Ståtligt …

Det finns människor som går in i ett rum och fyller det med energi. Sedan finns det svanar. De glider bara in. Som om världen redan var förberedd på deras ankomst. Vi satt där vid vår badplats och såg den vita aristokraten komma glidande över vattnet med en hållning som skulle få vilken kunglighet som helst att känna sig något underlägsen. Inte ett vingfladder i onödan. Inte ett stressat ryck. Bara ett majestätiskt glidande, som om den hade all tid i världen och dessutom ägde större delen av den.

Och ändå vet man ju att verkligheten under ytan är en annan. Det där eleganta glidandet? Under vattnet paddlar den antagligen som vem som helst den sista veckan före semestern.

Kanske är det därför vi tycker om svanar. De påminner om oss människor när vi försöker hålla ihop fasaden. Vi vill gärna se lugna och värdiga ut utåt medan benen går som elvispar där ingen ser.

Fotot fångade precis det där ögonblicket när ljuset låg som blå sammet över sjön och svanen såg ut som ett flytande stycke självförtroende. Till och med spegelbilden verkade nöjd med sig själv.

Härliga löp …

Två starka och avgörande skäl till att vi valde att åka på två tävlingar mellan Göteborg och Borås var att kartritare för både Omegas och Orintos arrangemang var CH Andersson. Det är alltid något extra att få springa på förstklassiga kartor där detaljerna stämmer, det blir både roligare och mera utmanande. När man dessutom vet att arrangören håller hög nivå känns resan självklar.

Arrangemangen gjorde oss verkligen inte besvikna. Både tävlingarna och helheten runt omkring höll mycket hög klass, vilket bidrog till en riktig toppenhelg tillsammans med svärdottern och barnbarn nummer två. Kombinationen av fin orientering, gott sällskap och vackert vårväder gjorde helgen minnesvärd.

Mellan tävlingarna passade vi på att övernatta i Borås. Där avrundade vi lördagen med en riklig och mycket uppskattad middag på favoritstället Thai Silk, ett säkert kort som aldrig gör oss besvikna.

Nu är skogssäsongen i närområdet i princip avslutad för den här gången. Under den kommande månaden väntar istället flera sprinttävlingar i urban miljö, med helt andra utmaningar där snabba beslut, vägval i stadsmiljö och högt tempo står i centrum. Det ser vi fram emot.

Rapport från gatukorsning …

Det började redan när avspärrningen sattes upp.  

Inte löploppet alltså utan när synpunkter kom från förbipasserande.

Själva loppet skulle strax ta sin början men de första medborgarna hade redan hört det mest fruktansvärda ljud människan känner till: en funktionär som vecklar ut plastband.

Man stod där i reflexväst och försökte se myndig ut med en bunt avspärrningar under armen. Det är märkligt hur en gul väst omedelbart gör att människor tror att man personligen ansvarar för allt från kommunalskatten till vädret.

"Jaha!" fräste en dam som öppnade bilrutan med samma energi som om hon skulle deklarera krig.  

"Hur länge ska DET HÄR pågå då?"

Man kunde tro att vi höll på att bygga en internationell flygplats genom stadens centrum. I verkligheten handlade det om ett motionslopp för tjejer i tajts som frivilligt betalat många kronor för att springa runt kvarteret och få en goodiepåse.

"Eh… ungefär en timme," blev det försiktiga svaret. "EN TIMME?!"

Hon upprepade det som om jag sagt "tjugotre år med undantagstillstånd".

Sedan kom nästa medborgare. Han hade hund och indignation.  "Hur har ni tänkt att folk ska komma fram egentligen?"

Man kan gå runt hörnet där borta," blev svaret. Han suckade tungt: det här borde förbjudas!

Några minuter efter nitton började tjejerna dyka upp. Tusentals hurtiga brudar med nummerlappar, sportklockor och ansiktsuttryck som antydde att de minsann skulle "persa idag". Själv stod man där och försökte hindra en silvergrå BMW från att köra rakt genom startfältet. "Jag SKA fram!" deklarerade föraren bestämt.

Det är märkligt hur vissa människor reagerar på avspärrningar som tjurar på röda skynken. Ju tydligare det framgick att det var avstängt desto mer övertygad blev BMW-mannen om att just hans bil är undantagen.

