Det handlade inte bara om att följa tävlingarna som engagerad orienterare under helgen. Kartan låg inte i handen, men däremot mobilen. Med ett halvt öga på vardagen och det andra på liveresultat och gps-spår blev det en märklig blandning av aktiv närvaro och passiv konsumtion. Första omgången av världscupen i sprint utspelade sig i schweiziska Locarno, en stad som badar i ljus vid Lago Maggiores strand och som väcker minnen från ett besök för närmare fyrtio år sedan.
Tre tävlingar avgjordes, tre intensiva uppvisningar i sprintorienteringens kompromisslösa natur. Det bjöds på blågula framgångar som värmde men också några bottennapp som påminde om hur skoningslös disciplinen är. I sprint avgörs allt på sekunder, ibland tiondelar, och ett enda felbeslut kan rasera en i övrigt perfekt genomförd tävling. Det är just det som gör sprinten så fascinerande: den är lika mycket ett mentalt schackspel i hög hastighet som en fysisk prestation.
 |
Den stora snackisen kom dock att handla om norrmannen Kaspar Fosser. Situationen var till synes glasklar, en passage över en mur eller avgränsning, något som normalt leder till diskning utan pardon. Men beslutet blev det motsatta: han friades. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Höjda ögonbryn, ifrågasättande röster och den där återkommande frågan: om reglerna inte tillämpas konsekvent, vad är de då värda?
Samtidigt blottlägger händelsen en större problematik. Sprint i stadsmiljö är en balansgång för arrangörer, som ska skapa rättvisa och tydliga banor i en komplex urban miljö, och för löpare, som i full fart måste tolka kartan och fatta blixtsnabba beslut. Hur tydlig måste en förbjuden passage vara? Hur mycket kan man begära att en löpare ska uppfatta i högsta tävlingsfart, med pulsen på max och marginalerna på noll?
Det är lätt att sitta vid sidan av med smartphonen i handen och döma. Svårare är det att själv vara där, mitt i vägvalet, med sekunderna tickande och osäkerheten krypande.
Och kanske är det just där sprintens nerv sitter: i det ofullkomliga. I att allt inte alltid är svart eller vitt, trots att kartan och regelverket försöker vara det.
