 |
Kvällsskymningen gled sakta över i nattmörker medan de sista borden bars undan och de färgglada banderollerna vek ihop sig som trötta fjärilar efter gårdagskvällens arrangemang. Vårruset var över för den här gången. Där det några timmar tidigare hade varit sorl och skratt återstod nu bara doften av nytrampat gräs och enstaka kvarglömda pappersmuggar som rullade omkring i den ljumma kvällsbrisen.
Funktionärerna andades ut. Tröttheten började här och där kännas i både ryggar och ben men den där speciella nöjdheten låg samtidigt som ett varmt filter över allting. För det blev ett riktigt lyckat arrangemang.
Och visst hjälpte vädret till. Våren hade visat sig från sin allra mest generösa sida, nästan som om även den ville delta i loppet. Solen hade värmt lagom mycket, vinden hade hållit sig vänligt diskret och himlen hade haft just den där blå färgen som får människor att le lite mer mot varandra än vanligt. Det märktes på deltagarna. Stegen blev lättare, skratten fler och picknickfiltarna bredde ut sig över gräsmattorna som färgglada lapptäcken.
Det är något särskilt med sådana här kvällar. När allt arbete är gjort och ljudet från högtalarna har tystnat. När man för ett ögonblick stannar upp mitt bland kartonger, kablar och hopfällda stolar och känner att det faktiskt blev precis så bra som man planerade för och hoppades på. Kanske till och med lite bättre. Och medan mörkret till slut tog över helt fanns känslan kvar av vår, gemenskap och ännu ett Vårrus att minnas med ett mycket nöjt leende.
