Det började som en helt vanlig promenad. Jag skulle bara ta mig genom vägkorsningen och då såg jag valaffischer överallt. Där hade demokratin slagit upp sitt läger. Ansikten stirrade på mig från stolpar, plank och tillfälliga ställningar. Alla såg ut att veta precis vart de var på väg. Det var budskap åt alla håll. Några var stora och tydliga. Andra var så allmänt hållna att de kunde ha varit hämtade från en lyckokaka.
När man står i en vägkorsning och möts av olika budskap om framtiden blir det ganska snart svårt att veta vilken väg som leder till den. Vissa budskap var så banala att man nästan förväntade sig att nästa affisch skulle säga: "Vi gillar också kaffe."
 |
En affisch lovade trygghet. En annan förändring. En tredje utveckling. Någon ville bygga, någon annan stoppa, och ytterligare någon tyckte att det var dags att lyssna.
Det mest fascinerande är dock alla leende ansikten. Ingen såg ut att ha bekymmer. Alla verkade vara fullständigt övertygade om att just deras väg var den rätta.
Vem kan man lita på? Det är kanske valrörelsens mest grundläggande orienteringsproblem. Man får kartor men alla är olika. Alla hävdar att de vet var kontrollen finns. Alla säger att deras väg är den snabbaste.
Jag vände ryggen åt valaffischerna och gick hemåt igen. Inte för att jag hade blivit klokare. Men åtminstone visste jag vart jag skulle.
