Skaparkraft …

Dagarna flyter fram i ett behagligt sommartempo med blåbärsplockning, svalkande bad och cykelturer. En del av utflykterna har haft ett särskilt syfte, att titta till vänners olika byggprojekt. Det är fascinerande att se hur sommaren inte bara är semestertid utan också högsäsong för skaparlust och snickarglädje.

Det visar sig snabbt att våra vänner inte är ensamma om att ha hammare, såg och tumstock i händerna. Överallt tycks det växa fram nya altaner, båtbryggor, uteplatser, spaljéer, staket, växthus och allehanda projekt som länge funnits på önskelistan. Trädgårdar förvandlas till byggarbetsplatser där virkeshögar samsas med skruvdragare, vattenpass och kaffemuggar.

Det mest imponerande är kanske inte själva byggnaderna, utan den energi och målmedvetenhet som präglar arbetet. Fliten är stor och tempot högt, men ändå verkar ingen vilja kompromissa med kvaliteten. Brädorna ska ligga rakt, skruvarna försänkas perfekt och varje detalj får den tid den kräver. Det finns något nästan meditativt i detta noggranna hantverk.

Samtidigt märks det att ett byggprojekt sällan blir precis så enkelt som det såg ut på ritningen. Turerna till byggvaruhusen avlöser varandra. Det börjar med några brädor och en ask skruv, men snart behövs beslag, reglar, plintar, lasermätare, specialborr, vinklar och diverse finurliga hjälpmedel som man inte visste existerade förrän projektet drog i gång. Byggvaruhusen måste nästan betrakta sommaren som sin egen högsäsong för återkommande kunder som med lätt uppgiven min konstaterar: det var visst en sak till som behövdes.

Det mest smittande är ändå entusiasmen hos byggarna. När de berättar om sina projekt gör de det med drömmar i blicken. Visionerna är levande och nästan färdiga redan innan den sista brädan kommit på plats. Här ska morgonkaffet avnjutas i solen. Där ska barnbarnen kunna fiska från den nya bryggan. Intill spaljén ska rosorna klättra och uteplatsen ska bli den naturliga samlingspunkten för långa sommarkvällar. Man behöver inte tveka om målbilden, den är både tydlig och inspirerande.

Men ibland dyker ändå en stillsam fundering upp. Är det verkligen den färdiga altanen, bryggan eller uteplatsen som är det egentliga målet? Eller är det något annat man söker?

Jag misstänker att svaret emellanåt finns i själva processen. Det är kanske vägen till målet som är den verkliga belöningen. Att få mäta, fundera, lösa problem, såga, hamra, skruva och se något växa fram bit för bit. Att på kvällen ställa sig några meter bort, betrakta dagens arbete och känna den där speciella tillfredsställelsen som bara ett eget skapande kan ge.

Kanske är det just därför så många byggprojekt startar varje sommar. Inte bara för att få en ny altan eller en stabilare brygga, utan för glädjen i att skapa något med sina egna händer. Resultatet blir förstås uppskattat, men själva byggandet är minst lika värdefullt. Som så ofta i livet visar det sig att resan ibland är betydligt rikare än destinationen.

I fädrens spår …

Dagen igår blev en roadtrip med både karta och minnen som vägvisare. Orden "Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång" blev en passande rubrik för en resa som handlade minst lika mycket om historien som om själva vägen.

Tillsammans med min bror styrde vi bilen mot vår pappas födelsebygd, alldeles intill den norska gränsen vid Svinesund. Det var här våra förfäder levde sina liv, byggde sina hem och lade grunden för kommande generationer. Under dagen slingrade vi oss fram på smala vägar genom storskogen, stannade vid åldriga hus, besökte kyrkogårdar och andra platser där släktingar en gång levt och verkat. Varje stopp berättade en liten del av vår egen historia.

Stugan där farmor växte upp står fortfarande kvar i Lommeland. Den ligger där nästan lika stilla som om tiden valt att gå förbi just den platsen. Huset såg välbevarat ut och väckte tankar om en svunnen tid då vardagslivet såg helt annorlunda ut.

Betydligt mer vemodigt blev mötet med gården där farfar och farmor bodde under större delen av sina liv. Fastigheten såldes för många decennier sedan och lär numera ägas av en norrman, men allt tyder på att den sedan länge övergivits. Byggnaderna bär tydliga spår av förfall och naturen håller sakta men obevekligt på att återta det som en gång var ett levande hem.

För oss väckte platsen en lång rad minnen. Under tonåren tillbringade vi många sommarmånader där. Då sjöd gården av liv. Trädgården var omsorgsfullt skött, fruktträden dignade av äpplen och päron, bärbuskarna frodades och fem eller sex kor gick och betade i hagarna intill huset. Det var en plats fylld av arbete, gemenskap och trygghet, en lantlig idyll som då kändes självklar. Att nu mötas av tystnaden, de igenvuxna markerna och de förfallna byggnaderna gjorde nästan ont. Kontrasten mellan då och nu blev påtaglig och strofen "tidevarv komma, tidevarv försvinna" fick plötsligt ett mycket konkret innehåll.

Resan fortsatte sedan ut mot kustbandet och de badplatser där vi tillbringade många sommardagar under uppväxten. Havet låg glittrande i solen och landskapet var lika vackert som vi mindes det. Ett dopp i saltböljorna hörde nästan till traditionen, även om vattnet visade sig vara betydligt kyligare än den generösa sommarsolen antydde.

När vi sent på eftermiddagen lämnade norra Bohuslän och styrde hemåt var bilen fylld av mer än bara matsäck och foton i mobilen. Gamla minnen hade väckts till liv och samtalen kretsade kring människor, platser och händelser. Man inser hur snabbt ett landskap kan förändras när människorna försvinner. Hus förfaller, åkrar växer igen och vägarna blir tystare. Ändå finns berättelserna kvar, liksom spåren efter dem som levde före oss.

