tvåa, trea och fyra! Tre svenskar bland de fyra främsta. Svårt att önska sig mycket mer än så.
På damsidan gick det däremot tyngre. Bara en svensk tjej lyckades ta sig in bland de tio bästa. Sådan är orienteringen ibland stämmer allt, ibland känns det som om både karta, terräng och kontroller har gått samman för att göra livet besvärligt.
Och imorgon väntar medeldistans för oss. Vi vet ungefär vad som väntar. Det är bara att snöra på sig skorna, hålla i kompassen och hoppas att pinnarna är något färre. Men vi är förberedda.
