Igår kväll gjorde jag något som för en utomstående kan framstå som fullständigt obegripligt. Efter en hel dag med strålande sommarväder, med sol, värme, klarblå himmel och blåbärsplock styrde jag stegen mot gymmet.
Normalt brukar logiken säga att när solen skiner sitter människor på uteserveringar, badar eller klipper gräsmattan med varierande entusiasm. Gymmet borde då eka tomt. Jag såg framför mig många lediga spinningcyklar där jag kunde välja plats efter humör, utsikt mot fläkten eller strategiskt avstånd till de mest energiska deltagarna. Så var det inte.
 |
När jag öppnade dörren möttes jag av en fullsatt sal. Bara en enda ledig cykel. Det visade sig att jag inte var ensam om min geniala idé att söka skugga. Hela ortens befolkning verkade ha kommit fram till samma slutsats: Nu har vi varit ute i solen hela dagen. Nu går vi in och svettas lite.
Det finns något fascinerande över människan. Vi längtar efter sommaren i månader. När den väl kommer klagar vi på värmen, letar skuggiga platser och söker svalka. Men när vi väl hittar ett luftkonditionerat gym stänger vi dörren, sätter oss på en cykel som inte leder någonstans och trampar tills tröjan kan vridas ur.
Svetten rann och fläktarna kämpade tappert men de verkade mest flytta runt den varma luften från en cyklist till nästa.
När passet var över och vi stapplade ut i kvällsvärmen såg alla nöjda ut. Svettiga, ja. Trötta, absolut. Men också märkligt belåtna. Kanske är det just det som är tjusningen med spinning. Ingen kommer någonstans, ingen får punktering och ingen behöver fundera över medvind eller motvind. Vi trampar tillsammans, svettas tillsammans och går därifrån med känslan av att ha gjort något bra och nyttigt. Undrar hur det blir nästa gång solen skiner, kommer gymmet då vara lika fullt igen?