Det blev en dag som påminde om att vi alla bara är en liten del av en betydligt längre berättelse. Generationer kommer och går, människor lämnar sina avtryck och världen förändras. Just därför är det värdefullt att ibland återvända till sina rötter, inte för att leva i det förflutna, utan för att bättre förstå varifrån man kommer och hur släkten följer släktens gång.

Bärplock …

Det har blivit två dagar med bärplock i den svenska högsommaren. Just nu är blåbärsskogen ovanligt generös. Bären hänger tätt och mogna, nästan som om naturen själv dukat upp ett dignande smörgåsbord. Man behöver varken leta särskilt länge eller förflytta sig några längre sträckor innan bunkarna börjar fyllas. Det är en behaglig känsla att kunna strosa fram, välja de finaste bären och samtidigt njuta av skogens stillhet.

Tekniken har också gjort sitt intåg i blåbärsskogen. Med en praktisk bärrensare sker den första rensningen redan på plats. Barr, blad och småkvistar försvinner innan bären ens lämnat skogen. När man sedan kommer hem återstår bara att snabbt förpacka dem och lägga dem i frysen. Då känns det nästan som om sommaren konserveras i små paket inför höst och vinter. Vad skörden så småningom ska förvandlas till återstår att se. Kanske blir det hemkokt blåbärssylt, saft eller väldoftande blåbärspajer som får sprida sommarkänslan en mörk novemberkväll.

Det mest förvånande är kanske ändå att vi verkar ha skogen nästan för oss själva. Trots att bärmarkerna ligger alldeles i utkanten av Vänersborg har vi inte sett en enda annan bärplockare. Inga parkerade bilar vid skogsvägarna, inga röster mellan tallarna och inga andra hinkar som fylls. Det känns nästan märkligt när naturen bjuder så frikostigt.

Kanske har blåbärsplockningen blivit en syssla som främst lockar 60-, 70- och 80-plusgenerationen. För många av oss väcker den minnen från barndomens somrar, då utflykten till skogen var lika självklar som badplatsen eller glasskiosken. Att plocka bär handlar egentligen om mycket mer än att fylla frysen. Det är ett stillsamt sätt att vara nära naturen, att låta tankarna vandra och att uppskatta det som växer alldeles gratis runt omkring oss.

Samtidigt är det lite synd om traditionen håller på att försvinna. De som avstår missar inte bara smaken av nyplockade blåbär, utan också den speciella känslan av att komma hem med egen skörd efter några timmar i skogen. Det finns en särskild tillfredsställelse i att öppna frysen mitt i vintern och veta att varje påse innehåller en bit av den svenska sommaren.

Allt på plats igen …

Spåren efter en O-Ringenvecka består inte enbart av minnen, erfarenheter, möten och utmanande orientering. När den sista målstämplingen är gjord och ryggsäcken burits in genom dörren väntar en betydligt mindre glamorös gren av sporten: återställningsorienteringen.

Tvättmaskinen går för högtryck, torktumlaren snurrar nästan oavbrutet och torkställningen dignar av orienteringströjor, tights, regnkläder, handdukar och strumpor. Skogen har visserligen släppts bakom oss, men den verkar delvis ha följt med hem i form av barr, sand, mossa och ett och annat löv.

Sedan kommer sorteringsmomentet, ett minst lika tekniskt precisionsarbete som en svår långsträcka. Strumpor ska paras ihop, nummerlappar plockas bort och SI-pinnar, kompasser och pannband ska återgå till sina förvaringsplatser. Då och då dyker det upp ett mystiskt klädesplagg. Är det klubbkompisens benskydd som råkat följa med hem? Vem äger den där blåvita tröjan? Och hur kan det som oftast finnas en ensam strumpa som verkar ha tappat bort sin livskamrat någonstans mellan sista etappen och torkställningen?

Man slås också av hur mycket utrustning orientering faktiskt kräver. Ryggsäckar, skor, överdragskläder, tävlingsdräkter, kompasser, sportidentbrickor, vattenflaskor, sittunderlag och allehanda småprylar ligger utspridda innan de sakta men säkert hittar tillbaka till sina rätta platser.

Men när allt till slut är tvättat, rengjort, sorterat och återställt infinner sig en särskild tillfredsställelse. Skorna står rena i stället, ryggsäcken är tömd och kompassen ligger där den ska. Ordningen är återställd, åtminstone tillfälligt.

Som trägen orienterare vet man att snart väntar nästa tävlingshelg. Då packas allt ner igen, skogen kallar på nytt och efter ännu ett äventyr väntar samma procedur ... igen!

Reflektion dagen efter …

En O-Ringenvecka med fem tävlingsetapper bjuder på en aldrig sinande ström av intryck, upplevelser och händelser. Fem dagar i skogen betyder fem nya kartor, fem nya terrängområden och fem nya möjligheter ... men också fem tillfällen att göra misstag, hitta rätt, kämpa, glädjas och ibland gräma sig.

Även om man har många års erfarenhet och genom livet passerat tusentals kontroller är orientering en grym sport. Självförtroendekurvan rör sig upp och ner som en berg- och dalbana. Ena dagen känns det som om kartan, kompassen och hjärnan arbetar i perfekt samspel. Kontrollerna dyker upp precis där de ska, vägvalen sitter och stegen flyter fram genom skogen. Nästa dag räcker ett ögonblicks tvekan, en feltolkad höjdkurva eller en alltför optimistisk framfart att självförtroendet ska få sig en rejäl törn.

Jag gissar att många idag sitter med kartorna utspridda på köksbordet eller har öppnat Livelox på datorn. Man zoomar in, jämför vägval, följer GPS-spåret och försöker förstå vad som egentligen hände. Varför tappade jag tre minuter där? Hur kunde jag missa den kontrollen? Varför valde jag just det vägvalet när det fanns ett betydligt bättre?

