Det sägs att varje yrke har sitt eget språk. Läkare pratar latin, jurister pratar så ingen annan förstår och IT-folk frågar om man har testat att starta om. Orienterare? De har den här tavlan:
 |
För en utomstående ser den ut som en modern affisch med snygg typografi. För en orienterare är det snarare en kärleksförklaring. Eller en ordlista. Eller en diagnos. Ställ en vanlig människa framför tavlan och be henne läsa högt.
Attackpunkt… tumgreppet… töm och check… rött mot rött… uppfångare… kontrakurs… ?!?
Efter halva listan börjar personen misstänka att det handlar om någon form av militär specialutbildning. En orienterare däremot nickar bara lugnt. Ja, precis som ett helt vanligt tränings- eller tävlingspass.
Det fascinerande är att orden egentligen beskriver ett väldigt enkelt nöje: att springa från en skärm till en annan. Ändå låter det som om man planerar en internationell rymdexpedition.
Jag tog mig från attackpunkten, höll tumgreppet, tappade kompassen, bommade kontrollen men fick uppfångaren och gick kontrakurs innan jag stämplade ut. Ingen reagerar. Tvärtom kommer någon fram och säger: jag hade exakt samma problem, fast efter gafflingen. Och alla förstår.
Det finns också något trösterikt med tavlan. Den påminner om att orientering är en sport där man kan lära sig ett helt nytt språk och ändå lyckas springa åt fel håll. För det ord som saknas på affischen är kanske det mest använda av alla: Ojdå!
Det uttalas vanligtvis ungefär 200 meter efter att man passerat kontrollen man skulle till.
