För bara några dagar sedan hade det varit upplagt för ett klassiskt aprilskämt ... att nyhetssändningarna plötsligt skulle meddela att de blågula fotbollsherrarna kvalificerat sig till sommarens VM. Man hade kanske lett lite, skakat på huvudet och konstaterat att det var ett välregisserat skämt. Men verkligheten ville annorlunda.
Gårdagen bjöd på något som överträffar de flesta påhitt, en sanslöst spännande kvalmatch mellan Sverige och Polen. Under de sena kvällstimmarna satt jag tillsammans med äldsta sonen och broder Bengt framför stora TV:n, sådär som man gör när något verkligen står på spel. Samtidigt fick vi löpande rapporter från äldsta barnbarnet som befann sig på plats på arenan och kunde förmedla stämningen direkt från läktarna. Det gav hela upplevelsen en extra nerv, som om vi själva var där mitt i dramatiken.
 |
Och vilken match det blev. Intensiv, svängig, nästan olidligt spännande. I efterhand är det bara att konstatera att gränsen mellan succé och fiasko är hårfin lite som att balansera på en knivsegg. Polen stod för stora delar av spelet och dominerade men som så ofta i fotboll är det inte bollinnehav eller chanser som räknas i slutändan ... det är målen. Och där hade Sverige marginalerna på sin sida.
Det är just sådana här matcher som påminner om varför man älskar idrott. Allt kan hända, och ofta gör det också det. Ena stunden känns allt avgjort, nästa är allt öppet igen. Och när slutsignalen väl ljuder sitter man kvar, nästan lite omtumlad, och försöker förstå vad man just har varit med om.
Nu väntar VM senare i år och med det många extra spännande timmar framför TV-apparaten. Förhoppningsvis fler kvällar fyllda med samma nerv, glädje och gemenskap. Och visst är det en skön tanke: att något som kunde ha varit ett aprilskämt istället blev verklighet.