Men analysen handlar inte bara om misstagen. Den väcker också minnen av de riktigt fina stunderna, när orienteringen stämde, när flytet infann sig och när skogen nästan kändes som en gammal vän. Det är de ögonblicken som gör att man gärna glömmer bommarna och redan börjar längta till nästa tävling.

För det är kanske just detta som är orienteringens stora tjusning. Man blir aldrig fullärd. Varje tävling har något nytt att lära ut, varje gång får man med sig nya erfarenheter. Varje O-Ringenvecka blir ett nytt kapitel i den ständigt pågående berättelsen om skogssportens grymhet: 

Avklarat …

Så är även O-Ringen 2026 till ända. Den femte och sista etappen avgjordes idag på Hisingen. Vädergudarna bjöd inte riktigt på någon höjdarföreställning. Grå moln, regnstänk och en frisk vind gav dagen en småkylig inramning.

Årets O-Ringen blev lite annorlunda för vår del. För första gången på länge valde vi att pendla hemifrån varje dag i stället för att bo tillsammans med barn och barnbarn. Det innebar att vi gick miste om den speciella gemenskapen som brukar uppstå när vi vistas under samma tak. Kvällarna med gemensamma måltider, kartdiskussioner, skratt och analyser av dagens bommar är nästan lika mycket O-Ringen som själva tävlingarna. Den biten saknade vi även om pendlandet fungerade över förväntan.

Veckan gick som vanligt fort. Banläggarna bjöd på tekniskt utmanande orientering i varierad terräng där varje etapp hade sin egen karaktär. Det har varit precis den typ av orientering som gör O-Ringen till något alldeles speciellt kluriga vägval, detaljrika partier och banor som belönat både koncentration och uthållighet.

Nu känns det skönt att få pusta ut. En O-Ringenvecka är betydligt mer krävande än man kanske först tänker sig. Förutom själva tävlingarna handlar det om långa dagar med mycket gående, stående, väntande och transporter. Lägg därtill tidiga morgnar, sena kvällar och tusentals människor i rörelse, så förstår man att både kropp och huvud blir ordentligt trötta.

Samtidigt är det just mötena som gör veckan så speciell. Överallt träffar man gamla vänner, tidigare klubbkamrater och orienteringsbekanta från hela landet. Några möten blir långa samtal, andra bara ett snabbt hej på väg till start eller från mål men alla bidrar till den speciella O-Ringen-känslan.

Det går inte att nog hylla de tusentals ideella funktionärer som gör ett arrangemang av den här storleken möjligt. Deras engagemang, tålamod och arbetsinsatser är imponerande. När deltagarna nu reser hem kan de också känna stolthet över att ha levererat ett arrangemang av högsta klass.

Sammanfattningsvis lämnar O-Ringen 2026 ett mycket gott intryck. Det blev en vecka fylld av orienteringsglädje, gemenskap och fina upplevelser. Arrangemanget förtjänar utan tvekan högsta betyg och nu börjar, som många gånger tidigare, den stillsamma nedräkningen till nästa O-Ringen.

Höjdaretapp …

Transporterna till och från O-Ringens etapper har fungerat över förväntan. För vår del har det blivit en salig men väl fungerande blandning av bil, tåg, spårvagn, cykel och apostlahästar. Faktum är att själva resandet nästan blivit en del av upplevelsen. Det kräver lite planering, men när allt flyter på känns det både smidigt och praktiskt.

En stor fördel har varit den fria minutstarten. Att slippa passa en i förväg bestämd starttid har gjort dagarna betydligt mer avstressade. Ingen onödig jäkt, ingen oro över köer eller försenade transporter, bara lugn och ro och möjlighet att anpassa resan efter de förutsättningar som råder. Den friheten har verkligen visat sitt värde under veckan.

Vi är långt ifrån ensamma om att pussla ihop olika färdsätt. Tvärtom har det varit tydligt att många deltagare, särskilt de som bor eller bor tillfälligt i Göteborgsområdet, kombinerar kollektivtrafik, cykel och promenader för att ta sig till arenorna. Det har fungerat förvånansvärt väl och visat att ett arrangemang av O-Ringens storlek faktiskt kan genomföras utan att alla måste sätta sig i bilen.

Gårdagens etapp i Slottsskogen blev dessutom något alldeles extra. På förhand var det nog många som tänkte att orientering i en stadspark mest skulle handla om att springa fort på gångvägar och gräsytor. Så fel det visade sig vara! Slottsskogen bjöd på en terräng som överraskade de flesta: kuperad, detaljrik och tekniskt betydligt mer krävande än vad parkmiljön gav sken av. Det är fascinerande att ett grönområde mitt i Göteborg kan erbjuda så mycket orientering och så många utmaningar.

Banläggarna förtjänar ett stort beröm. Banorna höll absolut högsta klass och bjöd på precis den kombination av fart, teknik och kluriga beslut som gör orientering som allra roligast. Lägg därtill ett arrangemang som fungerade exemplariskt, engagerade funktionärer och en strålande sommardag med klarblå himmel och solsken från morgon till kväll, så var alla ingredienser på plats.

Det blev helt enkelt en sådan där dag som kommer att leva kvar i minnet, en etapp som underströk varför O-Ringen är en av sommarens absoluta höjdpunkter för så många orienterare.

Imponerande …

Efter några dagar på O-Ringen är det svårt att inte imponeras av den enorma insats som tusentals ideella funktionärer gör. Bakom varje start, varje kontroll, varje parkeringsplats, varje dusch, varje kopp kaffe och varje bussresa finns människor som lagt ner otaliga timmar långt innan den första deltagaren snörade på sig orienteringsskorna.

Det är lätt att ta ett väloljat arrangemang för givet. Men O-Ringen är i själva verket en gigantisk mobilisering av frivilligt arbete, entusiasm och uthållighet. Kartor ska produceras, banor läggas, kontroller sättas ut och plockas in, arenor byggas upp och rivas, skyltar sättas upp, transporter samordnas och tusentals små detaljer falla på plats. Och när tävlingsdagen är slut väntar ofta nya arbetsuppgifter inför morgondagen.

