Under den gångna nattens timmar hade himlen uppenbarligen bestämt sig för att tömma hela sitt förråd av vatten. Det tokregnade. Sådant där regn som får en att fundera på om det överhuvudtaget är någon större idé att ge sig ut i skogen.
Men orienterare är nu inte så lättskrämda. Väskan med orienteringsprylar kompletterades med rejäla regnkläder. Man lär sig med åren att det är bättre att bära med sig regnkläder som aldrig används än att stå ute i skogen och önska att man hade gjort det.
Så bar det iväg mot Eggby, mellan Skara och Skövde. Och som så ofta när man försöker gardera sig mot vädret hände det förutsägbara: regnet upphörde. Molnen skingrades och ju närmare vi kom tävlingscentrum, desto mer såg det ut som om vädergudarna faktiskt tänkte vara på orienterarnas sida.
När vi kom fram till dagens medeldistanstävling hade himlen blivit blå. Solen tittade fram och plötsligt kändes nattens skyfall som ett ganska avlägset minne. Skogen låg där och väntade, kartan låg i handen och det var bara att ge sig ut och försöka få ordning på kontrollnumren, vägvalen och den egna orienteringsförmågan.
Efter loppet blev det några riktigt härliga timmar vid tävlingscentrum. Fika, prat och det obligatoriska eftersnacket. Vem hade valt rätt väg? Vem hade bommat? Var det verkligen den där kontrollen som var felplacerad eller var det möjligen den tävlande som hade placerat sig själv lite fel?
 |
Sedan var det dags att bege sig hemåt. Och vädret hade tydligen också bestämt sig för att följa med. När Skara passerades började det droppa på vindrutan. Först försiktigt, nästan lite artigt. Men en kvart senare hade himlen fått nog av artigheten. Då öppnade den sig på riktigt och släppte ner regndroppar i mängder. Nattens tokregn gick helt enkelt i repris.
Det blev en blöt avslutning på resan hem mot Vänersborg. Men väl hemma väntade nästa institution: Finnkampen i TV-soffan. Och där finns faktiskt en likhet med orienterarnas distriktsmästerskap.
Finnkampen är en institution. Den har funnits länge, överlevt generationer och fortsätter att återkomma år efter år. Distriktsmästerskapen i orientering fungerar ungefär på samma sätt. De finns där, vare sig man riktigt kan förklara varför de är så viktiga eller inte.
Det är kanske inte alltid själva mästerskapstiteln som får pulsen att rusa. Det är snarare traditionen, tävlingen, kampen, gemenskapen och känslan av att vara med om något som återkommer år efter år.
