Det finns människor som går in i ett rum och fyller det med energi. Sedan finns det svanar. De glider bara in. Som om världen redan var förberedd på deras ankomst. Vi satt där vid vår badplats och såg den vita aristokraten komma glidande över vattnet med en hållning som skulle få vilken kunglighet som helst att känna sig något underlägsen. Inte ett vingfladder i onödan. Inte ett stressat ryck. Bara ett majestätiskt glidande, som om den hade all tid i världen och dessutom ägde större delen av den.
 |
Och ändå vet man ju att verkligheten under ytan är en annan. Det där eleganta glidandet? Under vattnet paddlar den antagligen som vem som helst den sista veckan före semestern.
Kanske är det därför vi tycker om svanar. De påminner om oss människor när vi försöker hålla ihop fasaden. Vi vill gärna se lugna och värdiga ut utåt medan benen går som elvispar där ingen ser.
Fotot fångade precis det där ögonblicket när ljuset låg som blå sammet över sjön och svanen såg ut som ett flytande stycke självförtroende. Till och med spegelbilden verkade nöjd med sig själv.