Det mest imponerande är kanske ändå den positiva inställningen. Överallt möts man av leenden, hjälpsamhet och ett genuint engagemang. Funktionärerna står där från tidig morgon till sen kväll och gör sitt allra bästa för att ge tiotusentals deltagare och besökare en minnesvärd upplevelse.

O-Ringen handlar förstås om orientering, tävling och gemenskap. Men lika mycket handlar det om folkrörelsetraditionen när den är som allra bäst. Människor i alla åldrar ställer upp, inte för egen vinning, utan för att de vill bidra till något större.

Så ett stort och varmt tack till alla er som bär O-Ringen på era axlar. Utan er skulle det inte bli någon orienteringsfest. Ni är de osynliga hjältarna som får hela maskineriet att fungera och ni förtjänar verkligen både applåder, respekt och den allra största uppskattning.

Hyllning …

Mitt i O-ringenveckan fyller vårt andra barnbarn i ordningen år och han måste naturligtvis hyllas:

Första av fem …

Första etappen av O-Ringen är avklarad och vilken start det blev! Ett stort tack till vädergudarna som plötsligt vred om kranarna och bjöd på äkta sommarväder efter de senaste dagarnas rusk. Solen värmde, vinden mojnade och förutsättningarna blev perfekta för en dag i skogen.

Ett lika stort tack förtjänar banläggarna. De hade lyckats skapa banor som bjöd på både variation och utmaningar. Visst sög sankmarkerna musten ur benen men det hör ju skogssporten till. När man väl stämplade vid målet fanns ändå den där härliga känslan av att ha fått kämpa sig igenom en riktigt bra etapp.

Reselogistiken fungerade dessutom över förväntan. Och än en gång inser man hur fantastisk den fria minutstarten är. Ingen stress, inget jäkt och inga nervösa blickar mot klockan. Man startar när man är redo och hela startproceduren blir betydligt lugnare och trevligare. Ett koncept som verkligen borde permanentas.

Efter målgång väntade en knapp mils cykeltur till yngste sonens residens. Där stod kylskåpet välfyllt och en smakfull middag väntade precis vad en sliten orienterarkropp behövde. Sedan blev det en stunds välförtjänt återhämtning i form av en tupplur på altanen för att ladda batterierna.

Som vanligt avslutades dagen med den obligatoriska analysen. Banor studerades, GPS-spår jämfördes och tidspasseringar granskades in i minsta detalj. Det blev snabbt tydligt att dagens etapp hade varit både fysiskt krävande och tekniskt utmanande. Göteborgsterrängen bjuder verkligen inte på några gratisminuter. Här gäller det att hålla både kompass och koncentration i trim från start till mål.

I dag väntar etapp två. Samma arena, men ett nytt terrängområde med nya klurigheter. Det finns inget som tyder på att det blir enklare än i går snarare tvärtom. Men det är ju just sådana utmaningar som gör O-Ringen till O-Ringen. Nu är det bara att snöra på sig orienteringsskorna, ta ett djupt andetag och ge sig ut på ännu ett äventyr i de tuffa Götaälvdalsbergen.

Lite annorlunda …

Efter några dagar i Tivedens vildmark, där solen stod högt på himlen och temperaturen envist höll sig kring 30-gradersstrecket blev återkomsten till Vänersborg en rejäl omställning. Här möttes vi av kraftiga vindbyar, regn och blygsamma 11–12 grader. Från högsommar till höst ... usch och tvi! Det var nästan så att man funderade på om någon råkat vrida tillbaka årstiden ett par månader.

Nu riktas dock all uppmärksamhet mot årets stora orienteringshöjdpunkt, O-Ringen. Upplägget blir lite annorlunda den här gången eftersom tävlingarna avgörs i och omkring Göteborg. Det innebär att vi inte bor i storhushåll med barn och barnbarn utanistället pendlar hemifrån med någon enstaka övernattning hos yngsta sonen med familj. Fast särskilt mycket familjemys lär det inte bli. De är fullt sysselsatta som funktionärer under veckan,

Årets transportmedel blir en blandning av tåg, spårvagn och cykel. En riktig kollektivtrafik- och motionskombination. Bara logistiken blir ett litet äventyr i sig. Därför känns det extra skönt att vi har fri minutstart i våra tävlingsklasser. Med fasta starttider hade det varit ett mindre helsicke att pussla ihop resor, byten och framkomsttider. Nu finns åtminstone lite spelrum om en spårvagn skulle dröja eller tåget inte riktigt håller tidtabellen.

Tävlingsupplägget följer den klassiska O-Ringenmodellen med två inledande etapper, vilodag på onsdagen och därefter tre avslutande etapper. Förhoppningsvis väntar fem dagar med tekniskt utmanande orientering, trevliga återseenden med gamla orienteringsvänner och många historier att ta med sig hem. Och om vädergudarna kan bestämma sig för att lämna höstjackan hemma och plocka fram lite Tivedensommar igen, då finns alla förutsättningar för en riktigt minnesvärd O-Ringenvecka.

Ett beting …

Att vara ideell funktionär eller volontär på ett stort idrottsarrangemang är ingen semester. Det är snarare en blandning av maraton, hinderbana och tålamodsprövning.

Jag har fått höra en del berättelser från två stora orienteringsarrangemang World Cup i Lidköping och Skara samt det stundande O-Ringen i Göteborg. Det är nästan svårt att förstå hur mycket arbete som ligger bakom innan det första startpipet har ljudit. Allt ska fungera, allt ska vara på rätt plats och helst vara klart redan i går.

En uppgift som verkar kunna få även den mest rutinerade funktionär att börja prata med sig själv är uppsättningen av reklamskyltar och banderoller. Det låter ju ganska enkelt: sätt upp skylten. Men den som tror det har aldrig varit med.