"Men det pågår ett lopp här" försöker man och reaktionen blir: ja men jag bor här! Som om folkbokföringsadressen gav diplomatisk immunitet.

Samtidigt sprang löparna förbi i glada klungor. Någon spelade musik. Barn vinkade. Och mitt i allt detta stod några och betraktade spektaklet som om civilisationens fall utspelade sig framför deras ögon.

"Detta ska anmälas!" hördes från trottoaren. Till vem då? FN? Haagtribunalen? Trafikverket?  

Men det fina med motionslopp är att de fungerar ungefär som sommarregn. Plötsligt är de bara över. Efter en timme hade sista löparen stapplat förbi, någon samlade ihop plastmuggar och innerstaden återgick till sitt normala tillstånd av parkeringsstress och lätt passiv aggressivitet.

Samma figur som tidigare utropat undantagstillstånd stack ut huvudet igen: jaha… är det klart nu?

"Ja." Vederbörande nickade långsamt: det gick ju rätt fort ändå.

Där stod man till slut med en hoprullad avspärrning i handen och kände hur mänskligheten tog ännu ett litet stapplande steg mot självinsikt.

Ruset avklarat …

Kvällsskymningen gled sakta över i nattmörker medan de sista borden bars undan och de färgglada banderollerna vek ihop sig som trötta fjärilar efter gårdagskvällens arrangemang. Vårruset var över för den här gången. Där det några timmar tidigare hade varit sorl och skratt återstod nu bara doften av nytrampat gräs och enstaka kvarglömda pappersmuggar som rullade omkring i den ljumma kvällsbrisen.

Funktionärerna andades ut. Tröttheten började här och där kännas i både ryggar och ben men den där speciella nöjdheten låg samtidigt som ett varmt filter över allting. För det blev ett riktigt lyckat arrangemang.

Och visst hjälpte vädret till. Våren hade visat sig från sin allra mest generösa sida, nästan som om även den ville delta i loppet. Solen hade värmt lagom mycket, vinden hade hållit sig vänligt diskret och himlen hade haft just den där blå färgen som får människor att le lite mer mot varandra än vanligt. Det märktes på deltagarna. Stegen blev lättare, skratten fler och picknickfiltarna bredde ut sig över gräsmattorna som färgglada lapptäcken.

Det är något särskilt med sådana här kvällar. När allt arbete är gjort och ljudet från högtalarna har tystnat. När man för ett ögonblick stannar upp mitt bland kartonger, kablar och hopfällda stolar och känner att det faktiskt blev precis så bra som man planerade för och hoppades på. Kanske till och med lite bättre. Och medan mörkret till slut tog över helt fanns känslan kvar av vår, gemenskap och ännu ett Vårrus att minnas med ett mycket nöjt leende.

Hög pors ...

Porsen stod hög och tät och gjorde framkomligheten besvärlig i vildmarksområdet på Norra fjället öster om Ljungskile. Den sega vegetationen tillsammans med annat bröt satte deltagarnas teknik och uthållighet på prov. Här, mitt i denna krävande terräng med inslag av sankmarker och bitvis vresig skog, genomfördes igår den sedvanliga onsdagsorienteringen för veteranerna i Trestadsområdet.

Trots utmaningarna var uppslutningen god, ett hundratal samlades vid jaktstugan där både start och mål var förlagda. Förmiddagen bjöd på ett vackert väder med klarblå himmel och solsken, men den där riktigt behagliga värmen lyste fortfarande med sin frånvaro. Det var en sådan där dag då solen värmer i lä, men vinden snabbt påminner om att våren ännu inte riktigt har slagit rot.

Banorna sträckte sig genom varierad terräng där deltagarna fick kämpa sig fram mellan blöta partier, tät undervegetation och öppnare stråk. För många handlade det lika mycket om att hitta rätt vägval som att orka ta sig fram i det stundtals svårforcerade landskapet. När man till slut nådde målet väntade dock välförtjänt belöning.

Vid jaktstugan dukades fika upp, och snart fylldes platsen av livliga samtal och skratt. Här avhandlades stort som smått allt från aktuella händelser till barn och barnbarns senaste upptåg och äventyr. Det suckades och logs om vartannat, och flera konstaterade med en glimt i ögat att det ändå finns en viss bekvämlighet i att inte längre vara ung.

