Under helgen riktas orienteringsvärldens blickar mot Tiomilakavlen, den klassiska stafetten som sedan 1945 har varit en av skogssportens mest mytomspunna och krävande tävlingar. Här möts världseliten i en kamp som handlar lika mycket om fysisk styrka som om kyla, precision och förmågan att fatta rätt beslut i pressade lägen. Nattsträckor, gryningsljus och tekniskt svåra partier gör stafetten till ett drama som pågår i ett dygn.
Samtidigt är Tiomila något mer än en elituppgörelse. Långt bakom tätlagen kämpar hundratals klubbar vidare i samma skogar, på samma banor, drivna av sin egen prestige som att slå rivalerna från grannklubben, att göra sitt bästa lopp, att bidra till laget. Det är just den blandningen som gör tävlingen unik då världsstjärnor och bredd löper sida vid sida, förenade i samma utmaning.
 |
Stafetten består av tre klasser: herrar, damer och ungdomar och tar sin början vid lunchtid idag. Därefter följer ett intensivt dygn där sträckorna avlöser varandra genom mörker och morgondimma, innan avgörandet faller under söndagsförmiddagen.
För oss har Tiomila varit en återkommande höjdpunkt under många år. Vi har själva stått på startlinjen, känt pulsen inför växlingarna och kämpat genom skog och natt. Men tiden gör sitt; årsringarna har blivit många, stegen har blivit kortare och farten inte densamma. Numera följer vi dramat från sidan eller som i år, hemifrån soffan via direktsändningen.
Och spänningen är knappast mindre för det. När en son och tre barnbarn finns med, dessutom i olika lag, blir tävlingen plötsligt ännu mer personlig. Resultatlistor ska följas, sträcktider jämföras och växlingar prickas in. Det blir ett pussel av nummerlappar, klubbfärger och förhoppningar och kanske just därför lika engagerande som när vi själva sprang.
