En O-Ringenvecka med fem tävlingsetapper bjuder på en aldrig sinande ström av intryck, upplevelser och händelser. Fem dagar i skogen betyder fem nya kartor, fem nya terrängområden och fem nya möjligheter ... men också fem tillfällen att göra misstag, hitta rätt, kämpa, glädjas och ibland gräma sig.
Även om man har många års erfarenhet och genom livet passerat tusentals kontroller är orientering en grym sport. Självförtroendekurvan rör sig upp och ner som en berg- och dalbana. Ena dagen känns det som om kartan, kompassen och hjärnan arbetar i perfekt samspel. Kontrollerna dyker upp precis där de ska, vägvalen sitter och stegen flyter fram genom skogen. Nästa dag räcker ett ögonblicks tvekan, en feltolkad höjdkurva eller en alltför optimistisk framfart att självförtroendet ska få sig en rejäl törn.
Jag gissar att många idag sitter med kartorna utspridda på köksbordet eller har öppnat Livelox på datorn. Man zoomar in, jämför vägval, följer GPS-spåret och försöker förstå vad som egentligen hände. Varför tappade jag tre minuter där? Hur kunde jag missa den kontrollen? Varför valde jag just det vägvalet när det fanns ett betydligt bättre?
Men analysen handlar inte bara om misstagen. Den väcker också minnen av de riktigt fina stunderna, när orienteringen stämde, när flytet infann sig och när skogen nästan kändes som en gammal vän. Det är de ögonblicken som gör att man gärna glömmer bommarna och redan börjar längta till nästa tävling.
För det är kanske just detta som är orienteringens stora tjusning. Man blir aldrig fullärd. Varje tävling har något nytt att lära ut, varje gång får man med sig nya erfarenheter. Varje O-Ringenvecka blir ett nytt kapitel i den ständigt pågående berättelsen om skogssportens grymhet:
 |
