Denna fredag fylls flera avisors sportsidor av krisen inom bandysporten. Krisen handlar om brist på pengar. Det är inte en enstaka elitklubb det rör sig om utan flera. Hemmastadens stolthet IFK Vänersborg genomgår och har genomgått ett stålbad. Tidigare i år stod man på konkursens brant men räddades av en ackordsuppgörelse.
Det som är lite märkligt med ett utifrånperspektiv är varför flera bandyklubbar samtidigt drabbas av pengabrist. Har man drabbats av kollektiv spenderhybris? Har man bara toksatsat, investerat, höjt spelarlöner och ersättningar? Något mysko är det trots att det centrala förbundet kollar upp och nagelfar enskilda klubbars ekonomi.
En hypotes kan vara att man har överskattat intressenters, sponsorers och det publika intresset. Man är helt enkelt inte så stora/attraktiva/mediaspektakulära som man tror eller vill tro. På hemmaplan är man det, i det lilla samhället eller småstaden, men knappast i ett större perspektiv. Konkurrensen är stor på elitnivå inom lagidrotterna. Det är lätt att lockas av de stora aktörerna typ fotboll och ishockey och då kopiera och ta efter agerande och beteende typ höga spelarlöner, exklusiva arenor och dyra kringaktiviteter. Men smakar det så kostar det. De monetära strömmarna räcker uppenbarligen inte till för alla!
Gissar att det nu är ett antal bandyklubbar som inte bara ropar hu-och-hej och tutar på utan måste skära ner, snåla och ha lite mera koll på ekonomin än tidigare.