Först kommer beskedet: Sätt den där! En stund senare: Nej, lite längre åt vänster! Efter ännu en stund: Den ska nog sitta högre! Sedan dyker någon kvartsbas upp: Vem har satt den där? Den ska naturligtvis vara på andra sidan. Och till sist anländer chefskuckun, tittar fundersamt, kliar sig på hakan och levererar det slutgiltiga omdömet: Vi börjar om från början!

Mitt i denna kreativa beslutsprocess står de luttrade volontärerna. De skruvar ner, bär, flyttar, skruvar upp och försöker samtidigt komma ihåg vilken version av verkligheten som gäller just den här timmen. Efter att för andra eller tredje gången ha flyttat ett hundratal reklambudskap börjar man nästan hoppas att någon ska komma med ett nytt besked bara för att få full pott på arbetsmomentet.

Det är tur att orienterare är vana vid att rätta till misstag och hitta nya vägval. Den egenskapen verkar vara minst lika värdefull i funktionärsrollen som ute i skogen.

Så nästa gång man promenerar in på en arena och tycker att allt ser snyggt, prydligt och självklart ut ska en extra tanke tillägnas alla ideella krafter. Chansen är stor att varje reklamskylt står exakt där den ska … efter att ha blivit flyttad ett antal gånger.

En dag till …

Det blev ytterligare en het dag i Tivedens vildmark. Den andra etappen av tvådagarsorienteringen avgjordes i terräng som påminde mycket om den vi mötte i torsdags. Kanske inte lika kuperad, men samma detaljrikedom och genuint vildmarksbetonad. Här fanns gott om sten, sänkor, höjdpartier och luriga riktningsval som krävde full koncentration från start till mål. Precis den typ av orientering som både utmanar och lockar: tekniskt svår, krävande och samtidigt fantastiskt rolig.

När mållinjen var passerad och pulsen sjunkit väntade den perfekta belöningen. Ett långt och svalkande bad i Bocksjön vid Stenkällegården gjorde underverk efter loppet i närmare trettio graders värme. Att få glida ner i vattnet efter en tuff tävling är en höjdare.

Sammantaget blev det två riktigt fina dagar i Tiveden och Karlsborg tillsammans med svärdotter och barnbarn #2. Förutom trevligt sällskap bjöd arrangörerna på två förstklassiga tävlingar där allt fungerade smidigt. Ett extra plus för den fria minutstarten och ytterligare ett stort plus för att klasserna 75+ fick kartor i skala 1:5 000. När synskärpan inte längre är vad den en gång var betyder den större skalan väldigt mycket. Detaljerna blir tydligare, orienteringen säkrare och upplevelsen betydligt bättre. Ett enkelt grepp som verkligen uppskattas.

Nu väntar en ovanlig helg helt utan orientering. Det känns nästan lite ovant, men kroppen kan säkert må bra av ett par dagars återhämtning. Sedan är det dags igen. På måndag drar O-Ringen igång med den första etappen i terrängen strax öster om Bohus. Där väntar nya kartor, nya vägval, nya utmaningar och tusentals orienterare. Orienteringssommaren rullar vidare och det finns all anledning att se fram emot en härlig vecka fylld.

Vildmark …

Under gårdagseftermiddagen visade termometern runt 30 grader och solen låg som ett glödande lock över Tivedens djupa skogar. Där väntade en medeldistanstävling av den sort som verkligen sätter orienteraren på prov. Vildmark på riktigt stiglös skog, steniga höjder, sankmarker och nästan inga tydliga ledstänger att hålla sig i. Här var det karta, kompass och eget omdöme som gällde från första till sista kontrollen.

Det var banor som krävde full koncentration hela vägen. En liten tankevurpa kunde snabbt innebära några extra minuter bland granar och mossbeklädda stenblock. Men just det är också tjusningen. När vägvalen stämmer, kontrollerna dyker upp där de ska och man lyckas hålla huvudet kallt trots värmen, då är orientering svårslagen. Omkring 500 löpare hade sökt sig till Tiveden för att mäta sina krafter mot den beryktade terrängen.

Efter målgång och en rejäl dos skogsluft lämnade vi  vildmarken bakom oss och styrde mot betydligt mer civiliserade trakter. Karlsborg blev kvällens mål och där väntade middag på vår “stamrestaurang”, en trevlig thairestaurang som nästan blivit ett obligatoriskt stopp när vi passerar. Efter kampen med myrar, höjder och grönområden smakade den maten alldeles extra gott.

Idag väntar ännu en etapp i Tivedens utmanande terräng. Samma kärva karaktär, samma sparsamma stigsystem och samma krav på precision. Det gäller att koppla på skärpan från första steget och inte släppa koncentrationen förrän mållinjen passerats. Benen får gärna vara lite trötta men huvudet måste vara piggt.

Besök hos knådarn …

Sommaren fortsätter att bjuda på både dramatik och kontraster. Under gårdagskvällen riktades blickarna mot TV-skärmen när Argentina och England gjorde upp om den sista finalplatsen i fotbolls-VM. Det blev en match med högt tempo, tuffa närkamper och en hel del känslor som kokade över. Domaren hade ingen lätt uppgift när spelarna gång på gång testade gränserna för vad som var tillåtet.

England såg länge ut att ha greppet men Argentina vägrade ge sig. Med sydamerikansk passion, teknisk skicklighet och en aldrig sinande kampvilja lyckades de vända matchen under slutminuterna och säkra en plats i VM-finalen. Ännu en kväll tillbringades på helspänn framför TV:n. Den här sommaren har verkligen bjudit på många minnesvärda fotbollskvällar. På söndag avgörs allt och då hålls tummarna för Spanien.

