I dag är det precis fjorton år sedan jag stämplade ut från lönearbetet och började leva på pensionspengar. Det känns nästan märkligt att skriva det. Fjorton år! Tiden har gått fort, men beslutet att lämna arbetslivet var aldrig svårt. Visst hade jag ett toppenjobb inom idrottsrörelsen; stimulerande, utvecklande och fullt av inspirerande människor. Men priset var många resdagar, långa arbetsdagar och ett arbetsliv där kvällar och helger sällan var fredade.
Ändå var det ett fantastiskt arbete. Jag fick förmånen att möta idrottsstjärnor, engagerade ledare, kunniga medarbetare och företrädare för framgångsrika specialförbund. Varje vecka bjöd på nya miljöer, nya människor och nya utmaningar. Det var ett arbete som gav energi och som jag ser tillbaka på med stor tacksamhet. Minnesbanken är fylld av positiva upplevelser.
 |
Men, ett viktigt men, inte en enda gång under dessa fjorton år har jag längtat tillbaka. Inte en endaste sekund. Var sak har sin tid och när den tiden är över är det skönt att kunna stänga dörren utan saknad.
Det dröjde heller inte länge innan kalendern åter började fyllas. Agendan blev snabbt full av nya uppdrag, aktiviteter och projekt. Mycket har fortsatt att kretsa kring idrotten men nu helt på egna villkor. Egentligen handlar det mest om en fortsättning och breddning av sådant som redan fanns parallellt med yrkeslivet. Med ett annat uttryck skulle man kunna säga: more of the same. Skillnaden är att klockan inte längre styr utan lusten.
Kontakterna med den gamla arbetsplatsen i Stockholm är numera få. Däremot är jag fortfarande medlem i "Riksidrottens Vänner", kamratföreningen för tidigare anställda och förtroendevalda inom idrottsrörelsen. Det räcker gott som en påminnelse om en viktig del av livet.
Lite då och då kommer det fortfarande någon förfrågan om att hoppa in och ta ett uppdrag. Det är förstås smickrande att bli tillfrågad men lockelsen är liten. Jag känner att utvecklingen går snabbt. Arbetssätt, metoder och förutsättningar förändras ständigt. Erfarenheter från förr har fortfarande ett värde men de behöver paketeras på nya sätt och kombineras med ny kunskap. Bara tanken på den långa startsträckan känns betydligt mindre lockande än att fortsätta njuta av friheten.
Så här, fjorton år senare, känns facit ganska enkelt. Jag lämnade ett yrkesliv som gav mig mycket. Jag bär med mig många goda minnen, tacksamhet och en känsla av att ha fått vara med om något betydelsefullt. Det är ett privilegium att kunna se tillbaka med ett leende och samtidigt känna att man inte vill vrida klockan tillbaka. Livet består av olika etapper och var sak har sin tid.
