Kollade igår kväll in Kristallengalan på TV. En sådan där kväll då televisionen tittar på sig själv i spegeln och delar ut priser till dem som under det gångna året lyckats få oss andra att titta på just televisionen.
Totalt delades 20 Kristaller ut till välförtjänta tv-insatser. En jury utser 16 av pristagarna, tre priser röstas fram av allmänheten och så finns det kanske mest prestigefyllda av dem alla, Årets Hederspris, som delas ut av Kristallens styrelse.
Det blev en påminnelse om hur mycket tv det faktiskt produceras. Program, serier, format och profiler passerade revy. En hel del kände jag förstås igen. Annat hade jag inte lika mycket koll på, med andra ord nollkoll.
Det slog mig hur många skickliga människor det finns bakom och framför kamerorna. Programmakare, producenter, manusförfattare, redaktörer, fotografer, klippare, programledare och alla andra som ser till att det som hamnar i rutan faktiskt fungerar. Det är lätt att bara se den färdiga produkten och glömma hur många människor och hur mycket kreativitet, arbete och yrkesskicklighet som ligger bakom.
 |
Men det var ändå Hederspriset som fick mig att spetsa öronen lite extra. Priset gick till nyhetsreportern och korrespondenten Rolf Porseryd, en journalist med ett yrkesliv som sträcker sig över många år och många av världens konfliktområden. I sitt tacktal pratade han bland annat om hur journalistiken förändrats.
Han pekade på Balkankrisen som en sorts vändpunkt. Journalister hade tidigare kunnat röra sig relativt fritt även i områden där det pågick konflikter. Men under Balkankrigen började journalister allt oftare själva bli måltavlor för de stridande parterna. Att bära presskort blev inte längre någon självklar biljett till säkerhet. Tvärtom kunde det göra en till ett mål.
Det är en utveckling som säger en hel del om vår tid. Journalistikens uppgift är ju inte att vara makthavarens megafon. Journalister ska ställa frågor, granska, ifrågasätta och berätta sådant som någon kanske helst hade sett förbli oberättat. Det är själva poängen.
Porseryd skrädde inte heller orden när han kom in på situationen i USA i dag. Journalister som rapporterar om sådant som inte passar makthavarna kan mötas av statsmaktens ogillande och pressas på olika sätt.
Makthavare måste tåla att bli granskade. De måste tåla obekväma frågor. De måste tåla att journalister berättar om sådant som inte passar den egna berättelsen. Det är inte journalistens uppgift att göra makten bekväm.
Det är faktiskt en ganska obehaglig tanke att den som håller i pennan, mikrofonen eller kameran kan bli mer intressant för makten än det som faktiskt rapporteras.
Så där satt man framför TV:n och tittade på glitter, statyetter, applåder och hyllningar till årets tv-prestationer. Och mitt bland allt detta kom en påminnelse om något betydligt större än själva galan. Att vi behöver människor som vågar berätta. Även när berättelsen skaver och kanske framför allt då.
För utan fria journalister får vi till slut en väldigt välproducerad TV-bild av verkligheten men ingen aning om den faktiskt stämmer. Och det vore illa ... mycket illa.
