Graderna låg där någonstans kring 18, vilket i Sverige räknas som högsommar om man frågar rätt person, och som “lite kyligt i skuggan” om man frågar någon annan. Solen sken i alla fall med en sådan övertygelse att ingen vågade ifrågasätta den och himlen var blå på det där nästan provocerande sättet ... som om den visste att den hade gjort ett bra jobb. Allt detta över den lilla skaraborgska orten Magra, som just denna dag fick agera centrum för något så storslaget som veteranorientering. Och folk kom, hela 106 orienteringssugna individer.
Under halvannan förmiddagstimma startade gänget med den där blandningen av beslutsamhet och försiktig tvekan. Kartor vecklades ut, kompasser riktades in och blickar smalnade av i koncentration. Sedan försvann folk iväg åt olika håll vissa med en tydlig plan, andra med något som mer liknade en känsla.
 |
Efter att kontroller hittats, missats, återfunnits och ibland filosofiskt ifrågasatts var det samling kring kaffe och mackor.
Vi stannade kvar. Länge. Samtalen fördjupades, detaljerna blev fler, och varje bom förvandlades till ett strategiskt beslut i efterhand.
Och medan vi satt där, fullt upptagna med att analysera vägval och kaffets styrka, pågick något i bakgrunden. Arrangörerna började plocka in kontrollställningarna. En efter en försvann de, som om någon långsamt suddade ut själva tävlingen.
Till slut satt vi kvar i ett landskap som i princip hade återgått till sitt ursprungliga tillstånd. Skogen var bara skog igen. Åkrarna låg där som vanligt. Och det fanns inga spår kvar av våra prestationer.
