Dagen igår blev en roadtrip med både karta och minnen som vägvisare. Orden "Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång" blev en passande rubrik för en resa som handlade minst lika mycket om historien som om själva vägen.
Tillsammans med min bror styrde vi bilen mot vår pappas födelsebygd, alldeles intill den norska gränsen vid Svinesund. Det var här våra förfäder levde sina liv, byggde sina hem och lade grunden för kommande generationer. Under dagen slingrade vi oss fram på smala vägar genom storskogen, stannade vid åldriga hus, besökte kyrkogårdar och andra platser där släktingar en gång levt och verkat. Varje stopp berättade en liten del av vår egen historia.
Stugan där farmor växte upp står fortfarande kvar i Lommeland. Den ligger där nästan lika stilla som om tiden valt att gå förbi just den platsen. Huset såg välbevarat ut och väckte tankar om en svunnen tid då vardagslivet såg helt annorlunda ut.
Betydligt mer vemodigt blev mötet med gården där farfar och farmor bodde under större delen av sina liv. Fastigheten såldes för många decennier sedan och lär numera ägas av en norrman, men allt tyder på att den sedan länge övergivits. Byggnaderna bär tydliga spår av förfall och naturen håller sakta men obevekligt på att återta det som en gång var ett levande hem.
För oss väckte platsen en lång rad minnen. Under tonåren tillbringade vi många sommarmånader där. Då sjöd gården av liv. Trädgården var omsorgsfullt skött, fruktträden dignade av äpplen och päron, bärbuskarna frodades och fem eller sex kor gick och betade i hagarna intill huset. Det var en plats fylld av arbete, gemenskap och trygghet, en lantlig idyll som då kändes självklar. Att nu mötas av tystnaden, de igenvuxna markerna och de förfallna byggnaderna gjorde nästan ont. Kontrasten mellan då och nu blev påtaglig och strofen "tidevarv komma, tidevarv försvinna" fick plötsligt ett mycket konkret innehåll.
Resan fortsatte sedan ut mot kustbandet och de badplatser där vi tillbringade många sommardagar under uppväxten. Havet låg glittrande i solen och landskapet var lika vackert som vi mindes det. Ett dopp i saltböljorna hörde nästan till traditionen, även om vattnet visade sig vara betydligt kyligare än den generösa sommarsolen antydde.
När vi sent på eftermiddagen lämnade norra Bohuslän och styrde hemåt var bilen fylld av mer än bara matsäck och foton i mobilen. Gamla minnen hade väckts till liv och samtalen kretsade kring människor, platser och händelser. Man inser hur snabbt ett landskap kan förändras när människorna försvinner. Hus förfaller, åkrar växer igen och vägarna blir tystare. Ändå finns berättelserna kvar, liksom spåren efter dem som levde före oss.
 |
Det blev en dag som påminde om att vi alla bara är en liten del av en betydligt längre berättelse. Generationer kommer och går, människor lämnar sina avtryck och världen förändras. Just därför är det värdefullt att ibland återvända till sina rötter, inte för att leva i det förflutna, utan för att bättre förstå varifrån man kommer och hur släkten följer släktens gång.
