Ungdomsledarna i Vänersborgs SK kämpar på, torsdagskväll efter torsdagskväll under hösten. På programmet står en till synes enkel uppgift: att lära en skara nybörjare orienteringens konster. Men enkelt är det knappast.
För vad är det egentligen man ska lära sig? Att hålla kartan rätt. Förstå färger och symboler. Hitta kontrollpunkterna. Läsa terrängen. Hålla reda på var man befinner sig. Välja väg. Springa åt rätt håll och helst inte åt det håll som känns mest lockande just för stunden. Och när kartan plötsligt inte längre verkar stämma med verkligheten gäller det att behålla lugnet och försöka hitta tillbaka.
 |
Det är många olika moment som ska nötas in, steg för steg. För den som redan kan orientering sitter mycket i ryggmärgen. För nybörjaren är det en helt annan sak. Skogen är stor, kartan full av information och föremålet i den lilla röda kontrollringen kan ibland kännas ungefär lika svår att hitta som en nål i en höstack.
Ingångströskeln till skogssporten är hög. Det är inte bara att snöra på sig skorna och ge sig iväg. Orientering kräver både kropp och knopp. Man ska springa, tänka, fatta beslut och hela tiden försöka hålla ihop det hela. Och helst ska det dessutom vara roligt!
Därför är ungdomsledarnas insats så betydelsefull. De ska förklara, visa, upprepa och ibland förklara samma sak en gång till. De ska fånga upp den som tappat bort sig både på kartan och kanske lite i självförtroendet. De ska skapa trygghet nog för att våga göra fel, för fel kommer alla att göra. Men bakom varje ung orienterare finns ofta ytterligare ett litet team.
Föräldrar och andra anförvanter som skjutsar till träningar och tävlingar, väntar, hejar, peppar och ibland tröstar. Som letar efter borttappade kompasser, ler när det går bra och försöker hitta de rätta orden när det inte alls blev som man tänkt sig.
Men så småningom händer förhoppningsvis något. Det som först kändes svårt börjar falla på plats. Kartbilden börjar få mening. Skogen blir inte längre en enda stor grön massa utan något som går att läsa. En sten, en höjd, en stig eller en sänka blir plötsligt en ledtråd. Och en dag kommer den där känslan: Jag grejar detta! Då har tröskeln börjat sänkas.
