Två veckor kvar till valet. Prognoserna spretar åt olika håll och opinionsmätningarna tycks ibland ha bestämt sig för att förvirra mer än förklara. Ena dagen pekar pilarna däråt, nästa dag åt ett helt annat håll.
Samtidigt pågår de verbala striderna med full kraft. Det är hårda ord från höger och vänster, anklagelser, utspel och varningar. Men mitt i bataljen dyker också frierierna upp. För bakom de vassa replikerna finns en verklighet som väntar efter valdagen ... någon måste faktiskt kunna samarbeta med någon annan.
Just nu kan det låta som om alla står stadigt på sina egna berg och aldrig tänker ta ett steg därifrån. Vallöften staplas på varandra och utsagorna levereras med sådan tvärsäkerhet att man nästan kan tro att det finns en enkel lösning på alla problem. Men så kommer valdagen. Rösterna räknas. Valdammet lägger sig. Och då börjar nästa föreställning.
 |
Då ska det som före valet var tvärsäkra besked plötsligt förvandlas till förhandlingsbara ståndpunkter. Det som absolut inte gick att tänka sig kan kanske ändå diskuteras. Något måste ges upp, något annat måste sväljas och ytterligare något måste paketeras om till en kompromiss som alla kan leva med ... åtminstone hjälpligt.
Det är väl egentligen det som är politikens märkliga konst: att gå från "aldrig i livet" till "vi har funnit en konstruktiv lösning". Frågan är bara vad som blir kvar när allt är färdigförhandlat. Vad sedimenterar det till när de stora orden sjunkit till botten och kompromisserna har fått lägga sig till rätta? Just nu är svaret ungefär lika osäkert som själva valet.