Dagen i övrigt gick i betydligt lugnare tempo åtminstone mellan varven. Värmen låg som ett täcke över landskapet och termometern klättrade uppåt. Den bästa medicinen blev svalkande dopp i det salta havet vid favoritplatsen Saxenhov. Innan badet väntade dock ett besök hos vår skickliga massör Viola. Med imponerande styrka i händerna gick hon metodiskt igenom leder, senor, muskler och lymfbanor. Då och då kom en liten kommentar: här var det "stopp" … och här också.

Efter den senaste månadens många orienteringslopp hade kroppen samlat på sig en hel del protester. Viola arbetade tålmodigt vidare och när behandlingen var klar levererade hon sitt tydliga expertutlåtande: Nu tar du det lugnt en vecka!

Jag nickade instämmande och försäkrade henne om att hennes kloka råd naturligtvis skulle följas. Sedan kom det lilla tillägget: fast … först ska vi bara springa två tävlingar i Tiveden. En på torsdag och en till på fredag.

Viola suckade djupt, skakade lite på huvudet och log sedan med en glimt i ögat. Jag kunde nästan höra hennes tankar: nåväl … då ses vi snart igen ... mer arbete och inkomster i närtid!

Favoritsorti …

Den franska nationaldagen brukar vara en dag fylld av stolthet, fest och fyrverkerier. Men i år blev den i stället en riktig fotbollsmässig käftsmäll. Spanien körde över Frankrike i VM-semifinalen och vann rättvist med 2–0 efter att ha kontrollerat matchen från början till slut. De spanska passningarna satt som på ett snöre medan Frankrike mest jagade boll och aldrig riktigt fick sitt offensiva spel att fungera. Förbundskaptenen Didier Deschamps konstaterade efteråt att hans lag helt enkelt var det näst bästa laget för dagen. 

Vad hände egentligen? Var det en härdsmälta, en taktisk miss eller bara ett möte med ett lag som just nu spelar världens bästa fotboll? Kanske lite av allt. När motståndaren både springer mer, tänker snabbare och dessutom har självförtroendet på topp blir även ett världslag som Frankrike ganska mänskligt. För fransmännen blev den 14 juli 2026 sannolikt en nationaldag de helst vill glömma.

Själva laddade vi upp inför semifinalen på ett betydligt lugnare och trevligare sätt med Femkvällars i Skaraborg. Där bjöds vi på orientering av det bushigare slaget. Tät vegetation, ris och sly gjorde så att det mycket handlade om terrängkamp. Värmen gjorde förstås sitt men trots höga temperaturer var det ändå ett härligt löparväder när skogen gav lite skugga.

Det är fascinerande hur olika två tävlingar kan vara. På fotbollsplanen blev Frankrike utspelat av ett bländande Spanien. I skogen var motståndaren inte ett landslag utan buskar, blåbärsris och svettiga höjdkurvor.

Blåa bär i sikte …

Idag var det årspremiär för blåbärsplockning. Beväpnad med bärplockare och några tomma kärl bar det iväg ut i skogen och redan efter ett par timmar hade de första litrarna av sommarens blå skörd hittat hem. Det är något särskilt med den där första turen jakten på de blå små vitaminbomberna.

Det verkar lovande inför årets bärsäsong. Riset är välfyllt och bären sitter ganska så tätt även om jag tror att de om ett par veckor kommer att ha vuxit till sig ytterligare, blivit större, saftigare och ännu sötare. Då väntar sannolikt ännu rikligare skördar.

Precis som vanligt kommer blåbären att få olika öden. En del hamnar direkt i munnen redan ute i skogen, kvalitetskontrollen måste ju skötas noggrant. En annan del kokas till sylt som förgyller morgonfilen under hösten och vintern. Resten fryses in och får vänta på sitt stora ögonblick när suget efter en blåbärspaj gör sig påmint.

Tillgången på "Vaccinium myrtillus", som Carl von Linné en gång döpte bäret, är inte bara stor den är enorm! Experter uppskattar att omkring 17% av Sveriges yta täcks av blåbärsris.

Blåbär är ett av de vanligaste bären vi svenskar äter, och det är inte svårt att förstå varför. De är fulla av näring, fibrer, vitaminer och mineraler, samt höga halter av olika bioaktiva ämnen. Som Mai-Lis Hellénius, professor vid Karolinska Institutet, förklarar, kan dessa bioaktiva ämnen bland annat skydda mot hjärt-kärlsjukdomar.

Det blir med stor säkerhet fler skogsturer med fokus på bärplock framöver!

Norge fick pisk …

Igår avgjordes den tredje och avslutande etappen av Hallands 3-dagar. Sommaren visade sig från sin allra varmaste sida. Solen gassade från en klarblå himmel och termometern kröp upp mot 30-strecket. Före start och efter målgång handlade det mest om att hitta en skuggig plats där kroppen kunde svalka sig och samla lite ny energi.

Den här morgonen gick dessutom lite på halvfart. Natten blev kort eftersom Norges ödesmatch i fotbolls-VM pockade på uppmärksamhet. Tyvärr slutade det med en tung norsk förlust och den annars så fruktade målsprutan Haaland såg ovanligt mänsklig ut. Det blev inte riktigt den avslutning som de norska supportrarna hade hoppats på.

Tävlingarna i Halland var däremot en fullträff. Arrangemanget höll hög klass, funktionärerna gjorde ett bra arbete och allt flöt smidigt. Banorna bjöd på den typ av orientering som Halland är känt för: rejäla höjdpartier, långa sluttningar och gott om “bröte” i form av vindfällen, sten, ris och tät vegetation som bromsade framfarten. Det räckte inte att ha koll på kartan då ben och pannben sattes också ordentligt på prov.

