 |
Funderade på hur livet som krabba ter sig denna torsdag. För dessa är det förmodligen en mycket märklig arbetsdag. Vad sägs egentligen där nere på havsbotten när morgonsolen börjar värma: jaha, då var det dags igen!
Den äldsta krabban, som varit med några somrar, vet precis vad som väntar. Först kommer de små skuggorna ovanför vattenytan. Sedan dinglar en blåmussla misstänkt frestande från ett snöre. Den yngre generationen rusar förstås fram: wow ... gratis lunch!
Några sekunder senare befinner de sig dinglande i luften inför en jublande publik: Jag fick en! Jag fick en! Sedan börjar dagens märkliga hissfärd.
Upp ur havet ... ner i hinken ... upp igen för att visas för mormor ... ner i hinken ... upp för fotografering ... ner igen ... upp ännu en gång därför att lillebror också vill hålla ... åsså ner.
Det mest fascinerande är ändå barnens omtanke. Efter flera timmars intensivt fiskande kommer den högtidliga avslutningen. Nu släpper vi tillbaka dom så att de får komma hem.
När den försiktigt sjunker mot botten möter den sina kamrater. Hur var dagen? Tja, jag blev uppfiskad fjorton gånger, fotograferad sex gånger och döpt till både Krabbe, Karl-Krabba och Pelle. De andra nickar förstående. Vanlig torsdag i juli när vädret är fint, alltså. Så är tillvaron som krabba.