Idag väntar nya uppgifter, denna gång av ett helt annat slag. En heldag med löptävlingen Vårruset står på schemat. Förberedelserna drar igång redan under förmiddagen och fortsätter sedan utan avbrott genom hela dagen och långt in på kvällen. Ett omfattande arbete väntar oss där vi ansvarar för att omkring 500 matkassar ska packas. Under själva loppet tjänstgör vi som funktionärer längs löpvägen.

När kvällen går mot sitt slut och skymningen sakta lägger sig över området Sanden återstår det sista arbetet ... att plocka ihop, städa och återställa platsen. Trötta och förhoppningsvis nöjda kan vi då summera att ännu ett rus är genomfört.

Poängtävling …

Under den fina gårdagskvällen drog vi iväg österut till Främmestad IK:s poängtävling vid Rolken. Där väntade ett nykarterat område: småkuperat, detaljrikt och med gott om sankmarker som satte både vägval och framkomlighet på prov. Som i många skogar numera låg det också en hel del ris, hyggesrester och bröt över marken, vilket gjorde att tempot fick anpassas mellan varven. Under framfarten fick vi dessutom tydliga spår av orkanen Daves framfart. På flera håll låg vindfällen kors och tvärs och ibland blev det nästan lika mycket hinderbana som orientering.

Just de här små kvällstävlingarna har ändå en alldeles speciell charm. Ett femtiotal orienterare brukar dyka upp, parkera längs någon grusväg och samlas vid ett enkelt start- och målområde i ett skogsbryn. Ingen större apparat bara skogen, kartan och gemenskapen. Det finns något väldigt genuint över det hela; man hälsar på bekanta, jämför vägval efteråt och delar upplevelsen av kvällens strapatser.

Man imponeras också av Främmestads IK som verkligen är ”på” när det gäller nyproduktion av kartor och att skapa tävlingar som både lockar och utmanar. Det bjuds på banor där man hela tiden måste hålla fokus, läsa noggrant och fatta snabba beslut i den varierade terrängen. Det märks att mycket arbete ligger bakom både kartmaterial och arrangemang och sådana här kvällar påminner verkligen om varför orientering är så speciellt.

Vårrus på gång …

Några av VSK:s medlemmar har varit engagerade i arbetet med Vårruset under lång tid och har lagt ner många timmar på planering och förberedelser. Ju närmare evenemanget vi kommer desto fler händer behövs och nu har ännu fler medlemmar kallats in för att bidra till att allt ska fungera smidigt.

Häromkvällen fylldes klubbstugan av ett härligt sorl när engagerade medlemmar samlades för att packa deltagarpåsar. Stämningen var god, med både skratt och snack samtidigt som arbetet flöt på.

Inför torsdagen, då själva Vårruset går av stapeln, kommer majoriteten av medlemmarna att finnas på plats. Deras uppgift blir att välkomna och ta hand om de cirka 2 500 deltagarna ... se till att logistiken fungerar och bidra till en positiv upplevelse för alla som är med.

Nu återstår bara det sista och det kanske viktigaste: att vädret är med oss. Vi hoppas på solsken, glada deltagare och en riktig folkfest där gemenskap och rörelse står i centrum i Vänersborgs centrala delar.

10-milakoll …

Under helgen tillbringades många timmar framför den streamade TV-sändningen från 10-milakavlen ... det var svårt att slita sig. Produktionen höll hög klass och bjöd på en välavvägd rytm mellan intensiva målupplopp och nervkittlande kontrollpassager ute i skogen. Kamerorna fångade inte bara dramatiken i täten utan gav också glimtar av kampen längre bak i fältet vilket gav en helhetsbild av tävlingen. Intervjuerna var engagerande och bidrog med både analys och känsla, där löpare, ledare och experter fick utrymme att sätta ord på prestationerna. De varierade fotovinklarna från marknära bilder i skogen till mer översiktliga perspektiv med hjälp av drönare förstärkte upplevelsen ytterligare och gjorde det lätt att leva sig in i tävlingens olika skeden.

Damstafetten blev något alldeles extra, inte minst i det suggestiva kvällsmörkret där pannlampornas sken skapade en nästan magisk stämning. Spänningen var påtaglig, särskilt i ett parti där orienteringen visade sig vara riktigt utmanande. Just den sekvensen illustrerade sportens oförutsägbarhet och krävande natur på ett tydligt sätt där små misstag snabbt kan få stora konsekvenser.