Tre intensiva tävlingsdagar sätter sina spår. Nu väntar därför några dagar med återhämtning, tvätt av kläder, rengöring av skor och en kropp som får en välförtjänt chans att återställa sig. Men vilan blir kortvarig. Redan på torsdag och fredag väntar nya utmaningar i Tivedens vildmark där ännu en dos teknisk orientering står på programmet. Och därefter väntar sommarens stora höjdpunkt, O-Ringen, med tusentals orienterare, folkfest, gemenskap och ännu fler timmar i skogen.

Orienteringssommaren rullar vidare. Tröttheten går över men minnena från ännu en härlig tävlingshelg består.

Tufft igår …

Det blev en svettig historia på den andra etappen av Hallands 3-dagars. Terrängen bjöd på rejäla stigningar där backarna tycktes bli brantare för varje kontroll. Termometern kröp upp mot 30 grader och solen visade ingen som helst barmhärtighet. Vätskeborden var minst lika uppskattade som kontrollerna.

Men orientering handlar som bekant om betydligt mer än kilometertider och bommar. Minst lika viktigt är mötena med alla orienteringsvänner. Före start och efter målgång blev det gott om tid för prat, skratt och återseenden med bekanta från både när och fjärran.

När pulsen väl hade sjunkit och dammet lagt sig riktades blickarna mot mobilen. Där väntade sändningen från VM-stafetten i sprintorientering och vilken dramatik vi fick uppleva! Tävlingen svängde fram och tillbaka i högt tempo med krävande vägval och dramatik ända in på upploppet. Det var svårt att slita blicken från skärmen. Extra glädjande var förstås att Sverige lyckades bärga silvermedaljen efter en stark slutsträcka av Karolin Olsson. Ett lopp som bjöd på både spänning, fart och orientering när den är som allra mest publikvänlig.

Så blev dagen en påminnelse om orienteringens två ansikten: ena stunden kämpar man uppför Hallands brantaste sluttningar med svetten rinnande och benen protesterande, nästa stund sitter man tillsammans med vänner och njuter av världselitens uppvisning. Det är just den kombinationen som gör orienteringslivet så speciellt.

Dramatiskt värre …

Orientering även denna helg. I strålande sommarvärme styrde vi bilen söderut mot Halland och en tredagarstävling. Resan blev dessutom en perfekt uppladdning eftersom vi kunde följa direktsändningen från VM i sprintorientering.

Det blev en tävling som bjöd på precis allt som fart, dramatik, publikvänlig underhållning och en hel del förvirring. Sprintorientering ska avgöras i högt tempo där varje sekund räknas men på några av banans mest tekniskt avancerade partier såg även världens bästa orienterare plötsligt mänskliga ut. Löpare blev stående mitt i farten, vred kartan fram och tillbaka och kliade sig nästan i huvudet innan de vågade fatta nästa beslut. När även världseliten tvekar vet man att banläggaren verkligen har satt deltagarna på prov.

Tävlingen innehöll dessutom både fall, diskningar och dramatiska vändningar, vilket gjorde att spänningen levde ända in i mål. Trots allt detta kunde Sverige glädja sig åt ett silver och ett brons ett bra facit efter en minst sagt händelserik tävling.

Det känns inte alltför djärvt att gissa att knock-out-sprinten nu kommer att bli föremål för många analyser och livliga diskussioner de närmaste dagarna. Var banorna geniala eller alltför svåra? Gick gränsen mellan orienteringsutmaning och rena lotteriet? Åsikterna lär gå isär men en sak är säker: ingen som följde tävlingen lämnades oberörd.

Krabbliv …

Dagen idag handlar om vistelse och bad, många sådana, på kusten. Där pågår bland annat en sommartradition som känns så västkustsk som barn med en krabbhåv, en klädnypa, ett snöre och en hink fylld med havsvatten. För barnen är det nöje och semester. 

Funderade på hur livet som krabba ter sig denna torsdag. För dessa är det förmodligen en mycket märklig arbetsdag. Vad sägs egentligen där nere på havsbotten när morgonsolen börjar värma: jaha, då var det dags igen!

Den äldsta krabban, som varit med några somrar, vet precis vad som väntar. Först kommer de små skuggorna ovanför vattenytan. Sedan dinglar en blåmussla misstänkt frestande från ett snöre. Den yngre generationen rusar förstås fram: wow ... gratis lunch!

Några sekunder senare befinner de sig dinglande i luften inför en jublande publik: Jag fick en! Jag fick en! Sedan börjar dagens märkliga hissfärd.

Upp ur havet ... ner i hinken ... upp igen för att visas för mormor ... ner i hinken ... upp för fotografering ... ner igen ... upp ännu en gång därför att lillebror också vill hålla ... åsså ner.

Det mest fascinerande är ändå barnens omtanke. Efter flera timmars intensivt fiskande kommer den högtidliga avslutningen. Nu släpper vi tillbaka dom så att de får komma hem.

När den försiktigt sjunker mot botten möter den sina kamrater. Hur var dagen? Tja, jag blev uppfiskad fjorton gånger, fotograferad sex gånger och döpt till både Krabbe, Karl-Krabba och Pelle. De andra nickar förstående. Vanlig torsdag i juli när vädret är fint, alltså. Så är tillvaron som krabba.

Suck …

Det senaste dygnet har sociala medier översvämmats av en närmast osannolik mängd bilder, videoklipp, satirteckningar och memes som riktar skarp kritik mot FIFA:s beslut att inte stänga av en amerikansk spelare. Beslutet har väckt starka reaktioner och blivit en symbolfråga för många fotbollsanhängare, som upplever att idrottens grundläggande principer om likabehandling och rättvisa har satts ur spel. När USA:s president Donald Trump dessutom tillskriver sig äran för utgången förstärks bilden av att politiska intressen riskerar att påverka idrottens oberoende.

Reaktionerna från fotbollsvärlden har varit minst sagt kraftfulla. Förbund, experter, supportrar och neutrala observatörer uttrycker frustration och misstro mot ett beslutsfattande som uppfattas som inkonsekvent och svårförklarligt. Den omfattande satiren i sociala medier är därför inte enbart ett uttryck för besvikelse över ett enskilt domslut eller disciplinärt beslut. Den fungerar också som en bredare kommentar till den växande oro som finns kring relationen mellan internationell idrott, makt och politik.

