Det sägs att hösten smyger sig på. Det är fel. Hösten är betydligt slugare än så. Den skickar inga vykort och hissar inga varningsflaggor. Den låter oss upptäcka den själva med små ledtrådar.
Vi tog en heldag vid Västerhavet. Samma badplats som för bara någon vecka sedan varit ett myllrande semesteruniversum. Då gällde det att leta parkeringsplats med samma beslutsamhet som en orienterare söker kontroller. Gräsytorna var fullbelagda av färgglada filtar, uppblåsbara flamingor och familjer som verkade ha flyttat hela bohaget till stranden. Nu? Nästan tomt.
Plötsligt kunde man välja precis vilken plats man ville ha. Ingen handduk som markerade revir. Ingen boll som oväntat kom flygande mot kaffetermosen.
 |
Det mest avslöjande tecknet var ändå avsaknaden av glass. När försäljaren inte är på plats vet man att sommaren har börjat skriva sitt avskedsbrev.
Ändå var det något märkligt över dagen. Havet hade inte förstått att semestern var slut. Vattnet var fortfarande härligt varmt, himlen lika blå som i juli och solen sken med samma självklara pondus som om den vägrade acceptera almanackans påhitt om årstider.
Det blev nästan lite komiskt. Naturen spelade högsommar medan människorna redan hade gått vidare. Kalendern hade vunnit över termometern. Så fort augusti gör entré börjar pratet om vardag, skolstarter, jobbmejl och höstjackor, trots att sommaren fortfarande står kvar utanför dörren och knackar på.
Nu finns det gott om plats på stranden, inga köer till parkeringen och man slipper känna sig som en sill i badviken. Dessutom får man nästan hela horisonten för sig själv. Kanske är sensommaren egentligen som bäst när de flesta redan har bestämt sig för att den är slut.
