I sanslöst härligt höstväder drog vi under söndagen iväg till årets sista distriktsmästerskap. På programmet stod långdistans, strax utanför Falköping. Och redan när vi klev ur bilen kändes det som att dagen hade bestämt sig för att bli bra.
 |
Vi möttes av en terräng som var flack och huvudsakligen lättframkomlig. Inga berg att bestiga, inga djupa raviner att förhandla med och framför allt inga träd som verkade ha fått i uppdrag att aktivt hindra orienterare från att ta sig fram. Här kunde man faktiskt springa.
Dessutom bjöds vi på ett perfekt arrangemang. Allt fungerade, stämningen var på topp och det mesta flöt precis så där smidigt som man önskar. En riktig höjdartävling med andra ord. Och vilken kontrast mot tävlingen i lördags.
Då var det snarare frågan om att överleva terrängen än att springa genom den. Det var kuperat, skarpskuret och stundtals så besvärligt att man nästan började fundera på om arrangören egentligen hade råkat lägga banan i ett stenbrott. Efter en sådan upplevelse kändes dagens terräng närmast som en välskött park.
Men det fanns förstås en liten detalj som skulle göra dagen extra intressant. Den evige tvåan skulle försöka bryta sin förbannelse. Det är en konkurrent som gett mig epitetet "den evige tvåan". Och man kan förstå varför. Gårdagens tävling innebar nämligen den sjätte tävlingen på raken där resultatlistan placerade mig på just plats nummer två. Är uppenbarligen väldigt bra på att vara näst bäst.