Samtidigt blottlägger den digitala opinionsbildningen ytterligare en dimension. Bakom humorn, ironin och de vassa formuleringarna kan man urskilja ett betydligt djupare missnöje ett förakt mot USA:s president och den politiska maktutövning han anses representera. I detta perspektiv blir FIFA-affären mer än en fotbollsfråga; den utvecklas till en arena där misstro mot institutioner, politiskt inflytande och ledarskap kanaliseras genom idrottens globala genomslagskraft.

Man kan bara sucka ... skaka på huvudet ... stå frågande ... häpna ... bli uppgiven ... dra efter andan ... bli mållös ... tappa orden ... känna en djup uppgivenhet ... se på det hela med bestörtning ... och känna stor misstro!

Hyllningar …

Idag fyller svärdotter Emelie år och henne vill vi naturligtvis hylla och uppmärksamma denna dag:

Idag inleds också VM i sprintorientering och samtidigt pågår fotbolls-VM. Med tanke på vad som hänt där kan man bara hoppas att Trump inte lägger sig i orienteringsmästerskapet:

Bra jobbat ....

Junior-VM och de tillhörande publiktävlingarna genomfördes med hög kvalitet. Arrangemanget präglades av ett proffsigt genomförande där logistik, arenor och service till såväl aktiva som publik fungerade på ett föredömligt sätt. Värdklubben, OK Orion, förtjänar stor uppskattning för den omfattande arbetsinsats som låg bakom evenemanget.

Att arrangera ett internationellt mästerskap i orientering innebär många praktiska utmaningar. Förberedelserna sträcker sig över lång tid och omfattar ett stort antal funktioner. Ett arrangemang som detta kan bara genomföras med ett stort ideellt engagemang där hundratals funktionärer tillsammans bidrar med både kompetens och många arbetstimmar.

Det är lätt att ta ett välfungerande arrangemang för givet. Just därför förtjänar de människor som arbetar i kulisserna ett särskilt erkännande. När allt fungerar blir deras insatser ofta osynliga trots att de utgör själva förutsättningen för tävlingarnas kvalitet och deltagarnas upplevelse.

När den sista målgången gjorts och de sista kontrollskärmarna plockats in under gårdagskvälken kan medlemmarna i OK Orion med rätta känna stolthet över sitt arbete. Genom sitt värdskap har de inte bara genomfört ett framgångsrikt juniorvärldsmästerskap utan också visat prov på stor ideell kraft och organisatorisk kompetens. 

Nu återstår den välförtjänta möjligheten att luta sig tillbaka, hämta andan och glädjas åt ett arrangemang som med stor sannolikhet kommer att bli ihågkommet.

Junior-VM idag ...

VM är nu avklarat, det svenska laget kan vara mycket nöjda. För oss som agerat åskådare återstår en långdistans. Detta i samma terrängområde där juniorernas långdistans avgjordes ... det ska bli kul!

Juniorkoll ...

Dagen började med att vi slog oss ner som engagerade åskådare när juniorernas VM på medeldistans avgjordes. Det blev flera timmar av intensiv orienteringsunderhållning. Med stora startfält tar en sådan tävling sin tid men spänningen håller i sig från första till sista start. Sverige hade dessutom en riktigt lyckad dag med guld på tjejsidan och både silver och brons bland killarna. 

När världens bästa juniorer hade passerat kontroll efter kontroll var det dags för oss själva att ge oss ut i skogen. Publiktävlingen avgjordes i ett angränsande område och Blekinge bjöd precis på det man förväntat sig: mängder av sten, kluriga höjdpartier och sträckor med pinniga, snåriga och stundtals svårframkomliga partier. Det är en terräng som både kräver koncentration och tålamod och som påminner en om att den rakaste vägen sällan är den snabbaste.

Efter dusch och kvällsmiddag väntade dagens kanske enklaste vägval. Kursen sattes mot Glassiären i Karlskrona, där generösa glasstrutar serveras i en storlek som nästan kräver egen kartskala. En sådan avslutning tackar man inte nej till. Det kändes som en alldeles utmärkt uppladdning inför morgondagen, då det åter väntar en heldag med juniorernas medaljjakt på stafett och ännu en publiktävling – den här gången över medeldistans.

Orienteringssemester när den är som bäst: först högklassig underhållning från världseliten, sedan en egen dust med Blekingeskogen och till sist en glass som är större än de flesta vägvalsproblem.

Förhoppning ...

Sport i massor …

De senaste dagarna har till stor del tillbringats framför TV:n. Det har inte handlat om slötittande utan om sport med högsta tänkbara puls.

Framför allt har fotbolls-VM stått i centrum. När slutspelet tar vid förändras allt. Varje match blir ett drama där det bara finns två utgångar: vinna eller försvinna. Nervositeten smittar genom TV-rutan och varje målchans kan vara skillnaden mellan fortsatt VM-dröm eller en biljett hem.

Men fjärrkontrollen har också fått arbeta flitigt. TV-skärmen växlas över till junior-VM i orientering i Karlskrona. Där utspelar sig en helt annan typ av dramatik, men minst lika fängslande. I stället för glidtacklingar och hörnor handlar det om vägval, kartläsning, kompassriktningar och sekunder som kan avgöra medaljer.

Det är extra roligt att följa en ny generation orienterare som med imponerande skicklighet jagar både kontroller och framgångar. Oavsett om jakten sker på en gräsmatta i ett fullsatt VM eller i Blekinge med karta och kompass är känslan densamma, spänningen håller en fastnaglad framför skärmen.

Ibland jagas en boll, ibland en kontroll, men alltid den där spänningen och pulsen som får oss att luta lite längre fram i soffan.