Igår råkade jag hamna på en nybörjarkurs i orientering fast från andra sidan än jag vant mig vid. Under många år har jag varit en som leder, instruerar och visar vägen. Men på senare år har jag medvetet klivit åt sidan. Min tanke har varit att det är dags att låta yngre krafter ta över, att inte låta "gamlingar" fortsätta styra och ställa av bara farten. Det finns ett stort värde i att ge utrymme för nya perspektiv, nya röster.
 |
Det är alltid fascinerande att se hur olika unga tar sig an grunderna. För en och annan faller det på plats nästan direkt. Kartan blir logisk, symbolerna begripliga, riktningen självklar. För andra är det mer av en kamp; det tar tid att få ihop helheten, att förstå hur det man ser på pappret motsvarar det man har runt sig i skogen. Och så finns det de som inte riktigt får grepp om det alls, hur mycket man än försöker guida.
Igår var det dock en kille som stack ut. Han verkade förstå direkt. Inte bara bitar av det, utan helheten. Kartan, riktningen, löptempot allt hängde ihop för honom. Dessutom fanns där en tydlig energi, en lust att springa, att ta sig fram, att vara offensiv. Han var "på" på ett sätt som inte gick att ta miste på. Det var inte bara att han klarade uppgiften; han verkade verkligen tycka att det var roligt.
Han skiljde sig från andra och det var svårt att inte tänka att här finns något ... en fallenhet, kanske till och med en begynnande talang för skogssporten. Men erfarenheten säger också att man ska vara försiktig med snabba slutsatser. Ibland är det en dagsform, en tillfällig gnista. Ibland är det början på något mer.
Det ska bli intressant att se vad det här var. Och kanske ännu viktigare: vad som händer nu. För just i det här läget spelar ledarskapet stor roll. Att fånga upp intresset, att utmana utan att pressa, att låta nyfikenheten växa utan att kväva den. En skicklig ledare eller instruktör kan göra stor skillnad genom att se, uppmuntra och vägleda ... förhoppningsvis finns denne.