Förutsättningarna på plats tycks ha varit närmast idealiska. Vädret bjöd på stabila och behagliga förhållanden under hela det långa tävlingsdygnet utan vare sig regn eller kyliga frostnätter som annars kan prägla arrangemanget. Sammantaget pekar omdömena på att årets upplaga var mycket lyckad, ett arrangemang där både tävlingarna och inramningen fungerade utmärkt och gav deltagare såväl som publik en minnesvärd upplevelse.

Högtid …

Under helgen riktas orienteringsvärldens blickar mot Tiomilakavlen, den klassiska stafetten som sedan 1945 har varit en av skogssportens mest mytomspunna och krävande tävlingar. Här möts världseliten i en kamp som handlar lika mycket om fysisk styrka som om kyla, precision och förmågan att fatta rätt beslut i pressade lägen. Nattsträckor, gryningsljus och tekniskt svåra partier gör stafetten till ett drama som pågår i ett dygn.

Samtidigt är Tiomila något mer än en elituppgörelse. Långt bakom tätlagen kämpar hundratals klubbar vidare i samma skogar, på samma banor, drivna av sin egen prestige som att slå rivalerna från grannklubben, att göra sitt bästa lopp, att bidra till laget. Det är just den blandningen som gör tävlingen unik då världsstjärnor och bredd löper sida vid sida, förenade i samma utmaning.

Stafetten består av tre klasser: herrar, damer och ungdomar och tar sin början vid lunchtid idag. Därefter följer ett intensivt dygn där sträckorna avlöser varandra genom mörker och morgondimma, innan avgörandet faller under söndagsförmiddagen.

För oss har Tiomila varit en återkommande höjdpunkt under många år. Vi har själva stått på startlinjen, känt pulsen inför växlingarna och kämpat genom skog och natt. Men tiden gör sitt; årsringarna har blivit många, stegen har blivit kortare och farten inte densamma. Numera följer vi dramat från sidan eller som i år, hemifrån soffan via direktsändningen.

Och spänningen är knappast mindre för det. När en son och tre barnbarn finns med, dessutom i olika lag, blir tävlingen plötsligt ännu mer personlig. Resultatlistor ska följas, sträcktider jämföras och växlingar prickas in. Det blir ett pussel av nummerlappar, klubbfärger och förhoppningar och kanske just därför lika engagerande som när vi själva sprang.

Vårfirande …

Valborgsmässoafton bjöd igår på ett ovanligt generöst väder, som om våren själv bestämt sig för att visa sig från sin allra bästa sida. Solen värmde redan tidigt på dagen och himlen var klar och öppen utan den där råa vinden som annars så ofta smyger sig in just denna högtid. Man kunde inte låta bli att tänka tillbaka på tidigare år. Kvällar då man stått och huttrat vid brasan, med stelfrusna fingrar och en envis kyla som letat sig in genom varje lager kläder.

Igår var upplevelsen en annan. Vi slog oss ner på en solvarm berghäll, med Vänerns vidsträckta vatten som en stilla och mäktig fond framför oss. Picknicken kändes nästan som en liten ceremoni i sig med goda rätter, härligt umgänge och en känsla av att tiden saktade ner. Sjön låg spegelblank och reflekterade ljuset på ett sätt som fick hela landskapet att skimra.

Framåt kvällen började folk samlas och förväntan låg i luften inför tändningen av brasan. När elden till slut tog fyr spreds ett varmt sken över de många Vänersborgsbor som samlats. Lågorna dansade och sprakade i en tradition som återkommer år efter år.

Men som så ofta med vårkvällar kom också kylan smygande i takt med att solen sjönk. Ljuset blev mjukare, vinden lite vassare, och vi kände hur värmen från dagen sakta ebbade ut. Då var det skönt att dra sig inomhus, slå sig ner och låta kvällen fortsätta i ett lugnare tempo.

Vi avslutade med att se delar av kungens 80-årsfirande, en tillställning som verkligen bar på en känsla av högtidlighet och tradition. Det var pampigt och stod i fin kontrast till den innehållsrika dag vi själva upplevt. En Valborg att minnas, både för vädret, sällskapet och stämningen.